Mina tankar och åsikter

Eftersom det var en halv evighet sedan det senaste inlägget kände jag att jag behövde publicera någonting för att hålla mig aktiv och det blev såhär, fråga mig inte VAD detta ska föreställa för jag har ingen aning, men det är i alla fall ett fåtal av några estetiska bilder jag tog för ett par veckor sedan. Jag har fler, så de kommer säkert i ett annat collage. Det där gröna förresten, är akvarellpapper, och texten är någon sorts poesi på engelska, men jag upptäckta försent att den innehåller stavfel, noooo. Men förövrigt är jag ganska nöjd (tror jag , hehe,) så ignorera bara de oavsiktliga felen är ni snälla. Alla dessa foton har djupa budskap bakom sig men det skulle bli för mycket att läsa om jag skrev storyn bakom, så jag kan göra det enskilt en annan gång när jag har med tid. Och just det, detta är viktigt: på sistone har jag varit förfärligt inaktiv, men jag vill ha kvalitet istället för kvantitet på mina inlägg, men tyvärr är det inte så många som verkar föredra få, men genomtänkta blogginlägg, så jag tänkte strunta i den regeln för ett tag och FÖRSÖKA posta oftare, men kanske inte lika utförliga inlägg. För jag har dessutom noterat att jag har svårt att ta tag i det när jag kräver av mig själv att allt jag gör måste vara mycket välgjort. Förstår ni?

Dessutom, som jag har nämnt förut, har jag faktiskt SÅ mycket kreativa saker på gång… påbörjad novell, massa dikter, tankar, foton från flera veckor tillbaka, Kroatien-bilder att redigera, ja en hel hög med förhoppningsvis intressanta saker. Det är bara det at det blir så mycket… Och jag försöker driva ett Instagram konto + få ordning på mitt liv samtidigt, så det är därför jag har varit så dålig på att vara aktiv på sista tiden. Missförstå ej, det betyder inte att jag inte älskar att skriva eller blogga, det blir bara inte av, och det beror delvis på att det är mycket rent personligt i livet just nu och det är lite komplicerat att försöka komma underfund vem man är samtidigt som man har en lista på saker att göra, som man vill göra, men inte hinner, för att tiden inte räcker till…. Detta är säkerligen ett destruktivt  mönster, men det är också någonting jag kan förbättra. Precis som med allt annat i livet. Man kan förbättraoch utveckla. Och att åtminstone skriva NÅGONTING här är väl en bra början?

Jag har även insett att det är bäst om jag är perfektionistiskt i mindre grad, eftersom det blir ett hinder istället för något bra. Vet ni vad? Jag har förstått att man själv har högre krav, och dömer sig själv hårdare, lätter upptäcker fel hos sig själv, än vad andra gör. Så är det i alla  fall med mig. Egentligen kan man då ha det faktumet i åtanke. Man lever inte för att tillfredställa någon annan. Jag kan uttrycka det såhär: lägg inte för mycket vikt vid vad andra tycker, livet är för kort för det. Lev ett liv som du älskar, låt inte andra människors åsikter påverka dig och anpassa dig inte efter normer eller stereotyper som inte är gynnsamma för dig, som inte är du. Var dig själv. Sedan faller allting på plats. *Dagens visdomsord by Nina 😂😂 *

Btw, jag skapade ett nytt instagramkonto som heter @galaxy.inside och länken finns i sidokolumnen. Jag skulle bli tacksam om ni kunde följa det! Det är samma concept som bloggen ( jag förklarar mer utförligt i några av mina captions där) men skillnaden är att det är så lätt att nå till världens alla hörn där, och träffa underbara människor med liknande intressen och ambitioner. Visst, det går här också. Men det är en aning begränsat. På IG skriver jag enbart på engelska, vilket skulle bli svårare att göra här. Och där är det i huvudsak fotografi i fokus, eftersom det är en app där man delar bilder globalt. Men jag uttrycker även mina tankar, drömmar och skriver citat från låttexter där! Så, om ni skulle vara intresserade, skulle jag bli extremt glad om ni ville följa det! Tack på förhand

<3

//Nina

P.S imorgon är det international hootowl day! ( man visar sångaren, musikern, artisten och låtskrivaren Adam Young sin uppskatting och kärlek genom att ha på sig Owl City -relaterade saker, dela hootowl-aktiga bilder på sociala medier, lyssna på hans musik såklart, och vara stolt över att vara medlem i den fantastiska fandomen! Jag är excited! Kanske mer om det imorgon, annars kommer jag skriva om det på Insta!

 

 

Mina tankar och åsikter

Inte för att någon annan levande själ (?) förutom jag nödvändigtvis bryr sig om det jag tänker skriva härnäst, men i alla fall så kände jag ett starkt, en aningen ångestfyllt behov av att bara skriva någonting så att de få som möjligtvis fortfarande läser min blogg ska leva med vetskapen om att jag fortfarande finns, fullt frisk och allt, och att jag fortfarande skriver och tänker och allt sådant, och samt att jag ej givit upp bloggen.
Det är ett skäl till att jag skriver detta, min sista lediga jullovsdag ( R.I.P ledighet), alltså av ren omtänksamhet. Men i mitt smått dramatiska sinnelag med en tendens att övertänka saker, finns det också känslomässiga, lite oväsentliga anledningar, som exempelvis att jag egoistiskt nog vill skona mitt framtida jag från besvikelsen i att förnimma att detta 14-åriga jaget var så inaktiv att hon knappt ens bloggade något på hela jullovet. Tyck vad ni vill om detta, må mina tankegångar vara onödiga och knäppa ibland, men det betyder inte att jag alltid är sådan eller att jag inte har kontroll.

