livet

Page 1 of 365

Det är alltid speciellt när ett nytt år tar sin början. Man kan betrakta det som ett blankt papper, ett helt vitt ark utan minsta streck eller klotter på, och när man för pennan mot arket, finns alla möjligheter i världen att skriva vad man vill.
Innan dess har man vänt blad, lämnat det gamla året bakom sig med alla dess händelser och företeelser, och är redo att skriva ett nytt kapitel i sitt liv. Det är fint på något sätt.
Man kan forma sig själv och påverka omgivningen hur man vill, egentligen. Man skriver boken om sitt liv själv, låter ingen annan hålla pennan, utan bestämmer själv hur boken ska börja. Allt kan man förstås inte påverka, för andra människor har större inverkan på ens liv och tankar och handlingar än vad man egentligen tror, men man kan bestämma hur huvudpersonen i boken ska agera, vilka egenskaper den ska äga, vad den har för drömmar, och vad den gör för att nå dit.

“When writing the story of your life, don’t let anyone else hold your pen”

P.S Idag tillkännagav Owl City, alltså musikern, låtskrivaren och artisten Adam Young vad det omtalade nya projektet han har låtit oss vänta med att få veta, är för något. Han ska komposera “scores”, någon slags filmmusik, med inspiration av konst och kända historiska händelser. Det verkar så intressant, tankfullt, kreativt och konstnärligt! So excited! *-* Läs mer på ayoungscores.com. Bara tipsar, i fall det skulle kunna finnas några andra exalterade hootowls därute.

xx

~ må detta året bli fyllt av allt positivt du kan tänka dig ~

Dikter, Mitt bildgalleri

"but I'm gonna survive"

They say crying is a sign of weakness 

It’s not

Showing your emotions means you’re strong enough to face your own reality

And by crying, you set a piece of your soul free, that’s been plauging you 

Dare to confront the reason of your tears, and you  get a step closer to happiness

-written by me

Ninas kamera Kroatien 2015 1683
Hope

 

 

Dikter, Mitt bildgalleri

“but I’m gonna survive”

They say crying is a sign of weakness 

It’s not

Showing your emotions means you’re strong enough to face your own reality

And by crying, you set a piece of your soul free, that’s been plauging you 

Dare to confront the reason of your tears, and you  get a step closer to happiness

-written by me

Ninas kamera Kroatien 2015 1683
Hope

 

 

fotografi, Kroatien, Mitt bildgalleri, Resedagboken2015

Första kvällen på platsen där vi bodde i flera veckor, de lilla byn precis vid Dalmatiens kust, bara några kilometer från adriatiska havets grönblåa vågor, var fantastiskt vacker. Lägenheten ligger lite avskilt från centrum nära skogsklädda dalar men med utsikt över viken, och bortom dem bergen. Efter att ha spenderat två sommrar på där vet jag exakt hur det känns att stå på altanen och blicka ut mot oändligheten och se solen sakta sjunka över havet samtidigt som himlen färgas allt rödare. Jag har hundratals solnedgångsbilder därifrån, och varje kväll ser de olika ut. Ingen solnedgång liknar en annan. Första kvällen var en av de vackraste, för det var så stilla och inga moln syntes till.  En blek månskärva avtecknade sig mot himlen medan solen gick ner för att sedan försvinna bakom horisonten. Kvällarna där har en speciell plats i mitt hjärta. Det är så lugnt. Knappt några ljud. Stillhet. Och pastelliga färger i kontrast mot de vassa bergen. Jag saknar det så mycket.

~ <3

Ninas kamera Kroatien 2015 218

Ha en fin söndag!

Kram Nina

P.S Vi skulle inte kunnat önska oss ett bättre välkomnande än det vi fick av våra underbara hyresvärdar/grannar/vänner Ante och Nada. De är väldigt speciella människor som förgyllde tillvaron för oss och jag skulle vilja tacka dem för deras ständiga omtänksamhet, alla mysiga fikastunder och intressanta samtal tillsammans.

fotografi, Kroatien, Mina tankar och åsikter, Resedagboken2015

*MONOLOG FÖLJER NEDAN*

Ja. Då var det äntligen dags. Efter dagar, veckor månader som bara passerat förbi, ska jag slutligen påbörja mitt omtalade journalistiska bloggprojekt/min resedagbok om Kroatien 2015. Jag hoppas att ni har överseende med att det har tagit så lång tid att överhuvudtaget börja.

