fotografi, Kroatien, Mitt bildgalleri, Resedagboken2015

*Om du endast är intresserad av fotografierna vänligen ignorera följande monolog, men om du tycker att mina tankar är meningsfulla, känn dig fri att fortsätta.*

Hej igen efter mycket lång tid! Hoppas, att allt är bra med er, var ni än är. Detta blir mitt första inlägg i december, och det känns inte  alls fantastiskt att jag har varit inaktiv så länge.  Jag har haft hur många bra idéer som helst och skrivit utkast och sådant men det har bara inte blivit av att jag har kunnat publicera något. Skolan har tagit mycket av min tid, eftersom det behövs massa betygsunderlag nu såhär i slutet av terminen. Det har varit delvis stressigt och om jag ska vara ärlig har jag inte alltid mått jättebra, men lyckligtvis har jag återhämtat mig och just nu är det lite lugnare. Jag har bestämt mig för att starta ett nytt kapitel i mitt liv, där jag inte bryr mig om de gamla sidorna utan börjar skriva min historia alldeles själv, jag känner att jag förändras och jag vill göra den förändringen positiv, ta kontroll, vara produktiv och positiv. Jag är glad att det snart är jullov, det känns verkligen välförtjänt och det ska bli så skönt att kunna slappna av, slippa oroa sig över saker och ting och bara leva i nuet. Jag vet att jag borde kunna göra det nu också, men det är lättare när man inte har några måsten eller krav. Samtidigt är det surrealistiskt på många  att inse att detta året nästan är slut! Men jag ser fram emot nästa år, och ska göra det bästa av tiden nu i december. På tal om december förresten, vill jag be så mycket om ursäkt för att jag skjutit upp (inte medvetet, det har bara blivit så p.g.a omständigheter) att dela med mig av Kroatien-resan sommaren 2015! Nu är det freaking december och jag har just börjat, det känns extremt dåligt, men jag ber er att inte ge upp hoppet, jag börjar IDAG med att fortsätta på resedagsboks-projektet, som jag gör för att komma ihåg den fina tiden i Kroatien samt dela med mig av bilder och egna tankar till de i Kroatien, hoppas ni läser detta förresten. 😉  Not: mer info om detta “projekt” finns under kategorin Resedagboken2015 som du finner i kategorimolnet i sidokolumnen. Det ska bli så kul att redigera alla bilder och väcka minnena till liv, jag hoppas också att ni ska tycka att det blir lika kul att läsa om det. Men nu har jag pladdrat nog, så jag tycker att det är dags att starta!

Detta innehåller diverse slumpässiga foton från själva nedresan söderut. Jag går i ordningen som mna foton finns i galleriet, alltså från första till sista dagen för att få det mer strukturerat. Så detta är från den första dagen (som jag visserligen har skrivit om redan, men why not liksom?)

 

 

Detta ser ut som Windows standardbakgrund men tro mig, jag tog bilden från bilfönstret! Haha!
Jag var tvungen att lägga till ett politiskt budskap när världen just nu ser ut som den gör och när allt fler länder stänger sina gränser för flyktingar som försöker rädda sig själva från terroristerna. Sverige borde sträcka ut en hjälpande hand, inte överväga att skicka tillbaka ensamkommande flyktingar som fortfarande är barn tillbaka till krig. Min åsikt, håll med eller inte. Jag tycker i alla fall att ingenting blir bättre av att vara nationalistisk och inte hjälpa de som behöver det allra mest. Om detta land skulle bli bombat t.ex, skulle vi då inte vilja att andra nationer i EU skulle hjälpa oss? Vi kan inte ignorera att vi alla är människor, och det är obetydligt vilken nationalitet, religion eller hudfärg man har, när det är kris i världen ska man vara empatisk och klok, inte girig och feg. Medmänsklighet.  INTE  ignorans och rasism!(lite kort om vad jag tycker)
A castle by the seaside
Horizon
Grey, deep, endless
Home will always be here, unseen out of sight, so I’ll spread out my wings and flyyy! – Owl City
“I couldn’t live without sunsets that dazzle in the dusk” Hjärtskärande vacker vy från när vi äntligen hade anlänt till Kroatien, men i norra delen av landet, och det började skymma.
//från Danmark// Green land ft.blue sea
Silhoutthe
Se på detta landskap!! Är det inte sagolikt??!!
En av alla gulliga små bykyrkor vi såg från vägen, troligen i Tyskland eller Österrike. Jag älskar de små pittoreska fina byarna som finns placerade i de lummiga, skogsklädda bergen. De finns överallt längs med vägen, så man blir inte uttråkad.
This is a perfect illustration of the stunning nature that surrounds us all the time, and what we can lose if we’re not careful. … Detta är så vackert att jag svimmar.Färgerna. Är. En. Dröm.  Vilket privelegium det var att få se denna miljön i 1 månad. Det tänker man mest må nu efteråt när himlen är grå och gatorna fuktiga av regn.
Watching world fly by
Du måste bara våga ta första steget, sedan kan du bestiga de högsta bergen, och dina fingertoppar kan snudda vid molnen. Du kan bli fri. Du kan vara den du vill. Jag vet att du klarar det. – Nina //look at alla the mountins you haven’t climbed, it’s just a matter of time before we learn how to fly – Owl City
Seeing everything from above. The heights don’t scare me. They make me feel braver than ever.

