fotografi, livet, Mitt bildgalleri, Mitt liv

Hej!

Jag är tillbaka igen, efter att ha känt att det har förflutit en extremt lång tid sedan jag besökte bloggen senast. Det är flera olika anledningar som jag inte tycker är nödvändiga att gå in på nu, men den sista veckan före lovet var det stressigt in i det sista med skolarbetet vilket var en bidragande faktor till att jag varken hade tid eller motivation till att blogga, – men i tisdags fick vi äntligen vårt efterlängtade jullov!

Det känns extremt bra att vara ledig, att äntligen kunna ta det lugnt, ägna tid åt saker jag tycker om, och att tänka och reflektera över tillvaron. På sistone har jag haft en storm av känslor och tankar som ständigt blåser omkring inom mig, och det är så mycket jag vill skriva och göra – efter en låg period med vågor av icke inspiration har jag hittat tillbaka till poesin igen och det känns väldigt bra, så nu på lovet tänkte jag helt enkelt försöka uttrycka saker som jag tänkt på länge men aldrig fått ur mig, formuleringar som väntar på att få vakna till liv.

Jag har faktiskt skrivit lite fragment till olika idéer och jag känner mig ganska kreativ, funderar ut nya sätt att kombinera tankar, konst och fotografi. Som alltsammans egentligen är konst.

Art. Som ni förhoppningsvis kommer få se här after a while.

I alla fall, det var en liten ointressant sammanfattning av några random tankar, men det är nog bäst för allas skull att jag slutar med den här monologen snart, för om jag fortsätter finns det risk för att jag skriver en oväntat lång text om allt möjligt som jag har tänkt och gjort på sista tiden och vad som egentligen händer i mitt liv och massa annat som egentligen inte är relevant just nu. (Som att jag har läst sjukt många MÄSTERVERK till ungdomsromaner de senaste veckorna. Ohmygod. Jag blev helt uppslukad i böckernas värld efter läskigt lång tid utan att knappt ägna mig åt läsning på allvar. Men det kan jag berätta om sedan.)

I alla fall… Jag ville bara säga att jag faktiskt mår ovanligt bra i skrivande stund, det är nog “the holiday spirit” som smugit in i mitt sinne och gjort det lite lättsammare. Jag har förändrats mycket på sista tiden! Vet ni känslan när man KÄNNER förändringen i hela ens väsen typ, man förstår att något viktigt i ens tankesätt håller på att förändras, och man är ett olagt pussel, men man bryr sig inte om att försöka hitta rätt bitar, för man vet att det faller på plats ändå?

Och när man väl blickar tillbaka mot det förflutna ser man en helt annan människa och inser att: det är jag. Men ändå inte. För att så många bitar har byts ut och förnyats, men man vet samtidigt ändå att man har kvar en del av sig själv hela livet, man är medveten om förändringen när den sker, och man kommer ihåg vem man var förut, men, men VET på något sätt att man aldrig kommer bli densamma igen. För att man befinner sig i ständigt förändring. I alla fall jag. Jag skiftar hela tiden, som havet. Livet är som vågor på ett hav, ständigt skiftande, i nyanser, och styrka. Ibland lugnt, ibland stormande. Ibland blått, ibland grått.

 

MEN NU VIDARE TILL ETT HELT ANNAT ÄMNE…

Nämligen: julen! Yeeey!

Som jag kanske har nämnt tidigare är det familjetradition att fira jul hos mormor och morfar och nu de senaste åren, även tillsammans med kusinerna. Så igår var jag upptagen hela dagen med att göra sådant som hör julen till för mig. (frossa i hemlagat julbord och godis, kolla på Kalle Anka, gå en promenad i kvällsmörkret, samtala, öppna presenter, fotografera, slappa… vara uppe till efter midnatt, kolla på film..). Ja, listan kan göras lång. Sammanfattningsvis var det en mycket trevlig och mysig julafton och jag är väldigt tacksam att ha en så priviligerad tillvaro med sådana omtänksamma älskvärda människor. Många tar sin välfärd för given nuförtiden samtidigt som långt ifrån alla har ett varmt hem, en familj, mat på bordet och än mindre, får presenter. Därför är jag extra tacksam. Med tanke på att man inte kan ta någonting för givet i tider som dessa när människors liv konstant raseras.

Tack till alla som var med och gjorde gårdagen extra fin och tack för de grymma gåvorna. <3 ( jag fick bland annat en fin  matta i jordnära nyanser och lampa till mitt rum, en cool och symbolisk mockingjay-brosch för Hungergames-fantaster som jag, konstnärsmaterial och en kamerarengörare så att man slipper damm och smuts på linsen och objektivet!)

Jag gillar att få presenter såklart, (vem gör inte det?) men min poäng är att det inte är materiella objekt som är det viktigaste eller ens poängen med julen, dock har det blivit det på grund av kommersiell makt, men det skadar inte att ha i åtanke att julen handlar om att spendera tid med familj och vänner.

Hur var er jul, om ni firar det? Hur är era tankar om julen?

 

När man fotograferar  är det  lärorikt och kul att experimentera med olika inställningar, ljus och funktioner. Att anpassa efter motiv och ljus och att kunna ändra manuellt, styra över själva bilden, är så kul. Man känner sig konstnärlig som kan påverka och komponera fotot själv. Jag är bara amatör än så länge, men här följer några någorlunda juliga bilder.

(Dock kommer jag ta fler bilder senare och dessa är oredigerade så de kommer förmodligen uppdateras när jag har fixat dem lite)

 

 

Avslutningsvis vill jag dela med mig av enligt mig, några av världens bästa bästa jul/vintersånger!

 

 

 

 

GOD JUL! HOPPAS ATT NI HADE DET UNDERBART, OAVSETT OM NI FIRAR JUL ELLER EJ!

Ha ett fortsatt trevligt lov

&

Ta hand om er 🙂 <3

Varma hälsningar,

Nina

P.S Ses snart!

<3

 

 

 

 

fotografi, livet, Mitt bildgalleri, Mitt liv

Hej!