Det har helt enkelt bara varit några oerhört intensiva månader sedan skolan startade, så bloggen har tyvärr fått skjutas åt sidan, vilket förstås är otroligt synd – det kändes som att jag höll på att tappa intresset och längtan efter att få dela med mig av mina tankar, minnen, bilder och åsikter här, ja, jag upplevde att det som förut var viktigast bara blivit en parentes i mitt liv när vardagen sköljde över mig som en tidvattenvåg och läxorna blev många fler, och  mer högprioriterade än förut. Jag hoppas att jag lyckades uttrycka problemet (med bristande tid till att ägna mig åt saker jag tycker om) tillräckligt bra för att ni ska kunna förstå att jag aldrig ville vänta med att påbörja detta projekt. Faktum är att jag verkligen har sett fram emot det! Redan på själva resan pratade och planerade jag om hur jag skulle utforma den här resedagboken. Jag kom på att den ska bestå av så många inlägg som krävs, cirka 1 för varje dag beroende på hur många bilder det är. Syftet med dem ska inte bara vara att spara alla fantastiska minnen från Kroatien, utan också att låta de som jag känner i Kroatien ta del av min synvinkel på saker och ting, och även att andra som vill resa dit kan få tips om bra saker som stränder, städer och restauranger! Så från och med nu kommer jag blogga om allt som jag upplevde där, inkluderat tips, monologer, fotografier, historier och tankar!

Både personligt och informativt är min plan.

Detta kommer bli en utmaning, men samtidigt väldigt roligt. Det ska bli så underbart att bara dyka in alla bilder och i mina egna minnen och omformulera dem till ord så att de kan flyga ut i cyberspace och nå människor.

Innan jag börjar vill jag passa på att hälsa till mina bekanta i Zagreb/ Turanj, om ni läser det här: tack för att vi fick dela vår vistelse med er, ni är superfina och jag har inte glömt bort er. 🙂 <3

Så, vad finns det mer att säga? Let’s start! 

Det var den 23 juni några veckor in på sommarlovet. Jag var nybliven 14-åring och systemkameraägare och solen sken nästan varje dag, jag spenderade dagarna med att äta glass och sola på studsmattan. Livet var allmänt lugnt, och för varje dag som gick blev distansen från allt som heter stress och skola och krav allt större.

Vi hade glidit in i sommar-moodet och allt var bra… Men dagarna gick fort, och de fick de gärna göra, för det som räknades just då var att vi snart skulle iväg på en efterlängtad semester. Några dagar innan packade jag det viktigaste och tidigt på morgonen lämnade vi den lilla orten vi bor i  – och medan vi backade ut från garageuppfarten och vinkade hejdå till huset kände jag att jag inte skulle sakna något längre.

Inombords skrek det av äventyrslust och jag ville ut på vägarna så fort som möjligt – för det här vad det vi hade väntat på, resan  och friheten och den underbara bekymmerslösheten i att vara fri från tråkiga rutiner är priset för just de gråa, tråkigt upprepande dagarna som jag spenderade i en ännu gråare skola terminen ut medan jag flitigt pluggade och gick på friidrottsträningar i ösregn varje stressig måndag. 

Ja – friheten var väldigt välförtjänad! Jag hade beslutat mig för att ta det lugnt och slappna av den sommaren. Det gjorde jag ju också, därför blev den väldigt lyckad. 

Vi reste i typ en halvtimme ut på motorvägen och när vi stannade vid en bensinmack träffade vi på min bildlärare på Kulturskolan, gissa om alla blev förvånade?! Det var jättetrevligt att prata med dem en stund, men egentligen var det mest föräldrarna som utbytte meningar  medan jag och Kevin snaskade choklad och sjöng knasiga egenskrivna sånger om den utrotningshotade och sorgligt fula blob-fishen i baksätet. 

Resan fortsatte och fortsatte i timtal tills vi var ute på de skånska slätterna där vi fortsatte köra lite till… Men det är inte intressant att läsa om, och dessutom kommer jag knappt ihåg det, så vi spolar fram till det lite mer betydelsefulla:  efter att vi kämpat oss igenom trafiken i Helsingborg åkte vi tillslut ombord på färjan till Danmark.

Obs! De följande bilderna och alla andra bilder här på bloggen tillhör MIG, är tagna av mig och om någon vill kopiera dem, vänligen be om tillstånd. 