I alla fall (^ där svävade jag som vanligt ut i irrelevanta saker igen, suck, typiskt mig) jag ville bara veta att jag inte har glömt bort bloggen, den har bara inte varit prioritering nr. 1 detta lov, som jag i min naiva perfektioniskt-värld hoppades att den skulle bli, utan faktiskt har jag prioriterat en stressfri, avslappnad tid utan några “måsten”. Jag har helt enkelt sovit, läst i timtal, och bara gjort en hög med alla möjliga andra saker, som kanske inte fanns med på min “att göra-lista” MEN som gav mig sinnesro, glädje och lugn, en chans att återhämta mig och hitta mig själv igen, och om inte det är viktigast när man råkar vara en stressad, övertänkande tonåring, så vet jag inte vad.
Visst, jag hade tänkt att blogga, redigera bilder, och massa annat, men jag gjorde inte exakt allt det där, för en sak av allt jag har insett är att ibland måste man släppa kraven på sig själv och istället vara spontan, göra det som faller en in.
Vara sig själv. Andas. Lev.
Stressa och planera kan man göra resten av året ändå.
Det har varit lite svårt att erkänna detta för mig själv. För att jag brukar vanligtvis ha höga krav och förväntningar på mig själv och kämpa för att uppfylla dem. Det har varit ett starkt personlighetsdrag. Ambitiös, skulle vissa förväxla det med. Men inte jag, inte längre. Jag kommer fortfarande vara målinriktad och driftig, men det andra har tyngt ner mig tillsammans med alla andra olagda pusselbitar inuti mig själv. Och jag är trött på det. Jag är trött på att känna att jag är skyldig världen något. Jag vill kämpa för världen, förbättra den, men inte känna som att allt ansvar vilar på mina axlar. Att jag måste vara perfekt och felfri och uppfylla andras inbillade förväntningar. Det är ohälsosamt och kortsiktigt. Det bryter ner en inifrån. Ett av mina nyårslöften är att distansiera mig från saker som bryter ner en inifrån. Negativitet, det där grå irriterande surret som en orkan i hjärtat. Nej. Inte mer.

Jag ska frisätta mig själv från allt jag inte mår bra av, för välmående, det är det viktigaste just nu. Trasighet kan vara produktivt om man är kreativt. Det ger en anledning att skriva sorgliga dikter kantade av tårar. Men det är aldrig konstruktivt. Aldrig bra. Jag vill vara hel, komplett, medveten, men inte medveten om regnmoln ovanför mitt huvud, utan om ljusa sommarfärger, löften om en framtid, om hopp, om en röst djupt inuti som viskar: “du klarar det här, du klarar allt, vilja är nyckeln. Du kan bli fri och fälla ut dina vingar och flyga iväg i dina drömmars riktning. Bara krossa kedjorna, krossa gallret, du är stark nog..”

•••

Jag kanske inte har bloggat det här lovet, men min poäng i denna för sentimentala, känslosamma monolog som jag trots allt tycker har sin charm, är att: det finns viktigare saker. När jag blir glad av att blogga, gör det! Om jag hellre vill göra något annat, fine!
Därför ber jag inte om ursäkt. Ha, vem är jag skyldig en ursäkt? Bara mig själv isåfall, men vadå. Jag får väl ändå acceptera mig själv! Det är ofta två sidor som säger olika saker, har helt olika syften. Det är som att jag är uppdelad i flera olika skikt typ, med olika personligheter. Som skiftar. Och vill olika saker, och blir oense då och då. Kan flera själar få plats i samma kropp?
Nej, jag får inte sprida för mycket av mina flummiga funderingar till er, för detta låter värre än vad jag anade när man skriver ner det, utan vidare det huvudsaken: glädje och välmående är viktigast. Så lyssna på vad du verkligen vill. Ha inte för många krav.

Förresten, jag har faktiskt varit väldigt kreativ ändå! Jag har återvänt till poesin och att bara kunna fundera över saker utan att de dränks i bruset från omvärlden. Mycket beror nog på att jag har börjat läsa mycket igen. Andra världar, universum i böcker, är så inspirerande, nästan som musik!

Så jag har faktiskt mycket kreativt att dela med mig av. Nästan lite för mycket. Så jag måste organisera allt. Och tanken på det gör mig lite osäker. Så vi får se hur det går med det.

Detta blev ett av de ärligaste, mest ofiltrerade inläggen på länge.
Whatever.

Imorgon börjar skolan. Konstigt nog känns det bättre än vad jag först tänkte. Så farligt blir det nog inte ändå. Det är ju trots allt en ny termin, med förhoppningsvis, nya förändringar!