Jag är tillbaka igen, efter att ha känt att det har förflutit en extremt lång tid sedan jag besökte bloggen senast. Det är flera olika anledningar som jag inte tycker är nödvändiga att gå in på nu, men den sista veckan före lovet var det stressigt in i det sista med skolarbetet vilket var en bidragande faktor till att jag varken hade tid eller motivation till att blogga, – men i tisdags fick vi äntligen vårt efterlängtade jullov!

Det känns extremt bra att vara ledig, att äntligen kunna ta det lugnt, ägna tid åt saker jag tycker om, och att tänka och reflektera över tillvaron. På sistone har jag haft en storm av känslor och tankar som ständigt blåser omkring inom mig, och det är så mycket jag vill skriva och göra – efter en låg period med vågor av icke inspiration har jag hittat tillbaka till poesin igen och det känns väldigt bra, så nu på lovet tänkte jag helt enkelt försöka uttrycka saker som jag tänkt på länge men aldrig fått ur mig, formuleringar som väntar på att få vakna till liv.

Jag har faktiskt skrivit lite fragment till olika idéer och jag känner mig ganska kreativ, funderar ut nya sätt att kombinera tankar, konst och fotografi. Som alltsammans egentligen är konst.

Art. Som ni förhoppningsvis kommer få se här after a while.

I alla fall, det var en liten ointressant sammanfattning av några random tankar, men det är nog bäst för allas skull att jag slutar med den här monologen snart, för om jag fortsätter finns det risk för att jag skriver en oväntat lång text om allt möjligt som jag har tänkt och gjort på sista tiden och vad som egentligen händer i mitt liv och massa annat som egentligen inte är relevant just nu. (Som att jag har läst sjukt många MÄSTERVERK till ungdomsromaner de senaste veckorna. Ohmygod. Jag blev helt uppslukad i böckernas värld efter läskigt lång tid utan att knappt ägna mig åt läsning på allvar. Men det kan jag berätta om sedan.)

I alla fall… Jag ville bara säga att jag faktiskt mår ovanligt bra i skrivande stund, det är nog “the holiday spirit” som smugit in i mitt sinne och gjort det lite lättsammare. Jag har förändrats mycket på sista tiden! Vet ni känslan när man KÄNNER förändringen i hela ens väsen typ, man förstår att något viktigt i ens tankesätt håller på att förändras, och man är ett olagt pussel, men man bryr sig inte om att försöka hitta rätt bitar, för man vet att det faller på plats ändå?

Och när man väl blickar tillbaka mot det förflutna ser man en helt annan människa och inser att: det är jag. Men ändå inte. För att så många bitar har byts ut och förnyats, men man vet samtidigt ändå att man har kvar en del av sig själv hela livet, man är medveten om förändringen när den sker, och man kommer ihåg vem man var förut, men, men VET på något sätt att man aldrig kommer bli densamma igen. För att man befinner sig i ständigt förändring. I alla fall jag. Jag skiftar hela tiden, som havet. Livet är som vågor på ett hav, ständigt skiftande, i nyanser, och styrka. Ibland lugnt, ibland stormande. Ibland blått, ibland grått.

 

MEN NU VIDARE TILL ETT HELT ANNAT ÄMNE…

Nämligen: julen! Yeeey!

Som jag kanske har nämnt tidigare är det familjetradition att fira jul hos mormor och morfar och nu de senaste åren, även tillsammans med kusinerna. Så igår var jag upptagen hela dagen med att göra sådant som hör julen till för mig. (frossa i hemlagat julbord och godis, kolla på Kalle Anka, gå en promenad i kvällsmörkret, samtala, öppna presenter, fotografera, slappa… vara uppe till efter midnatt, kolla på film..). Ja, listan kan göras lång. Sammanfattningsvis var det en mycket trevlig och mysig julafton och jag är väldigt tacksam att ha en så priviligerad tillvaro med sådana omtänksamma älskvärda människor. Många tar sin välfärd för given nuförtiden samtidigt som långt ifrån alla har ett varmt hem, en familj, mat på bordet och än mindre, får presenter. Därför är jag extra tacksam. Med tanke på att man inte kan ta någonting för givet i tider som dessa när människors liv konstant raseras.

Tack till alla som var med och gjorde gårdagen extra fin och tack för de grymma gåvorna. <3 ( jag fick bland annat en fin  matta i jordnära nyanser och lampa till mitt rum, en cool och symbolisk mockingjay-brosch för Hungergames-fantaster som jag, konstnärsmaterial och en kamerarengörare så att man slipper damm och smuts på linsen och objektivet!)

Jag gillar att få presenter såklart, (vem gör inte det?) men min poäng är att det inte är materiella objekt som är det viktigaste eller ens poängen med julen, dock har det blivit det på grund av kommersiell makt, men det skadar inte att ha i åtanke att julen handlar om att spendera tid med familj och vänner.

Hur var er jul, om ni firar det? Hur är era tankar om julen?

 

När man fotograferar  är det  lärorikt och kul att experimentera med olika inställningar, ljus och funktioner. Att anpassa efter motiv och ljus och att kunna ändra manuellt, styra över själva bilden, är så kul. Man känner sig konstnärlig som kan påverka och komponera fotot själv. Jag är bara amatör än så länge, men här följer några någorlunda juliga bilder.

(Dock kommer jag ta fler bilder senare och dessa är oredigerade så de kommer förmodligen uppdateras när jag har fixat dem lite)

 

 

Avslutningsvis vill jag dela med mig av enligt mig, några av världens bästa bästa jul/vintersånger!

 

 

 

 

GOD JUL! HOPPAS ATT NI HADE DET UNDERBART, OAVSETT OM NI FIRAR JUL ELLER EJ!

Ha ett fortsatt trevligt lov

&

Ta hand om er 🙂 <3

Varma hälsningar,

Nina

P.S Ses snart!