Hamnvy
Vy från hamnen
f
En välkänd staty högst upp på en stenpelare (tagen från färjan)
Tegelhuset som ser ut att vara från en film. Det ser liksom ut att ha ett sammanhang. Ser ni palmerna i bakgrunden? Något slags äventyrspark precis vid havet.
Oändlighet
En oändlig pir med nationaliteter. Det var vackert, tycker jag, att se alla flaggor stå uppradade ochblåsa i vinden och fortsätta i längre och längre bort. Som att: vi hör ihop! Solidaritet. (Det ironiska är att nu,  fem månader senare, är det allt annat än gemenskap i Europa. Vad jag tycker om det kräver minst ett eget inlägg för sig själv, för detta inlägget ska inte handla om politik. )
Det är stor skillnad på havet i Danmark och i Kroatien. Här är det grått, men där är det turkosblått.
Horisontlinje i en grå och blå värld
Flying
I’ll spread out my wings and fly
En vacker rastplats i Tyskland som vi även stannade på förra året. Det är så grönt och lummigt där, och en liten fridfull by ligger precis vid havet! Idylliskt.
En vacker rastplats i Tyskland som vi även stannade på förra året. Det är så grönt och lummigt där, åkrarna breder ut sig,  och en liten fridfull by ligger precis vid havet! Så otroligt idylliskt.
Resans första fiskmås seglar över oss och jag blir exalterad eftersom jag så gärn vill få en bra fiskmåsbild. men vad jag inte visste då var att jag skulle komma att ta mååånga fler... Men dem får ni se sedan.
Resans första fiskmås seglar över oss och jag blir exalterad eftersom jag så gärn vill få en bra fiskmåsbild. Men vad jag inte visste då var att jag skulle komma att ta mååånga fler… Men dem får ni se sedan. Förövrigt älskar jag fiskmåsar. Konstigt kanske, men de är vackra och blir så klassiskt fina på bild!

Not: vid den här tiden hade jag just lärt mig använda min nya kamera, och självklart är de nya bilderna som är tagna i början inte alls lika bra som de mot slutet när jag lärt mig mer, därav det lite sämre utseendet på dessa fotografier.

Silhoutthe
Silhoutthe
“Yey, we’re entering Austria!”
Österrrikes karaktäristiska skogsklädda berg.
Österrrikes karaktäristiska skogsklädda berg, foto taget från bilen.
So green
So green

Vi åkte genom vad som kändes som hundra tunnlar under de massiva bergen men tillslut kom vi ut i ljuset igen och efter att ha passerat tullen utan några problem såg vi denna trevliga syn, som bekräftade det slutigltiga målet:

Eu- skylten som talar om att vi kommit till CROATIA/HVRATSKA7KROATIEN! <3
Eu- skylten som talar om att vi kommit till CROATIA/HVRATSKA/KROATIEN! <3
Naturen och landskapet är ganska likt Österrikes, men jag tycker att det är vackrare med de mer kala, kantiga bergen och allt det blåa som ständigt omger en.
Naturen och landskapet är ganska likt Österrikes, men jag tycker att det är vackrare med de mer kala, kantiga bergen och allt det blåa som ständigt omger en.

Nu var vi ännu i norr av landet och det återstod många timmars resa innan vi skulle anlända till vår destination Turanj som ligger i Dalmatien. Det började bli kväll och jag var ganska trött efter en hel dags bilresa utan stopp. Efter ett tag stannade vi på en rastplats och åt och beundrade omgivningen och jag slogs av tanken att vi äntligen var i Kroatien igen. Sedan fortsatte vi i timtal på den slingriga motorvägen som omges av enorma men imponerande berg. Havet kom närmare, likaså kvällen. Men det mörknade långsamt och solnedgången visade upp sina magnifika färger först när vi anlänt till lägenheten och stod på altanen och blickade ut över havet. Det finns inte ord för att beskriva hur mycket jag älskar solnedgångarna där.Just där, på den platsen, omsvept i den speciella känslan. Det är så obeskrivligt vackert. Jag är så tacksam över alla de solnedgångarna jag fått uppleva där.

But to be continued…. Solnedgångsbilderna kommer i nästa inlägg.

<3

Hoppas ni gillade inledningen på resedagboken 2015!

Vänliga hälsningar,

Nina