/Nina

Mina tankar och åsikter, Mitt liv, skolan

… satt  jag och skrev på  en förhållandevis…  Ja, tråkig uppgift  om de olika fackförbunden i Sverige till SO:n medan mina tankar började flyga iväg till annat. Jag undrade: varför gör jag det här? men egentligen visste jag redan svaret. Det är inte kul just nu, men det kommer förhoppningsvis löna sig i framtiden. Jag minns med glädje och en viss stolthet hur motiverad jag var förra terminen, minns hur jag resonerade då, kommer ihåg att det som gjorde att jag aldrig gav upp, fortsatte framåt, ville få så bra betyg som möjligt, alltid motiverade mig själv, var för att jag hade skapat en inre motivation som alltid brann som en liten glöd inom mig och påminde mig om att ingenting av detta som kan tyckas krävande nu är slöseri med tid, det kommer löna sig i framtiden.

Jag gör det här för min egen skull, för mitt 16-åriga jag, mitt 28-åriga jag, men framförallt, jaget nu. För att den jag är nu, har fått möjligheten till ett bra och tryggt  liv, till att utbilda mig till exakt vad jag vill – till att nå mina drömmar. Jag vill och tänker inte gå miste om den chansen. Ett sätt att visa tacksamhet och respekt mot sig själv, är att ta sig an den egentligen inte så svåra utmaningen att vara bra i skolan, så kommer allting bli mycket lättare. Allt detta och mycket mer brukade jag påminna mig själv om när jag kände mig stressad och omotiverad under den värsta tiden.  Så tänkte jag. Jag fortsatte skriva men kunde inte koncentrera mig, så jag höjde blicken och fick syn på mitt armbandsur som silvrigt låg och tickade på min världskarta till skrivbordsunderlägg.

Det ser fint ut. Som om klockan och den ritade världskartan under tillsammans förmedlar ett fantastiskt budskap. Jag inser något, jag kan inte sätta ord på det i just det precisa ögonblicket, men jag förstår att det är viktigt. Tiden tickar ständigt. Den kommer aldrig sluta ticka även om den bara är en mänsklig uppfinning. Och under mina händer breder sig hela världen ut. Om jag vill ta mig dit, måste jag göra det bästa av tiden som är här nu. Här och NU. För att sedan kunna resa ut i världen. Jag måste lära mig att kontrollera tiden, sedan är jag redo för världen. Men först, då måste jag väl trots allt skriva klart den här uppgiften då. För även om den här lilla uppgiften kan tyckas obetydligt och tidskrävande, är den en del av mitt nu, och det är det jag gör i nuet som räknas, det ansvaret jag tar nu kommer påverka min framtid positivt. Så  jag fortsätter, med lite mer hopp i sinnet.

"Have no fear for the future, remember the past, but live in the now"
“Have no fear for the future, remember the past, but live in the now”
Mina tankar och åsikter

..Döljer sig alltid något annat. Under en yta, en mask, ett första intryck, det översta lagret, finns alltid en djupare del av en människa som den sällan visar för någon, och om hon gör det, är det för de närmaste, inte för vem som helst.

Nej, för de andra är människors sanna jag ofta dolt under en hög med mycket välsorterade masker, som är  olika för varje situation, och skiftar beroende på vem det är man kommunicerar med, visar sig för, är i närheten av. Det är normalt, det vet vi redan. Det har jag redan skrivit om.

Det jag syftade på den här gången var hur ett intryck av en persons liv, som verkar fint, bekymmerslöst, glatt, intressant och spännande, egentligen nästan alltid är något helt annat. För det man visar för andra är sådant man vill att andra ska veta, något som är värt att dela med sig av måste alltså vara något man är glad över, något som man kanske tycker förstärker intrycket av en själv som en “perfekt människa”. Såklart existerar inget sådant som en perfekt person, och perfekt är egentligen ett begrepp som aldrig bör användas om människor eller liv eftersom det är så svårdefinierat att man helt enkelt inte kan påstå att någons liv är perfekt då alla uppfattar allt olika. Men nog om det. Jag har säkert redan skrivit en monolog om det också.

I alla fall; när jag skrollade igenom de senaste inläggen på min blogg nyss insåg jag hur lite det faktiskt är som de flesta, inkluderat jag, faktiskt berättar om oss själva. Inte om ytliga saker, sådant som man KAN berätta utan att någon ska ifrågasätta, utan om det som sker på isnidan, emotionella saker, TANKAR, vad man VERKLIGEN tänker och känner om livet är det mycket få som  vågar skriva. Alla håller masken. Jag också. Jag har lärt mig att anpassa mig, och jaga antar att det är något bra. Det är mitt val, och likaså är det nog också andras val att inte vara öppna med sina riktiga känslor och åsikter om livet. Och det säger jag inte är dåligt, eftersom jag också har valt vad jag vill skriva och inte här, men det kändes bara så… KONTRASTFYLLT när jag kollade igenom några bilder i mitt fotoredigeringsprogram och genast associerade dem, även om det var fina bilder, med något tråkigt som hände tidigare i höstas. Det var jobbigt. Det var det. Sedan insåg jag att vissa av de naturbilderna på höstöv och sådant fanns med i ett blogginlägg. Vad innebär det? Jo, jag postade det jag tyckte var fint, för att det kommer uppfattas som fint på ytan, av er som läser, men  egentligen så vet jag ju att de där bilderna är förknippade med något annat, men det syns först inte utanpå, utan är bara synligt för mina ögon.