<3

 

 

 

 

Mina tankar och åsikter, Mitt liv, skolan

… satt  jag och skrev på  en förhållandevis…  Ja, tråkig uppgift  om de olika fackförbunden i Sverige till SO:n medan mina tankar började flyga iväg till annat. Jag undrade: varför gör jag det här? men egentligen visste jag redan svaret. Det är inte kul just nu, men det kommer förhoppningsvis löna sig i framtiden. Jag minns med glädje och en viss stolthet hur motiverad jag var förra terminen, minns hur jag resonerade då, kommer ihåg att det som gjorde att jag aldrig gav upp, fortsatte framåt, ville få så bra betyg som möjligt, alltid motiverade mig själv, var för att jag hade skapat en inre motivation som alltid brann som en liten glöd inom mig och påminde mig om att ingenting av detta som kan tyckas krävande nu är slöseri med tid, det kommer löna sig i framtiden.

Jag gör det här för min egen skull, för mitt 16-åriga jag, mitt 28-åriga jag, men framförallt, jaget nu. För att den jag är nu, har fått möjligheten till ett bra och tryggt  liv, till att utbilda mig till exakt vad jag vill – till att nå mina drömmar. Jag vill och tänker inte gå miste om den chansen. Ett sätt att visa tacksamhet och respekt mot sig själv, är att ta sig an den egentligen inte så svåra utmaningen att vara bra i skolan, så kommer allting bli mycket lättare. Allt detta och mycket mer brukade jag påminna mig själv om när jag kände mig stressad och omotiverad under den värsta tiden.  Så tänkte jag. Jag fortsatte skriva men kunde inte koncentrera mig, så jag höjde blicken och fick syn på mitt armbandsur som silvrigt låg och tickade på min världskarta till skrivbordsunderlägg.

Det ser fint ut. Som om klockan och den ritade världskartan under tillsammans förmedlar ett fantastiskt budskap. Jag inser något, jag kan inte sätta ord på det i just det precisa ögonblicket, men jag förstår att det är viktigt. Tiden tickar ständigt. Den kommer aldrig sluta ticka även om den bara är en mänsklig uppfinning. Och under mina händer breder sig hela världen ut. Om jag vill ta mig dit, måste jag göra det bästa av tiden som är här nu. Här och NU. För att sedan kunna resa ut i världen. Jag måste lära mig att kontrollera tiden, sedan är jag redo för världen. Men först, då måste jag väl trots allt skriva klart den här uppgiften då. För även om den här lilla uppgiften kan tyckas obetydligt och tidskrävande, är den en del av mitt nu, och det är det jag gör i nuet som räknas, det ansvaret jag tar nu kommer påverka min framtid positivt. Så  jag fortsätter, med lite mer hopp i sinnet.

"Have no fear for the future, remember the past, but live in the now"
“Have no fear for the future, remember the past, but live in the now”
Mitt liv

Hej! Om någon fortfarande läser den här bloggen: nej, jag har inte glömt bort att blogga. Jag har bara haft så otroligt mycket att göra den senaste tiden, som vanligt! Det har varit en stor konsert på ett kulturhus, Spira, som jag har deltagit i, vilket krävde mycket förberedelse. Men det var otroligt kul och en fantastisk upplevelse. Sedan har jag också haft massa  läxor och prov och sådant. Busy life. Så, ja, that’s why, helt enkelt.

Jag ska fortsätta att skriva om Kroatien så fort jag får tid, såklart. Projektet är ej bortglömt, jag vill bara göra det så bra som möjligt. Och om någon skulle undra, eller har märkt att beskrivningen om mig under fotot är borta, så beror det på att jag kände att den var väldigt gammal och att jag skulle kunna göra stora förbättringar, därför tog jag bort den. Men jag ska förstås skriva en ny snarast.

Det har hänt massa spännande saker den senaste tiden, men det kan jag berätta senare. Och med det så vill jag önska er en:

trevlig kväll!

//Nin

“You’re the sky that I fell through” – tagen av mig förra veckan. Har uppdaterat bildgalleriet i sidokolumnen – ta en titt!
Mina tankar och åsikter, Mitt bildgalleri, Mitt liv, Sport

Jag kan lättat meddela att problemet med datorn endast verkade vara tillfälligt och att jag nu kan komma in på bloggen igen. Därför har jag nu uppdaterat till ett mer havsinspirerat, blått och stilrent tema för att det verkligen kändes som att jag behövde förändring.

Det är alltid så, efter sommaren vill man liksom rensa ut allt som har med det förflutna att göra och bara förnya allt. I alla fall är det så med mig. När det gäller estestiken på bloggen så älskar jqg att det är möjligt att ändra färger, typsnitt bakgrund och sidhuvud med WordPress.

Då är det enkelt att uttrycka sig själv och vad bloggen handlar om, det går helt enkelt att påverka själv vilket intryck man vill förmedla till läsaren och samtidigt göra stilen personlig.

Hela den här veckan har varit ganska busy, så  jag har tyvärr inte hunnit påbörja foto/resedagboks-projektet ännu. Ledsen för det, men det kommer garanterat bli av! Alla färgsprakande foton och fina minnen som bara ligger och väntar på att få delas med världen kan jag inte ignorera, och jag har lovat både mig själv och andra att det ska bli av. Det gäller bata att börja!

Dock inte just nu. Det är typiskt, för det är alltid på kvällen spm jag blir mest kreativ, men det är just då som jag har lite tid – det är som att jag blir mer produktiv av att veta att jag inte har all tid i världen. Precis som ikväll. Jag måste gå och lägga mig relativt tidigt eftersom det är friidrottstävling imorgon!

Dels behöver kroppen sömn för att klara det fysiska, och dels ska jag upp tidigt imorgon för att förbereda diverse saker och resa till en annan stad. Det är lag ungdsoms- DM. (Distriksmästerskap) Det innebär att deltagarna tävlar i lag med sina klubbmedlemmar i samma åldersgrupp istället för att var och en tävlar individuellt. Sådana här tävlingar är ganska stoea och brukar vara händelserika och roliga att delta i, det beror på att man känner gemenskap med sina medtävlande från klubben istället för konkurrans. Det är ett samarbete och för varje insats tjänar laget ett visst antal poäng, det team med flest poäng vinner helt enkelt. Förra året gick det jättebra, och jag hoppas såklart att det gör det imorgon också.