 

STAY TUNED for the next post! It’s just the beginning!

Hugs,

Nina

<3

Kroatien, Resedagboken2015, Resor och äventyr

Hej! Här är fortsättningen på resedagboken, även kallat det journalistiska bloggprojektet och Kroatienresan 2015. Idag kommer det mest bestå av bilder från första dagen i Turanj den här sommaren. Faktiskt minns jag inte riktigt exakt vad vi gjorde den dagen, eftersom bilderna i kameran bara är fotogeniskt vackra naturbilder på omgivningen… Men jag minns i alla fall att det var en vacker dag i slutet av juni, att vi badade, att det var otroligt varmt samt att det kändes surrealiatiskt att vara tillbaka där igen. Men inte bara surrealistiskt såklart, utan underbart också. <3

En av alla MÅNGA bilder på den vackra vyn uppifrån altanen på tredje våningen. Det är så otroligt fin utsikt över havet, himlen,  de gröna slätterna och bergen. Fast på den här bilden ser man bara lite av fotbollsplanen och viken. ^^ Jag kommer såklart posta fler liknande fotografier.
Klarblå himmel
Bara en av alla fjärilsbilder jag tog under resan. Fotografead på i en lavendelrabatt. Fjärilar verkar älska lavendel, det är så gulligt. Jag vet tyvärr inte vad denna vackra heter, men den är så fiiiin och har stora vingar och seglar genom luften som en liten älva. *.* (Ja, jag gillar fjärilar väldigt mycket. ^.^)
Stunning view ^0^ <3
Observera att detta var i juni då jag precis frått min systemkamera, och att jag därför inte hade lärt mig att fotografera närbilder så bra. Och experimenterade lite och inte visste så mycket om bländartal och sådant jag vet nu.   Därav den bristande kvalitén. Men det blir lyckligtvis bättre och bättre, så tappa inte hoppet 🙂
Vacker men farligt taggig
Letandes efter nektar bland väldoftande lila växter. Jag älskar lavendel, och det gör humlor också.
Red wild roses
<3

Turanj Beach
Stranden I Turanj. En av mina favoritstränder ever.
fotografi, Kroatien, Mitt bildgalleri, Resedagboken2015

Första kvällen på platsen där vi bodde i flera veckor, de lilla byn precis vid Dalmatiens kust, bara några kilometer från adriatiska havets grönblåa vågor, var fantastiskt vacker. Lägenheten ligger lite avskilt från centrum nära skogsklädda dalar men med utsikt över viken, och bortom dem bergen. Efter att ha spenderat två sommrar på där vet jag exakt hur det känns att stå på altanen och blicka ut mot oändligheten och se solen sakta sjunka över havet samtidigt som himlen färgas allt rödare. Jag har hundratals solnedgångsbilder därifrån, och varje kväll ser de olika ut. Ingen solnedgång liknar en annan. Första kvällen var en av de vackraste, för det var så stilla och inga moln syntes till.  En blek månskärva avtecknade sig mot himlen medan solen gick ner för att sedan försvinna bakom horisonten. Kvällarna där har en speciell plats i mitt hjärta. Det är så lugnt. Knappt några ljud. Stillhet. Och pastelliga färger i kontrast mot de vassa bergen. Jag saknar det så mycket.

~ <3

Ninas kamera Kroatien 2015 218

Ha en fin söndag!