Och jag tror att det är just därför jag anpassar mig, för att jag är medveten om att ni inte kan läsa tankar, och att ni kommer uppfatta vad som helst annorlunda än jag. I alla fall kommer uppfattningen om något inte vara exakt likadan. Det är intressant. Att analysera sig själv lite. Sina handlingar. När jag skrollar genom blogginläggen syns det inte ett spår av hur jag EGENTLIGEN mådde då, vad jag TÄNKTE, vad jag KÄNDE, vem jag faktiskt VAR i den stunden. För inte ens jag, som ändå skriver mina tankar på en blogg, kan vara så öppen. Det är väl lika bra det. Världen behöver inte veta något om mig, egentligen. Så ansvaret ligger på mig. Vad jag vill visa och inte av mig själv. Om jag ska visa vem jag är på insidan eller bara skalet. Masken. Så på ett sätt, känns det som om jag är en lögnare, i och med att jag mestadels bloggar om sådant som enbart visar den POSITIVA sidan av livet, inte den andra. Inte så att mitt liv inte är positivt, det är det. men det är som två helt olika bilder. Ni vet fotoredigering? Det är mycket populärt på Instagram. Folk lägger upp bilder som visar “före” och “efter”. Före-bilden är blek, saknar djup, är platt, gråare, mattare, medan efterbilden är skinande, vacker, färgerna har blivit skarpare och klarare och starkare. Allt är retuscherat. Reducerat. Bara lite, men tillräckligt mycket för att den andra bilden ska bli mer omtyckt.

Människor gör likadant. Jag tror att de allra flesta har någon form av omedveten eller medveten retushering inom sig. Suddar ut det som inte passar, sparar bara det som kan bidra till den bilden man vill uppnå. Av sig själv och sitt liv. Jag säger inte att det är fel. Tvärtom, det är mycket mänskligt. Frågan är om vi borde vara mer eller mindre öppna med vad vi känner?

Tja, jag antar att det är upp till var och en.

Not: detta blev ett mycket spontant, oplanerat och icke redigerat inlägg bestående av ett par random tankar som jag behövde få nedtecknade någonstans och jag valde bloggen. Men jag tänker låta det vara, det är kanske lika bra att byta tema lite med att ge er en inblick i mina faktiskta tankar. Som ironiskt nog kan skifta mellan glada, avslappnade, allvarliga, ledsna, eller kanske allt på samma gång. Oftast är det nog det sistnämnda. XD

Nina

 

//bild från Instagram//
//bild från Instagram//
Mina tankar och åsikter

My mind has been filled with the heartbreaking news. I feel deeply for what happened in Paris and my thoughts go out to all the victims and their families, everybody who got affected by the terrible things that's happening not only in France, but in the whole world right now. 💔 We should remember that all lives matter. Color of skin, etnicity, religion, age or nationality is unsignificant – because it's humans who are the victims, and we're all humans, we should stand togheter against terrorism. We should spread love in these times of hate, and stay brave even if we're scared. We should all pray for peace. Humanity wins. I couldn't really think about anything else yesterday exept how this world is every second turning into a chaos of hate, killing, fear, unsafeness… And just seems so helpless. It seems like it's unpossible to stop the evil organisations and such to ruin the world. Like everybody is just letting it happen, desperately trying to fight against it, but fear is too strong, and the people with power can't do anything. It's understandable. But I still wonder, how, when, did the evil take over this planet? Why couldn't we stop it? The evil has always been there, we've seen it before, but it feels like it's first now, I REALLY understand how close it is. How real it is. We can't longer ignore the facts that we're going through many humanity crisis at the same time. Refugees, terrorists, starving, sickness… It's everywhere. Paris was yet another sign, that made us wake up. 🌍 This world is not actually sick. It's a beautiful planet we're living at. With lots of meaningful things. But it's crazy how some people can destroy the beauty in life and make us lose hope. It seems very bad right now, it's horrible, but we should focus on the love and support that millions of people show, and toghether, we can go through this, we can create a little streak of light to carry with us, and focus on the real humanity, show that the terrorists isn't humans – we won't let them destroy the world. ☮ More in comment ⬇️ #prayforparis #prayforhumanity #prayfortheworld #prayforpeace #prayforeveryone #prayfortheentireworld #peace #❤️

A photo posted by Nina 🌊 (@my.colorful.mind) on

livet, Mina tankar och åsikter, Mitt bildgalleri

“There’s so much more… You can reclaim your crone. You’re in control, rid of the monsters inside your head. Put all your faults to bed, you can be king again. ” ( from “King” by Lauren Aqulina) Photo by me.
Be a light and shine through others
Be a light and shine through others

Må den här månaden bli full av glädje, inspiraton, kreativitet och roliga händelser. 🙂 <3

Skolan börjar imorgon… Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det, om jag ska vara ärlig. Lovet har gått alldeles för snabbt, ughh. 🙁  Men  jag har ändå hunnit vila ut mig, och dessutom varit ganska upptagen med ett lite större projekt: nämligen att måla om mitt rum.