Det enda oväntade var att jag ska delta i 2 grenar jag inte ens hade tänkt att vara med i, för att de som skulle tävla i dem av olika skäl inte kunde. Så jag får vara någon slags ersättare, i t.e.x kula. Kula?! Jag tränar inte ens på kulstötning och har aldrig tävlat i det. Men jag måste ställa upp. Jag hoppas verkligen att alla har överseende med min oerfarenhet inom just DEN grenen, för jag svävar lite i ovisshet om hur detta kommer gå. 😅
Innan blev jag nervös bara av att råka komma över tanken på tävlingen och allt som den innebär. Varför vet jag inte, det är väl någon vana som min hjärna felprogrammerat. Men det positiva är att man faktikst kan styra över sona tankar. Man har ett enormt inflytande över känslor och reaktioner, även om man inte tror det. Min första reaktion när jag fick veta, två dagar före tävlingen, att jag skulle delta i andra grenar också, var: neeej! Hjälp! OMG hur kommer detta gå?! Varför?! Stress krav förväntningar föreställningar bilder i huvudet oväntad nervositet, i en lång rörig rad. Löjligt, jag vet. Överdrivet. Japp. Men säkert helt normalt.
Det betyder inte att det är bra att reagera negativt på något som likagärna kan vara positivt. Egentligen vet jag ju det. Så när jag verkligen tänkte på att det var onödigt att hetsa upp sig sådär över något sådant, kom jag underfund med att jag likagärna kan slappna av, leva i nuet, ta det lugnt, och vara positiv. Tänka: “oj, vad roligt! En ny utmaning, det blir spännande. Nya erfarenheter. Tänk vad kul det kommer bli! Ärligt talat är det nog inte så farligt” istället.

Så jag gjorde det. Inte just så, såklart, men jag slappnade av, log och tänkte positivt. Försökte lita på mig själv, hitta den trygga, självsäkra och glada Nina som jag vet alltid finns där. Planterade ett nytt frö, en ny tanke.
Varför inte låta det positiva ta överhanden? Man mår så mycket bättre då! För mig fungerade det, för jag är faktiskt bra på att kontrollera mina tankar, eller i alla fall analysera dem. Så nu mår jag mycket bättre, och ska ta med mig den där tryggheten till morgondagen tillsammans med vackra ord och jag ska låta vinden blåsa luft under vingarna så att jag kan flyga högt.

Butterfly Wings Foto taget av mig med Canon EOS 700D.

Kram
Nina

Blandat, Mina tankar och åsikter, Mitt liv

Hej!

Det var ett tag sedan… Och under den tiden har det hunnit hända rätt mycket. Jag har gått i åttonde klass i nästan en månad, skrivit dikter, hittat nya favoritböcker och sånger, spelat keyboard och helt enkelt levt i nuet.

Det är svårt att beskriva, men det känns som om sommaren och början på hösten har varit en tid av återhämtning och lugn, jag har bara tagit dagen som den kommer och tänkt mer än skrivit. Ja, vad jag har tänkt!
När jag bläddrar tillbaka till se senaste inläggen från våren och sommaren känns det overkligt, jag vet att det är jag som skrev inläggen, men det surrealistiska ligger i hur mycket jag har förändrats sedan dess! Mentalt alltså. Det är en stor skillnad på vad jag prioriterade då och nu, vad som upptog mina tankar.

Jag känner mig mer trygg i mig själv nu, jag vet att det är så många saker som äntligen fallit på plats. Jag vet att jag brukar skriva såhär, men det här steget är annorlunda eftersom ett pussel som legat olöst i månader har blivit helt, under en tid av tvivel och ondsint osäkerhet grundad i samhällets inverkan och ideal, var jag fången men medveten om att jag måste krossa kedjorna som höll mig fast… Med tiden har alla de där kedjorna som snärjde fast mitt hjärta i begränsning, släppt. Jag har frisläppt mig själv.
En enda lång bergochdalbana av utveckling, har det här året varit, och den är inte slut än… Men farten har saktat ner lite. Jag känner mig oberoende.

Det här med förändring är inget nytt. Sedan flera år tillbaka har jag upptäckt att mitt liv verkar delas in i olika faser av förändring som ofta samspelar med årstiderna och min sinnesstämning. Jag tycker det är intressant, det är intressant att utvecklas, jämföra, fundera och lära sig. Att inse att man inte är samma person hela tiden,en att man ändå har något som gör en till just den man är – den tanken får mig att växa och blicka framåt mot en framtid full av nya oanade händelser, upplevelser och insikter!

Och åh, om ni undrar: jag älskar att gå från relativt saklig till djupt dramatisk med poetiska metaforer. Det är min grej, om ni inte redan har märkt det. Att väva in poesi är helt enkelt att beskriva hur jag ser det, därför blir det bara så. Annars blir beskrivningarna alltför abstrakta, om de får ett Nina-perspektiv blir de mer levande enligt mig, och det ger mig liv. Haha 💙

Idag hade jag verkligen bestämt mig för att ta tag i mitt stora bloggprojekt och börja skriva och ladda upp snygga sommar-kust-hav-solnedgång-rese-bilder på allvar.
Jag var så redo. Hade fört över alla kamerabilder och allt från dator 1 till min egen dator. Allt var perfekt. Gissa vad som hände?