Kram Nina

P.S Vi skulle inte kunnat önska oss ett bättre välkomnande än det vi fick av våra underbara hyresvärdar/grannar/vänner Ante och Nada. De är väldigt speciella människor som förgyllde tillvaron för oss och jag skulle vilja tacka dem för deras ständiga omtänksamhet, alla mysiga fikastunder och intressanta samtal tillsammans.

fotografi, Kroatien, Mina tankar och åsikter, Resedagboken2015

*MONOLOG FÖLJER NEDAN*

Ja. Då var det äntligen dags. Efter dagar, veckor månader som bara passerat förbi, ska jag slutligen påbörja mitt omtalade journalistiska bloggprojekt/min resedagbok om Kroatien 2015. Jag hoppas att ni har överseende med att det har tagit så lång tid att överhuvudtaget börja.

Det har helt enkelt bara varit några oerhört intensiva månader sedan skolan startade, så bloggen har tyvärr fått skjutas åt sidan, vilket förstås är otroligt synd – det kändes som att jag höll på att tappa intresset och längtan efter att få dela med mig av mina tankar, minnen, bilder och åsikter här, ja, jag upplevde att det som förut var viktigast bara blivit en parentes i mitt liv när vardagen sköljde över mig som en tidvattenvåg och läxorna blev många fler, och  mer högprioriterade än förut. Jag hoppas att jag lyckades uttrycka problemet (med bristande tid till att ägna mig åt saker jag tycker om) tillräckligt bra för att ni ska kunna förstå att jag aldrig ville vänta med att påbörja detta projekt. Faktum är att jag verkligen har sett fram emot det! Redan på själva resan pratade och planerade jag om hur jag skulle utforma den här resedagboken. Jag kom på att den ska bestå av så många inlägg som krävs, cirka 1 för varje dag beroende på hur många bilder det är. Syftet med dem ska inte bara vara att spara alla fantastiska minnen från Kroatien, utan också att låta de som jag känner i Kroatien ta del av min synvinkel på saker och ting, och även att andra som vill resa dit kan få tips om bra saker som stränder, städer och restauranger! Så från och med nu kommer jag blogga om allt som jag upplevde där, inkluderat tips, monologer, fotografier, historier och tankar!

Både personligt och informativt är min plan.

Detta kommer bli en utmaning, men samtidigt väldigt roligt. Det ska bli så underbart att bara dyka in alla bilder och i mina egna minnen och omformulera dem till ord så att de kan flyga ut i cyberspace och nå människor.

Innan jag börjar vill jag passa på att hälsa till mina bekanta i Zagreb/ Turanj, om ni läser det här: tack för att vi fick dela vår vistelse med er, ni är superfina och jag har inte glömt bort er. 🙂 <3

Så, vad finns det mer att säga? Let’s start! 

Det var den 23 juni några veckor in på sommarlovet. Jag var nybliven 14-åring och systemkameraägare och solen sken nästan varje dag, jag spenderade dagarna med att äta glass och sola på studsmattan. Livet var allmänt lugnt, och för varje dag som gick blev distansen från allt som heter stress och skola och krav allt större.

Vi hade glidit in i sommar-moodet och allt var bra… Men dagarna gick fort, och de fick de gärna göra, för det som räknades just då var att vi snart skulle iväg på en efterlängtad semester. Några dagar innan packade jag det viktigaste och tidigt på morgonen lämnade vi den lilla orten vi bor i  – och medan vi backade ut från garageuppfarten och vinkade hejdå till huset kände jag att jag inte skulle sakna något längre.

Inombords skrek det av äventyrslust och jag ville ut på vägarna så fort som möjligt – för det här vad det vi hade väntat på, resan  och friheten och den underbara bekymmerslösheten i att vara fri från tråkiga rutiner är priset för just de gråa, tråkigt upprepande dagarna som jag spenderade i en ännu gråare skola terminen ut medan jag flitigt pluggade och gick på friidrottsträningar i ösregn varje stressig måndag. 

Ja – friheten var väldigt välförtjänad! Jag hade beslutat mig för att ta det lugnt och slappna av den sommaren. Det gjorde jag ju också, därför blev den väldigt lyckad. 

Vi reste i typ en halvtimme ut på motorvägen och när vi stannade vid en bensinmack träffade vi på min bildlärare på Kulturskolan, gissa om alla blev förvånade?! Det var jättetrevligt att prata med dem en stund, men egentligen var det mest föräldrarna som utbytte meningar  medan jag och Kevin snaskade choklad och sjöng knasiga egenskrivna sånger om den utrotningshotade och sorgligt fula blob-fishen i baksätet. 

Resan fortsatte och fortsatte i timtal tills vi var ute på de skånska slätterna där vi fortsatte köra lite till… Men det är inte intressant att läsa om, och dessutom kommer jag knappt ihåg det, så vi spolar fram till det lite mer betydelsefulla:  efter att vi kämpat oss igenom trafiken i Helsingborg åkte vi tillslut ombord på färjan till Danmark.