Väggarna har varit samma färg sedan jag var tre år, lavendellila. En fin färg i och för sig, men inte efter 11 år av slitage. Jag misshandlade väggarna lite genom att bokstavligen tapetsera dem med mina teckningar, tavlor, affisher och dylikt. Kreativt, men inte särskilt smart, för när jag väl tog tag i att ta ner alla gamla konstverk fann jag att väggarna var fulla av hål, märken och skador. Jag bestämde mig för att måla om, både eftersom jag hade tröttnat på färgen och ville förändra temat lite, göra det mer passande till min ålder och mina intressen. Mer stilrent.

Så morfar hjälpte mig med att måla om till gräddvitt och nu sitter jag här och beundrar hur vackert resultatet blev. Mitt rum ser helt annorlunda ut, mycket mer moget, och det passar resten av inredningen. Det är en ren, lugn färg som går att matcha till allt, och jag är jättenöjd med hur det blev.

Så jaa, det är lite av det som jag har ägnat mig åt under den här veckan. Och också den enda anledningen till att jag inte har kunnat blogga så mycket. * cries in a corner for ten years*

Jag är så pass omodern att jag har en stationär dator, inte en laptop, och på den finns alla bilder som möjliggör att kunna blogga om semestern. Och jag fick inte vistas i mitt rum pågrund av att färgen skulle torka, och den luktade vilket innebar potentiell hälsorisk. Men nu ska jag förhoppningvis kunna bli mer aktiv!

Och jag veeet att det är pinsamt sent att blogga om resan i NOVEMBER ( ja, herregud, det är ett HALVÅR sedan själva semestern ägde rum. Tiden går läskigt fort ibland)  men jag har helt enkelt varit så upptagen med livet i allmänhet, det har varit så mycket annat att göra, så tappa inte hoppet. Ha tålamod. Jag har inte svikit er. <3

Okej Nina, det räcker, sluta överdramatisera -.-

Ha det bra i alla fall, och för alla andra som också börjar skolan imorgon önskar jag er en bra skolstart. Tappa inte motivationen!

//  Nina

Mina tankar och åsikter

Hello! Trots att jag inte rikigt firar halloween eller gör något särskilt idag, vill jag ändå åtminstone förgylla er dag med den här gulliga bilden:

Fotot kommer från: https://instagram.com/greenpeace
Fotot kommer från: https://instagram.com/greenpeace

Jag tyckte att det var adorable. Pandor äger. Jag skulle också vilja klä ut mig till en panda om jag kunde. 😊 Det skulle vara så kul att ha en sådan där enorm fluffig hoodie som ser ut som en panda och har öron på luvan. Oavsett om ni firar halloween eller inte, önskar jag er en fortsatt trevlig eftermiddag!

// Pandan 🐼💗

Mina tankar och åsikter

Hej. Jag hade tänkt att skriva ett inlägg om vad som kretsade i mina tankar igår, men det föreföll sig naturligt att jag skrev det på Instagram istället, vilket betyder att det är på engelska. (Ett otroligt bra sätt att träna på språket och komunicera med människor). Fråga mig inte varför jag har blivit en flitig Instagramanvändare, jag som tidigare var en kritisk Instagrammotståndare. Det beror väl antagligen på någon inbyggd dragningskraft som manipulerar användarna, eller för den lite mer optimistiska; mångfalden av kreativa, talangfulla och inspirerande människor som delar med sig av sin konst och sina tankar. Jag följer nästan bara personer som delar mina intressen, vilket gör att min Instagram fylls av intressanta och relaterbara inlägg. Inte så konstigt att jag gillar det när det blir som en egen bubbla av saker jag tycker om och som intresserar mig. Känslan av att vara annorlunda försvinner när jag ser att det finns hur många andra som helst som besitter olika konstnärliga/reflekterande förmågor OCH är supertrevliga. Och smarta. Det finns fortfarande hopp för mänskligheten, för min generation. 😛 Förstås finns det mycket negativa saker där också, men det drabbas jag inte av då jag själv väljer vilka jag vill följa. Man måste fokusera på det positiva, annars skulle ingenting fungera.

En stund funderade jag  på att översätta  inlägget i fråga det till bloggen, men insåg sedan att det skulle ta för mycket tid, att jag faktiskt inte har tålamod, och att jag inte är tvungen eftersom min fritid inte är en engelskalektion. Mohaha.

Så jag tänker istället länka till inlägget med hopp om att någon som är intresserad eller har tillräckligt med energi för att läsa det, ska kolla in det!

Faktiskt handlar det om ett mycket sorgligt och tragiskt ämne och just nu tror jag att de flesta vet vad jag syftar på.

Det är fruktansvärt, surrealistiskt, hemskt, ofattbart, och hjärtskärande. R.I.P. Det är så sorgligt  och orättvist att alla orden försvinner.