Jo, på datorskärmen syntes gång på gång ett meddelande med texten: “ERROR! Some attacker is maybe trying to steam your information. You can’t log in to this website”, ungefär. WHAT??! Försöker någon hacka min blogg eller vadå…? tänkte jag och kunde inget annat än lämna hindret, förstås ganska upprörd. Det känns som att det inte är en riktig hackare utan något jobbigt fel-meddelande från webbläsaren. Sådana där störiga rutor som kommer upp lite då och då. Jag är ingen mästare på datorer, är någon av er det? Och om det verkligen är en hackare, vad har den för anledning att hacka min blogg????
Varför var någonting tvunget att förstöra mina planer? Arggghhh -.-

Lyckligtvis kan jag fortfarande komma in från mobilen. Men helt ärligt tror jag att detta löser sig. Det brukar det göra. Stay positive! 🐨

Alla intryck från sommaren har ännu inte lagt sig, jag håller fortfarande på att undermedvetet bearbeta dem, och när allt har ordnat sig ska jag definitivt dela med mig av mina minnen med er! (För mer info, läs det senaste inlägget) Det ska bli underbart och utmanande att skriva om allt. Förutom resan kommer jag även posta lite poesi, random monologer och kanske lite teckningar.

Och jag ser verkligen fram emot att börja bli aktiv igen, för nu känns det verkligen som den rätta tiden. Balanserat.
🌙
Hoppas allt är bra med er, tack för att ni fortfarande följer mig. Ha tålamod! ☺️
Kram
Nina 🐼

P.S: sorry för styckeindelningen, även om jag delar upp perfekta stycken ändrar bloggen automatiskt så att texten blir tät.

P.S 2: I’m thinking of changing my background theme and profil picture though! Why do I even write in english? ( jag har märkt att jag börjat skriva/ tänka på engelska allt oftare, ibland kommer jag på vad ett ord heter på engelska men inte på svenska, proably the reason is all the english in different kinds of media that affects me. 😦

 

Blandat, Mina tankar och åsikter, Mitt liv

Hej!

Det var ett tag sedan… Och under den tiden har det hunnit hända rätt mycket. Jag har gått i åttonde klass i nästan en månad, skrivit dikter, hittat nya favoritböcker och sånger, spelat keyboard och helt enkelt levt i nuet.

Det är svårt att beskriva, men det känns som om sommaren och början på hösten har varit en tid av återhämtning och lugn, jag har bara tagit dagen som den kommer och tänkt mer än skrivit. Ja, vad jag har tänkt!
När jag bläddrar tillbaka till se senaste inläggen från våren och sommaren känns det overkligt, jag vet att det är jag som skrev inläggen, men det surrealistiska ligger i hur mycket jag har förändrats sedan dess! Mentalt alltså. Det är en stor skillnad på vad jag prioriterade då och nu, vad som upptog mina tankar.

Jag känner mig mer trygg i mig själv nu, jag vet att det är så många saker som äntligen fallit på plats. Jag vet att jag brukar skriva såhär, men det här steget är annorlunda eftersom ett pussel som legat olöst i månader har blivit helt, under en tid av tvivel och ondsint osäkerhet grundad i samhällets inverkan och ideal, var jag fången men medveten om att jag måste krossa kedjorna som höll mig fast… Med tiden har alla de där kedjorna som snärjde fast mitt hjärta i begränsning, släppt. Jag har frisläppt mig själv.
En enda lång bergochdalbana av utveckling, har det här året varit, och den är inte slut än… Men farten har saktat ner lite. Jag känner mig oberoende.

Det här med förändring är inget nytt. Sedan flera år tillbaka har jag upptäckt att mitt liv verkar delas in i olika faser av förändring som ofta samspelar med årstiderna och min sinnesstämning. Jag tycker det är intressant, det är intressant att utvecklas, jämföra, fundera och lära sig. Att inse att man inte är samma person hela tiden,en att man ändå har något som gör en till just den man är – den tanken får mig att växa och blicka framåt mot en framtid full av nya oanade händelser, upplevelser och insikter!

Och åh, om ni undrar: jag älskar att gå från relativt saklig till djupt dramatisk med poetiska metaforer. Det är min grej, om ni inte redan har märkt det. Att väva in poesi är helt enkelt att beskriva hur jag ser det, därför blir det bara så. Annars blir beskrivningarna alltför abstrakta, om de får ett Nina-perspektiv blir de mer levande enligt mig, och det ger mig liv. Haha 💙

Idag hade jag verkligen bestämt mig för att ta tag i mitt stora bloggprojekt och börja skriva och ladda upp snygga sommar-kust-hav-solnedgång-rese-bilder på allvar.
Jag var så redo. Hade fört över alla kamerabilder och allt från dator 1 till min egen dator. Allt var perfekt. Gissa vad som hände?

Jo, på datorskärmen syntes gång på gång ett meddelande med texten: “ERROR! Some attacker is maybe trying to steam your information. You can’t log in to this website”, ungefär. WHAT??! Försöker någon hacka min blogg eller vadå…? tänkte jag och kunde inget annat än lämna hindret, förstås ganska upprörd. Det känns som att det inte är en riktig hackare utan något jobbigt fel-meddelande från webbläsaren. Sådana där störiga rutor som kommer upp lite då och då. Jag är ingen mästare på datorer, är någon av er det? Och om det verkligen är en hackare, vad har den för anledning att hacka min blogg????
Varför var någonting tvunget att förstöra mina planer? Arggghhh -.-

Lyckligtvis kan jag fortfarande komma in från mobilen. Men helt ärligt tror jag att detta löser sig. Det brukar det göra. Stay positive! 🐨

Alla intryck från sommaren har ännu inte lagt sig, jag håller fortfarande på att undermedvetet bearbeta dem, och när allt har ordnat sig ska jag definitivt dela med mig av mina minnen med er! (För mer info, läs det senaste inlägget) Det ska bli underbart och utmanande att skriva om allt. Förutom resan kommer jag även posta lite poesi, random monologer och kanske lite teckningar.

Och jag ser verkligen fram emot att börja bli aktiv igen, för nu känns det verkligen som den rätta tiden. Balanserat.
🌙
Hoppas allt är bra med er, tack för att ni fortfarande följer mig. Ha tålamod! ☺️
Kram
Nina 🐼

P.S: sorry för styckeindelningen, även om jag delar upp perfekta stycken ändrar bloggen automatiskt så att texten blir tät.