Obs! De följande bilderna och alla andra bilder här på bloggen tillhör MIG, är tagna av mig och om någon vill kopiera dem, vänligen be om tillstånd. 

Hamnvy
Vy från hamnen
f
En välkänd staty högst upp på en stenpelare (tagen från färjan)
Tegelhuset som ser ut att vara från en film. Det ser liksom ut att ha ett sammanhang. Ser ni palmerna i bakgrunden? Något slags äventyrspark precis vid havet.
Oändlighet
En oändlig pir med nationaliteter. Det var vackert, tycker jag, att se alla flaggor stå uppradade ochblåsa i vinden och fortsätta i längre och längre bort. Som att: vi hör ihop! Solidaritet. (Det ironiska är att nu,  fem månader senare, är det allt annat än gemenskap i Europa. Vad jag tycker om det kräver minst ett eget inlägg för sig själv, för detta inlägget ska inte handla om politik. )
Det är stor skillnad på havet i Danmark och i Kroatien. Här är det grått, men där är det turkosblått.
Horisontlinje i en grå och blå värld
Flying
I’ll spread out my wings and fly
En vacker rastplats i Tyskland som vi även stannade på förra året. Det är så grönt och lummigt där, och en liten fridfull by ligger precis vid havet! Idylliskt.
En vacker rastplats i Tyskland som vi även stannade på förra året. Det är så grönt och lummigt där, åkrarna breder ut sig,  och en liten fridfull by ligger precis vid havet! Så otroligt idylliskt.
Resans första fiskmås seglar över oss och jag blir exalterad eftersom jag så gärn vill få en bra fiskmåsbild. men vad jag inte visste då var att jag skulle komma att ta mååånga fler... Men dem får ni se sedan.
Resans första fiskmås seglar över oss och jag blir exalterad eftersom jag så gärn vill få en bra fiskmåsbild. Men vad jag inte visste då var att jag skulle komma att ta mååånga fler… Men dem får ni se sedan. Förövrigt älskar jag fiskmåsar. Konstigt kanske, men de är vackra och blir så klassiskt fina på bild!

Not: vid den här tiden hade jag just lärt mig använda min nya kamera, och självklart är de nya bilderna som är tagna i början inte alls lika bra som de mot slutet när jag lärt mig mer, därav det lite sämre utseendet på dessa fotografier.

Silhoutthe
Silhoutthe
“Yey, we’re entering Austria!”
Österrrikes karaktäristiska skogsklädda berg.
Österrrikes karaktäristiska skogsklädda berg, foto taget från bilen.
So green
So green

Vi åkte genom vad som kändes som hundra tunnlar under de massiva bergen men tillslut kom vi ut i ljuset igen och efter att ha passerat tullen utan några problem såg vi denna trevliga syn, som bekräftade det slutigltiga målet:

Eu- skylten som talar om att vi kommit till CROATIA/HVRATSKA7KROATIEN! <3
Eu- skylten som talar om att vi kommit till CROATIA/HVRATSKA/KROATIEN! <3
Naturen och landskapet är ganska likt Österrikes, men jag tycker att det är vackrare med de mer kala, kantiga bergen och allt det blåa som ständigt omger en.
Naturen och landskapet är ganska likt Österrikes, men jag tycker att det är vackrare med de mer kala, kantiga bergen och allt det blåa som ständigt omger en.

Nu var vi ännu i norr av landet och det återstod många timmars resa innan vi skulle anlända till vår destination Turanj som ligger i Dalmatien. Det började bli kväll och jag var ganska trött efter en hel dags bilresa utan stopp. Efter ett tag stannade vi på en rastplats och åt och beundrade omgivningen och jag slogs av tanken att vi äntligen var i Kroatien igen. Sedan fortsatte vi i timtal på den slingriga motorvägen som omges av enorma men imponerande berg. Havet kom närmare, likaså kvällen. Men det mörknade långsamt och solnedgången visade upp sina magnifika färger först när vi anlänt till lägenheten och stod på altanen och blickade ut över havet. Det finns inte ord för att beskriva hur mycket jag älskar solnedgångarna där.Just där, på den platsen, omsvept i den speciella känslan. Det är så obeskrivligt vackert. Jag är så tacksam över alla de solnedgångarna jag fått uppleva där.

But to be continued…. Solnedgångsbilderna kommer i nästa inlägg.

<3

Hoppas ni gillade inledningen på resedagboken 2015!

Vänliga hälsningar,

Nina