Efter att mitt sinne fyllts av informationen och medlidande och rädsla var jag helt enkelt tvungen att uttrycka den sorgen som fanns inom mig igår på något sätt, för att få någonting sagt och samtidigt försöka få ur mig mina känslor. Det blev genom en liten text som följer här nedan:

Hi! I'm sorry I haven't been active here in a while. The reason is that it happened something with my phone, and I was unable to unlock it because the screen stopped working. 🙈 📲 But it fixed itself today after a secret treatment for 3 days! 👀 Now you know why I was inactive. And today we finally have "autumn break" . 🍁🍂 Yey, that means time to be creative! ✍🏽 📝🎨🎹 🌅Let's move to an another topic that's much more serious and sad. Yesterday it happened something very tragic here in Sweden. I got to know about it this morning, and I feel like there is no words to explain how terrible this is, or how the world can be a place filled with such sick people and ideologies that destroy lifes – because I don't understand the point with all this madness and hate. People should stick toghether in hard times, not fight against each other. Not kill innocent souls. We don't know exactly all the details or information yet, but a school in a city got attacked by a man who was dressed up as Darth Wader and the kids thought it was some kind of Halloween-joke. But then the man started attacking people with a sword or an another sharp wapen. And he killed two persons, one of them was a kid. Four people got hurt before the police came in and tried to break the chaos. They killed the man who did this surreal, horroble crime. I'm really emotional about this even if it wasn't that nearby the town where I live. Because this could happen anywhere! In my school! It's just so tragic and extremly sad and I hope something like this never happens again. 😔 This is very unusual here. But when it happens, it's commited that anything could happen, we're not special just because we have demovracy, it's still murderers and nazists out there and it scares me. I'm so sad for all that got affected by this especially the parents and relatives and friends to the victims. 🌹🌹🙏🏽 Spread love. ❤️ Peace ☮ not war. 🕊 Be kind. ☁️ 🌅❣ // Nina #photobyme #photography #landscape #sky #colors #night #beautiful #rip #sad #tragic #sweden #longcaption #news #no #😔 #RIP #trollhättan #detsomintefickhända

A photo posted by Nina 🌊 (@my.colorful.mind) on

<3

Nina

fotografi, Kroatien, Mina tankar och åsikter, Resedagboken2015

*MONOLOG FÖLJER NEDAN*

Ja. Då var det äntligen dags. Efter dagar, veckor månader som bara passerat förbi, ska jag slutligen påbörja mitt omtalade journalistiska bloggprojekt/min resedagbok om Kroatien 2015. Jag hoppas att ni har överseende med att det har tagit så lång tid att överhuvudtaget börja.

Det har helt enkelt bara varit några oerhört intensiva månader sedan skolan startade, så bloggen har tyvärr fått skjutas åt sidan, vilket förstås är otroligt synd – det kändes som att jag höll på att tappa intresset och längtan efter att få dela med mig av mina tankar, minnen, bilder och åsikter här, ja, jag upplevde att det som förut var viktigast bara blivit en parentes i mitt liv när vardagen sköljde över mig som en tidvattenvåg och läxorna blev många fler, och  mer högprioriterade än förut. Jag hoppas att jag lyckades uttrycka problemet (med bristande tid till att ägna mig åt saker jag tycker om) tillräckligt bra för att ni ska kunna förstå att jag aldrig ville vänta med att påbörja detta projekt. Faktum är att jag verkligen har sett fram emot det! Redan på själva resan pratade och planerade jag om hur jag skulle utforma den här resedagboken. Jag kom på att den ska bestå av så många inlägg som krävs, cirka 1 för varje dag beroende på hur många bilder det är. Syftet med dem ska inte bara vara att spara alla fantastiska minnen från Kroatien, utan också att låta de som jag känner i Kroatien ta del av min synvinkel på saker och ting, och även att andra som vill resa dit kan få tips om bra saker som stränder, städer och restauranger! Så från och med nu kommer jag blogga om allt som jag upplevde där, inkluderat tips, monologer, fotografier, historier och tankar!

Både personligt och informativt är min plan.

Detta kommer bli en utmaning, men samtidigt väldigt roligt. Det ska bli så underbart att bara dyka in alla bilder och i mina egna minnen och omformulera dem till ord så att de kan flyga ut i cyberspace och nå människor.

Innan jag börjar vill jag passa på att hälsa till mina bekanta i Zagreb/ Turanj, om ni läser det här: tack för att vi fick dela vår vistelse med er, ni är superfina och jag har inte glömt bort er. 🙂 <3

Så, vad finns det mer att säga? Let’s start! 

Det var den 23 juni några veckor in på sommarlovet. Jag var nybliven 14-åring och systemkameraägare och solen sken nästan varje dag, jag spenderade dagarna med att äta glass och sola på studsmattan. Livet var allmänt lugnt, och för varje dag som gick blev distansen från allt som heter stress och skola och krav allt större.

Vi hade glidit in i sommar-moodet och allt var bra… Men dagarna gick fort, och de fick de gärna göra, för det som räknades just då var att vi snart skulle iväg på en efterlängtad semester. Några dagar innan packade jag det viktigaste och tidigt på morgonen lämnade vi den lilla orten vi bor i  – och medan vi backade ut från garageuppfarten och vinkade hejdå till huset kände jag att jag inte skulle sakna något längre.

Inombords skrek det av äventyrslust och jag ville ut på vägarna så fort som möjligt – för det här vad det vi hade väntat på, resan  och friheten och den underbara bekymmerslösheten i att vara fri från tråkiga rutiner är priset för just de gråa, tråkigt upprepande dagarna som jag spenderade i en ännu gråare skola terminen ut medan jag flitigt pluggade och gick på friidrottsträningar i ösregn varje stressig måndag. 