P.S 2: I’m thinking of changing my background theme and profil picture though! Why do I even write in english? ( jag har märkt att jag börjat skriva/ tänka på engelska allt oftare, ibland kommer jag på vad ett ord heter på engelska men inte på svenska, proably the reason is all the english in different kinds of media that affects me. 😦

 

Mina tankar och åsikter, Mitt liv

Hello! Jag tänkte bara delge er några tankar som jag har just nu som möjligtvis skulle kunna vara intressanta:

Okej, det är dags att säga som det är… *dramatisk musik spelas i bakgrunden* … Jag har faktiskt börjat undra var ni läsare har tagit vägen. Detta är absolut ingen anklagelse, men det känns inte som om någon besöker bloggen längre. (Förmodligen är det på grund av att jag inte har varit aktiv alls den här sommaren. Vilket för övrigt beror på att jag inte hade något internet större delen av semestern, och den återstående, kortare tiden i Kroatien ville jag helt enkelt inte ägna åt att starta upp mitt bloggprojekt om semestern INNAN ENS SEMESTERN TAGIT SLUT)

Så jag bestämde mig för att ta tag i min dröm om att göra Ninas Creative Mind till en berömd hemsida av en ung, talangfull skribent som delar med sig av sina revolutionerande, storslagna tankar och förhoppningsvis inspirerar miljontals människor världen över.  😉 😉 😉

Detta tänkte jag såklart sätta i verket. Jag planerade inläggen jag skulle skriva i huvudet och funderade på vilka fotografier jag skulle lägga upp. Till och med lovade jag i princip vissa att blogga om dem. Och allt vi gjorde tillsammans. Jag har en lista i huvudet över alla fantastiska platser jag ska dela med mig av.

Men vad hände, då? Ingenting. Och det är just det som är problemet. När jag återvände hem efter ett långt äventyr var det som om all kraft rann ur mig och jag var knappt kapabel att göra något. Så jag sov i flera dagar, typ.  Det behövdes. Under tiden hann jag bearbeta alla intryck och upplevelser som fortfarande inte hade sjunkit nedanför ytan. Inombords var jag sprudlande, men jag kunde inte få ut energin, omvandla den till något produktivt som att bara sätta mig ner och skriva.

På detta problemet har jag ett antal möjliga svar: 1. En tillfällig svacka, som innebär att man är tillägnad en viss grad av handlingskraftighet, och när den är slut, ja, då kan man inte åstadkomma något.

2. Detta kanske förstör min image som… Tja.. Någonting, men jag har helt enkelt insett att jag kanske inte alltid vill göra det jag tror mig vilja. Det måste vara rätt tillfälle, rätt sinnesstämning, rätt tillvaro för att jag ska kunna vara produktiv. De där speciella ögonblicken av kreativitet inträffar tyvärr inte hela tiden. Och om de gör det har jag inte möjlighet att blogga! Eller så ställer tiden till det.Visst är det typiskt.

Nej, seriöst nu: jag tror att det handlar om mentala hinder. Allting påverkas av hur vi ser på saker. Vad vi åstadkommer finns en tanke bakom. Om tanken är för krävande, självkritisk, osäker, tvivlande, bekymrad eller perfektionistisk så finns risken att jag inte vågar anta den uppgiften jag planerat. Även om jag älskar det uppgiften i fråga kräver av mig, (eller rättare sagt, det mitt perfektionistiska jag kräver av mig själv) , så kanske jag inte får den gjord. Även om jag vet att jag klarar den. Jag kan ju skriva, det är något jag brinner för! Det är en stor del av mitt liv och har varit länge.

Varför motarbetar jag då? Det är frågan. Jag tror att vara konstruktiv till viss del handlar om att utmana sig själv, våga ta risker och strunta i vad andra tycker om en eller det man håller på med.

För, om jag ska erkänna, så anpassar jag också mig ibland. Eller oftare än vad jag faktiskt är aktivt medveten om. Exempelvis bara när jag bloggar/skriver, anpassar jag texten efter sammanhang, mottagare och syfte. Så som vi övade på ibland under svensklektionerna, fast på mitt eget sätt. Texten växer okontrollerat fram och medan jag skriver bestämmer jag hur tonen ska vara, kanske djupsinnig, klok, erfaren talspråklig. Hur mycket sarkasm eller allvar den ska innehålla. Med mera.

Det här inlägget är ett av de mest talspråkliga, icke seriösa/poetiska inläggen jag skrivit på evigheter. Dessutom försökte jag få in min typ av humor (men det kanske misslyckades).

Vad ville jag då förmedla med allt detta? Jo, kort och gott är det en lång men förhoppningsvis inte alltför komplicerad eller bortförklarande förklaring till varför jag varit så inaktiv.

Men det är också ett löfte om förbättring från min sida. Likaså en stor efterlysning till mina forna kommentarsskribenter och läsare. Var är ni?! Återvänd hit och höj visnings – statistiken! 😉  Förutsatt att ni gillar det jag skriver förstås. Ha i åtanke att detta inlägg var annorlunda än mina vanliga, men att varation är nödvändigt. Hoppas ni förstod budskapet ändå.

~ <3

Hoppas  också er terminstart har varit bra, alla som går i skolan eller arbetar. Min har varit över förväntan.  Det var kul att känna att jag återvände till det sociala livet igen när jag träffade mina vänner. 👍

Bye bye,

Nina

Mina tankar och åsikter, Mitt liv

Farväl, ljusa sommarnätter, sena kvällar, solsken mot huden och långa dagar på stranden. Farväl, ostressiga lugna dagar insvepta i dagdrömmar och frihet, farväl faktumet att inga direkta regler existerar under sommarlovets sammanflutna månader.

Det är dags att inse sanningen, detta lovet går mot sitt slut och det är bara en tidsfråga innan de sista sandkornen rinner ur timglaset, för att försvinna och bara bli en del av den oändliga öken i vilken vi förvarar våra bortslösade minuter. Kastar iväg ögonblick som om de var betydelselösa. Bevarar, sparar eller förtränger minnen från en förluten tid.