Ja – friheten var väldigt välförtjänad! Jag hade beslutat mig för att ta det lugnt och slappna av den sommaren. Det gjorde jag ju också, därför blev den väldigt lyckad. 

Vi reste i typ en halvtimme ut på motorvägen och när vi stannade vid en bensinmack träffade vi på min bildlärare på Kulturskolan, gissa om alla blev förvånade?! Det var jättetrevligt att prata med dem en stund, men egentligen var det mest föräldrarna som utbytte meningar  medan jag och Kevin snaskade choklad och sjöng knasiga egenskrivna sånger om den utrotningshotade och sorgligt fula blob-fishen i baksätet. 

Resan fortsatte och fortsatte i timtal tills vi var ute på de skånska slätterna där vi fortsatte köra lite till… Men det är inte intressant att läsa om, och dessutom kommer jag knappt ihåg det, så vi spolar fram till det lite mer betydelsefulla:  efter att vi kämpat oss igenom trafiken i Helsingborg åkte vi tillslut ombord på färjan till Danmark.

Obs! De följande bilderna och alla andra bilder här på bloggen tillhör MIG, är tagna av mig och om någon vill kopiera dem, vänligen be om tillstånd. 

Hamnvy
Vy från hamnen
f
En välkänd staty högst upp på en stenpelare (tagen från färjan)
Tegelhuset som ser ut att vara från en film. Det ser liksom ut att ha ett sammanhang. Ser ni palmerna i bakgrunden? Något slags äventyrspark precis vid havet.
Oändlighet
En oändlig pir med nationaliteter. Det var vackert, tycker jag, att se alla flaggor stå uppradade ochblåsa i vinden och fortsätta i längre och längre bort. Som att: vi hör ihop! Solidaritet. (Det ironiska är att nu,  fem månader senare, är det allt annat än gemenskap i Europa. Vad jag tycker om det kräver minst ett eget inlägg för sig själv, för detta inlägget ska inte handla om politik. )
Det är stor skillnad på havet i Danmark och i Kroatien. Här är det grått, men där är det turkosblått.
Horisontlinje i en grå och blå värld
Flying
I’ll spread out my wings and fly
En vacker rastplats i Tyskland som vi även stannade på förra året. Det är så grönt och lummigt där, och en liten fridfull by ligger precis vid havet! Idylliskt.
En vacker rastplats i Tyskland som vi även stannade på förra året. Det är så grönt och lummigt där, åkrarna breder ut sig,  och en liten fridfull by ligger precis vid havet! Så otroligt idylliskt.
Resans första fiskmås seglar över oss och jag blir exalterad eftersom jag så gärn vill få en bra fiskmåsbild. men vad jag inte visste då var att jag skulle komma att ta mååånga fler... Men dem får ni se sedan.
Resans första fiskmås seglar över oss och jag blir exalterad eftersom jag så gärn vill få en bra fiskmåsbild. Men vad jag inte visste då var att jag skulle komma att ta mååånga fler… Men dem får ni se sedan. Förövrigt älskar jag fiskmåsar. Konstigt kanske, men de är vackra och blir så klassiskt fina på bild!

Not: vid den här tiden hade jag just lärt mig använda min nya kamera, och självklart är de nya bilderna som är tagna i början inte alls lika bra som de mot slutet när jag lärt mig mer, därav det lite sämre utseendet på dessa fotografier.

Silhoutthe
Silhoutthe
“Yey, we’re entering Austria!”
Österrrikes karaktäristiska skogsklädda berg.
Österrrikes karaktäristiska skogsklädda berg, foto taget från bilen.
So green
So green

Vi åkte genom vad som kändes som hundra tunnlar under de massiva bergen men tillslut kom vi ut i ljuset igen och efter att ha passerat tullen utan några problem såg vi denna trevliga syn, som bekräftade det slutigltiga målet:

Eu- skylten som talar om att vi kommit till CROATIA/HVRATSKA7KROATIEN! <3
Eu- skylten som talar om att vi kommit till CROATIA/HVRATSKA/KROATIEN! <3
Naturen och landskapet är ganska likt Österrikes, men jag tycker att det är vackrare med de mer kala, kantiga bergen och allt det blåa som ständigt omger en.
Naturen och landskapet är ganska likt Österrikes, men jag tycker att det är vackrare med de mer kala, kantiga bergen och allt det blåa som ständigt omger en.

Nu var vi ännu i norr av landet och det återstod många timmars resa innan vi skulle anlända till vår destination Turanj som ligger i Dalmatien. Det började bli kväll och jag var ganska trött efter en hel dags bilresa utan stopp. Efter ett tag stannade vi på en rastplats och åt och beundrade omgivningen och jag slogs av tanken att vi äntligen var i Kroatien igen. Sedan fortsatte vi i timtal på den slingriga motorvägen som omges av enorma men imponerande berg. Havet kom närmare, likaså kvällen. Men det mörknade långsamt och solnedgången visade upp sina magnifika färger först när vi anlänt till lägenheten och stod på altanen och blickade ut över havet. Det finns inte ord för att beskriva hur mycket jag älskar solnedgångarna där.Just där, på den platsen, omsvept i den speciella känslan. Det är så obeskrivligt vackert. Jag är så tacksam över alla de solnedgångarna jag fått uppleva där.