Imorgon börjar skolan igen, så som för många andra ungdomar runt om i världen. För vissa kanske det är första dagen någonsin, för andra första i en ny klass, eller så ska man återvända till  samma gamla skola som vanligt, precis som jag. Skillnaden är bara att jag börjar åttan.

Varför är jag så dramatisk då, det är väl inget speciellt? Nej, egentligen inte. Jag erkänner att det finns värre företeelser.  Det är endast det att jag ska tvingas lämna den trygga förvissningen om att känna sig fullkomligt FRI som skaver. Grejen med sommarlovet är att jag alltid är mig själv då, allting faller på plats, och det finns så mycket tid, så många möjligheter, som är nödvändiga för att återhämta sig. Och det är då jag utvecklas som mest. Att en tillvaro som den här bara ska upphöra känns inte precis kul. Bara tanken på att anpassa sin livsstill efter den monotona VARDAGEN med allt vad det innebär får mig att genomsyras av en konstig känsla av förlust blandat med cirka 0,01 % obehag och en gnutta förväntan.

Ibland, då och då, är jag kluven i två. Det är inte stora livsfrågor, utan mer allmäna som den här.  En sida av mig anser något, medan den andra är helt opponerad mot påståendet. De säger ständigt emot varandea och tillslut kan jag inte bestämma mig för vem som är värd att  lyssna på.

Den positiva eller negativa? Vilken passar bäst i rätt tillfälle? Ska min inre blick vara kritiskt granskande eller accepterande? Det är en svår balansgång.

Någonting som jag i alla fall är säker på, är att imorgon, ska jag komma tillbaka till den där skolan igen, med ett självförtroende och en trygghet som jag inte tillåter någon bräcka.

Och egentligen, bara på grund av att vardagen sätter igång ett så oförutsägbart datum som den 19 augusti, betyder inte det att jag omedelbart ska lämna sommaren bakom mig.

Nej, ty jag ska minnas allt det som varit underbart och betydelsefullt den senaste tiden, under sommarens äventyr och närhelst jag behöver det, ska jag låta vetskapen om att det finns något mer stärka mig.

Ja. Det ska jag.

Och du, kom ihåg att alla inte ser fram emot skolstarten. Känner du någon som du tycker verkar ensam på rasterna eller alltid blir lämnad kvar eller kanske aldrig får ordet i klassrummet, var till hjälp! Sträck ut en isa att du bryr dig. Säg hej, prata, försök bli vänner. Alla ska trivas i skolan oavsett förutsättningar. Men det är långt ifrån alla om gör det. Detta är ett viktigt ämne jag skulle kunna skriva mycket mer om. Just nu vill jag bara påminna er alla detta. Om du går i skolan, var en bra vän. Du behöver inte göra dig till kompis med alla, men att vara en tillitsfull person för en enda människa kan betyda så mycket mer än du tror.

Du som går till skolan och inte känner dig trygg, kom ihåg att det är din rättighet att må bra. Var dig själv, anpassa dig inte, våga säg vad du tycker. Säg ifrån mot orättvisor. Du är perfekt. Och glöm aldrig bort att du är värdefull.

<3

Kram,

Nina

Mina tankar och åsikter, Mitt liv, Resor och äventyr

Hej. Jag känner mig märkligt tom idag, men ändå full av formuleringar.

Låt mig förklara, eller uttrycka, hur jag upplever min tillvaro just nu, i hopp om att ge er ökad förståelse och en inblick i mitt liv och det aningslösa mysteriet som kallas mig:
Ibland känns det som att mitt inre består av ord. Inte svart på vitt, utan ord klädda i färger som ger vingar till mina tankar och får dem att snurra runt i huvudet.
Det är så mycket, en oändlig symfoni, konstellation av färger och känslor som upptar mig, som finns där och väntar på att få liv och vara upphovet till att åstadkomma något, skapa något, men som bara försvinner i den ständigt forsande strömmen av sinnesintryck som denna nyckfulla, skiftande människa vid namn Nina tar in varje dag.
Man kan likna mitt inre, det spirituella jaget, vid en enorm palett i olika strukturer med alla jordens färger utspridda på.

Vissa lyser klarare än andra, men för det mesta så har de flutit ihop som i en akvarellmålning och går inte riktigt att urskilja om jag inte siktar blicken uppåt och zoomar in, då kan jag plötsligt förstå mig själv bättre.

Vissa färger är gråa som en regnig novembermorgon medan vissa påminner om en sprakande solnedgång.
Det är känslor i olika nivåer, och de bara finns, de utgör en del av mig, kanske ÄR de till och med mig. (Okej, man kan inte påstå att varken känslor, tankar eller kroppen är en människa. Visst utgör en del, i alla fall det som är igenkännbart eller synligt för oss, som vi vet existerar. Men det är egentligen bara en ursäkt som vi utan ifrågasättande förankrar oss i för att slippa möta sanningen. Levande varelser är komplicerade, komplexa, mångsidiga, oförutsägbara och ett större mysterium än vad vi någonsin kommer ana. Vi tror oss veta allt om våra medmänniskor, men hur ska man kunna vara säker på det, när människorna i fråga vet så oerhört lite om sig själva?)
Dessa stycken av en aning oplanerade, ja, lite random filosofiska tankar verkar kanske nya och kanske till och med lite konstiga om du inte läst mina tidigare inlägg (förstås inte alla, bara ett antal) där jag använder mig av samma sorts metaforiska reflektioner för att göra läsandet intressantare.
Men vet du vad? Om du nu har läst såhär långt, betyder det att du har fått en inblick i mitt liv, du vet mer än de flesta om mig. Grattis!
Någonting som jag kom på idag när jag var stilla uppslukad i en av mina mer djupsinniga tankegångar var hur poesi egentligen skapas, i alla fall för mig. När orden sprudlar och tankarna går och jag svämmar över att energi att skriva, bara för att få allt ur mig, behövs en kontrast. En gnutta sorg, en liten andel vemod. Jag kan vara neutral, inte tänka på något särskilt, och plötsligt känna mig nedstämd. Då blir texten jag skriver inte lika levande och får inte samma känsla som när jag skriver det tillfället som poesi verkligen uppstår.
Idag till exempel, förvandlades jag plötsligt till ett stup med bottenlös tomhet. Jag vet inte riktigt varför, men jag kunde inte riktigt få fäste i mig själv. Så är det ibland. Man känner sig genomskinlig, bara en ensam skugga som vandrar längst med den här världen.
Det är det där gråa, den där tåren som rinner ner för kinden, som är ett tyst löfte om poesi.
När det färgsprakande och det mörka möts så bildas kontraster. Och poesi.
Enligt mitt anseende så är de här raderna med ord en slags poesi, eftersom jag KÄNNER hur varje formulering har en slags tyngd som kan tyckas meningslös för vissa, alltså inte ens kännas, men som för andra kanske kan betyda något.
Kanske är detta bara babbel, kanske kommer detta utgöra grunden till en bästsäljande
självbiografisk roman i framtiden.
Ingen vet.
Lika lite vet någon allt som egentligen finns bakom de där välbekanta blågröna ögonen som jag möter i spegelglaset varje dag. Kanske inte ens jag själv.

Det främsta syftet med den här långa inledande monologen var att ge en inblick i mina tankar, att få delge er imaginära bilder av vem jag är just nu, och en chans att se den enorma förändringen som skett med mig den senaste tiden.

Förändringen. Det ordet är ett eget kapitel i mitt liv som förtjänar minst 10 blogginlägg själv, bara om alla de olika mentala perioder av förändringar jag genomgått under mitt liv. (Ja, jag är ganska ung men det innebär inte att mina erfarenheter är färre)
De senaste månaderna har varit en utvecklande tid på många sätt, som har medfört nya vinklar mest gällande mig själv. Innan var det bara synen på världen som räknades, men sedan insåg jag att det är EN SJÄLV allting handlar om ifall man vill åstadkomma någonting.
Den här sommaren har inneburit att jag behövt reflektera över mig själv på ett annat sätt en förut. Jag har vänt uppochner på saker jag förut identifierade mig själv med och mitt sinne var en rasande flod som obehindrat drog med sig mig i förändringen, en tid av tvivel, av tårar, men också av glödande stunder av självsäkerhet, tillit, hopp och önskningar. Hela året har varit en berg och dal bana som aldrig saktat ner, förrän sommaren kom.
När jag var på semester var det som allting efter så lång tid verkligen föll på plats. Alla pusselbitar som saknades hittades och jag blev äntligen hel igen.
Just nu, i den här tillvaron, samspelar allt perfekt och jag känner att den kommande hösten är en tid för att manifestera alla de planer jag drömt om så länge. Jag gick och väntade på att den rätta tiden skulle vara inne, för att jag kände mig så icke kapabel att göra saker, vilket är olikt mig.
Det är som om någon klippt av mina vingar och under sommaren har de fått tid att växa ut igen. Nu är jag redo att ta risker, våga kasta mig ut för de där stupen, gör de där sakerna jag inte vågat förut, rädd för att mina vingar inte skulle bära.
Jag tror att saker måste få ta sin tid ibland för att bli så bra som möjligt. Jag känner att jag är starkare nu.
// Nina ❤️
P.S ja, jag är tillbaka från min nästan 6 veckor långa utlandsresa till kustens och öarnas rike Kroatien.

Det är svårt att beskriva min vistelse där kort, med allt vad det innebär! Jag kan helt enkelt, till att börja med, upplysa er om att det har varit en jättebra semester, att jag har badat väldigt mycket, att det har varit extrem värmebölja, att jag har överkonsumerat glass och att jag via kraften i cyberspace sänder kärlek till alla våra vänner och bekanta där! ❤️

Jag har varit hemma ett tag nu men inte bloggat för att jag behövde låta alla intryck falla på plats, bearbeta alla minnen och fantastiska upplevelser, samla inspiration – för att sedan starta ett STORT lite journalistiskt blogg-projekt som går ut på att berätta om allt jag gjorde i Kroatien.

Dela med mig av minnesvärda ögonblick, speciella stunder och personliga reflektioner och tankar! Min plan är att skriva som en resedagbok fast i efterhand. Ett eller flera inlägg för varje dag eller specifik plats eller händelse.
Jag kommer blanda både text och bild och formulera mig utifrån en personlig vinkel, för jag skriver också för min egen skull. Så att minnena är inpräntade någonstans, så att jag kan kolla tillbaka om 10 år och inte bara minnas tillvaron där, utan hur jag såg på själva tillvaron!
Anledningen till att jag kallar detta för ett journalistiskt projekt är planen om att utforma varje inlägg lite som en artikel, med tips på massa saker, till exempel stränder, restauranger, glassbarer, städer… Ja, allt som folk kan tänkas vara intresserade av att få veta. För nu, som en ganska erfaren Kroatien-resenär, besitter jag faktiskt information som kan vara bra om man vill resa dit!
SÅKLART kommer jag publicera tusentals fotografier också! Under de där veckorna har jag fått massa fantastiska tillfällen att utvecklas som fotograf och lära mig min nya kamera. 🙂
Men tyvärr kan jag inte lägga upp bilder och påbörja projektet än eftersom:
1. Två tredjedelar av bilderna är på en annan dator och jag kan inte föra över dem nu eftersom….
2. ….  min familj plötsligt ville åka iväg till vår sommarstuga på landet mitt i ingenstans. Ingen dator – inga bilder!
Tack för att du har läst. Om du var tillräckligt tålmodig/intresserad/uthållig att läsa ända hit är du en människa
med goda förmågor. 😉
Så, nu vet du. Jag existerar fortfarande, har inte blivit inaktiv eller slutar blogga. Tvärtom, nu ska jag bli mer aktiv än någonsin.