But to be continued…. Solnedgångsbilderna kommer i nästa inlägg.

<3

Hoppas ni gillade inledningen på resedagboken 2015!

Vänliga hälsningar,

Nina

Mina tankar och åsikter, Mitt bildgalleri, Mitt liv, Sport

Jag kan lättat meddela att problemet med datorn endast verkade vara tillfälligt och att jag nu kan komma in på bloggen igen. Därför har jag nu uppdaterat till ett mer havsinspirerat, blått och stilrent tema för att det verkligen kändes som att jag behövde förändring.

Det är alltid så, efter sommaren vill man liksom rensa ut allt som har med det förflutna att göra och bara förnya allt. I alla fall är det så med mig. När det gäller estestiken på bloggen så älskar jqg att det är möjligt att ändra färger, typsnitt bakgrund och sidhuvud med WordPress.

Då är det enkelt att uttrycka sig själv och vad bloggen handlar om, det går helt enkelt att påverka själv vilket intryck man vill förmedla till läsaren och samtidigt göra stilen personlig.

Hela den här veckan har varit ganska busy, så  jag har tyvärr inte hunnit påbörja foto/resedagboks-projektet ännu. Ledsen för det, men det kommer garanterat bli av! Alla färgsprakande foton och fina minnen som bara ligger och väntar på att få delas med världen kan jag inte ignorera, och jag har lovat både mig själv och andra att det ska bli av. Det gäller bata att börja!

Dock inte just nu. Det är typiskt, för det är alltid på kvällen spm jag blir mest kreativ, men det är just då som jag har lite tid – det är som att jag blir mer produktiv av att veta att jag inte har all tid i världen. Precis som ikväll. Jag måste gå och lägga mig relativt tidigt eftersom det är friidrottstävling imorgon!

Dels behöver kroppen sömn för att klara det fysiska, och dels ska jag upp tidigt imorgon för att förbereda diverse saker och resa till en annan stad. Det är lag ungdsoms- DM. (Distriksmästerskap) Det innebär att deltagarna tävlar i lag med sina klubbmedlemmar i samma åldersgrupp istället för att var och en tävlar individuellt. Sådana här tävlingar är ganska stoea och brukar vara händelserika och roliga att delta i, det beror på att man känner gemenskap med sina medtävlande från klubben istället för konkurrans. Det är ett samarbete och för varje insats tjänar laget ett visst antal poäng, det team med flest poäng vinner helt enkelt. Förra året gick det jättebra, och jag hoppas såklart att det gör det imorgon också.

Det enda oväntade var att jag ska delta i 2 grenar jag inte ens hade tänkt att vara med i, för att de som skulle tävla i dem av olika skäl inte kunde. Så jag får vara någon slags ersättare, i t.e.x kula. Kula?! Jag tränar inte ens på kulstötning och har aldrig tävlat i det. Men jag måste ställa upp. Jag hoppas verkligen att alla har överseende med min oerfarenhet inom just DEN grenen, för jag svävar lite i ovisshet om hur detta kommer gå. 😅
Innan blev jag nervös bara av att råka komma över tanken på tävlingen och allt som den innebär. Varför vet jag inte, det är väl någon vana som min hjärna felprogrammerat. Men det positiva är att man faktikst kan styra över sona tankar. Man har ett enormt inflytande över känslor och reaktioner, även om man inte tror det. Min första reaktion när jag fick veta, två dagar före tävlingen, att jag skulle delta i andra grenar också, var: neeej! Hjälp! OMG hur kommer detta gå?! Varför?! Stress krav förväntningar föreställningar bilder i huvudet oväntad nervositet, i en lång rörig rad. Löjligt, jag vet. Överdrivet. Japp. Men säkert helt normalt.
Det betyder inte att det är bra att reagera negativt på något som likagärna kan vara positivt. Egentligen vet jag ju det. Så när jag verkligen tänkte på att det var onödigt att hetsa upp sig sådär över något sådant, kom jag underfund med att jag likagärna kan slappna av, leva i nuet, ta det lugnt, och vara positiv. Tänka: “oj, vad roligt! En ny utmaning, det blir spännande. Nya erfarenheter. Tänk vad kul det kommer bli! Ärligt talat är det nog inte så farligt” istället.

Så jag gjorde det. Inte just så, såklart, men jag slappnade av, log och tänkte positivt. Försökte lita på mig själv, hitta den trygga, självsäkra och glada Nina som jag vet alltid finns där. Planterade ett nytt frö, en ny tanke.
Varför inte låta det positiva ta överhanden? Man mår så mycket bättre då! För mig fungerade det, för jag är faktiskt bra på att kontrollera mina tankar, eller i alla fall analysera dem. Så nu mår jag mycket bättre, och ska ta med mig den där tryggheten till morgondagen tillsammans med vackra ord och jag ska låta vinden blåsa luft under vingarna så att jag kan flyga högt.

Butterfly Wings Foto taget av mig med Canon EOS 700D.

Kram
Nina