Dikter, Mitt bildgalleri

"but I'm gonna survive"

They say crying is a sign of weakness 

It’s not

Showing your emotions means you’re strong enough to face your own reality

And by crying, you set a piece of your soul free, that’s been plauging you 

Dare to confront the reason of your tears, and you  get a step closer to happiness

-written by me

Ninas kamera Kroatien 2015 1683
Hope

 

 

Dikter, Mitt bildgalleri

“but I’m gonna survive”

They say crying is a sign of weakness 

It’s not

Showing your emotions means you’re strong enough to face your own reality

And by crying, you set a piece of your soul free, that’s been plauging you 

Dare to confront the reason of your tears, and you  get a step closer to happiness

-written by me

Ninas kamera Kroatien 2015 1683
Hope

 

 

Dikter, Teckningar och målningar

Poesi

Det karga trädet högst upp på berget liknar mig

Ensamt längtandes efter dig

Vi var fåglar men kvittret dog plötsligt ut

När ingenting var som förut

År efter år väntade vi i tystnad som var grå

Ändå, det hindrar inte mitt hjärta från att slå

Jag vill leva nu, tiden flyr

Ty vårt skepp är det bara vi som styr

Så snälla sätt mitt hjärta i brand

Låt oss knyta evighetsband

Sträck dig, ta min hand

När vi står här på livets rand

Skriven av Nina

Tolka dikten och illustrationen på det sättet ni vill. Jag tänker i alla fall att det handlar om en människa som levt i ensamhet så länge att ett hopp om en framtid till slut vaknar, och att personen inser att den har livet framför sig, står på livets rand och trots att vingarna som den förut hade brast, finns det forfarande en framtid som kan rymma kärlek. Målningen är gjord i torrpastell idag. Jag hoppas att min poesi eller konst på något sätt kan förmedla hopp eller tröst. Det som är så bra med att kunna uttrycka sig är att känslor får en helt annan vinkel då, de kan användas till att skapa något vackert även om själva känslan är grå.

Pastellfärgad illustration av en dikt full av hopp

~ <3

Ha en fortsatt bra dag!

//Nina

Dikter

Fågelsången

Det första jag tänkte på när jag vaknade idag var fågelsången. Jag låg kvar en stund och bara lyssnade, för det var som om våren inte längre var ett löfte, utan en sanning. Just då. Sången vittnar om att det finns en sommar, och att det inte är länge kvar. Fågelsången gör mig så lycklig, den får mig att känna: allting är möjligt, det finns ingenting att oroa sig för. Ingenting.

Nu på kvällen med fönstret öppet hör jag det igen. Oavbrutet.  Jag satt och spelade piano men fåglarna överröstade mig, så jag satt och lyssnade igen medan jag skrev en dikt som försökte fånga den där känslan, som egentligen inga ord kan beskriva.

Fågelsången
Våren spirar i mig
Jag vill lyssna på fågelsången
medan den ännu finns
Tonerna bär med sig en känsla av sommar
april maj juni
Snart är vi där
Lyckan fångad i mitt hjärta
Just nu
Luft jag andas
Fåglar jag hör
De fanns inom mig då
Känslan av frihet och hopp
Gröna klöver på en gräsmatta
Med samma fågeltoner som sjunger ikapp
och väcker färger
Och trots att tider förändras
Är det samma fågelsång,
samma solnedgång
och samma jag

<3

Illustration gjord av mig i Paint. Gjord på ett medvetet lite barnsligt, roligt, färgglatt tecknat sätt. :)
Illustration gjord av mig i Paint. Gjord på ett medvetet lite barnsligt, roligt, färgglatt tecknat sätt. 🙂 Klicka på bilden så blir den större. 

Nina

Dikter, Mitt bildgalleri

Stormen har fått möta alla

Alla har vi vandrat igenom den

Sett gråa moln

Bevittnat själar som fångats

och aldrig släppts fria

Vi såg hur de bröts ner 

av det inre ovädret

Och vi alla var rädda,

oskuldsfulla, ovetande, oskyldiga

Trots att ingenting hände oförutsett

Stormen härjade i våra hjärtan

Det var längtan, ensamhet och trasiga löften 

Fastkedjade ord, rop på hjälp

Alla har vi känt den svepa förbi, 

känt vinden nudda oss,

regnat inuti, för tårar som faller

Men vad visste vi?

Stormen bringades fram för att lämna oss

inte utan något

Dock med händerna fulla av blå himmel

 Dikt skriven av mig, och jag syftar på mycket, på väldigt många olika saker, som alla har funnits, som alla finns, i mångas liv, i mitt liv, i världen. Mitt budskap idag är att i det negativa, finns alltid en strimma ljus och en glimt av hopp. En reva av den blåa himlen. Jag tycker att det är  så vackert att se himlen öppna sig och visa den strimman blåa hopp, mitt i allt det grå. Jag har sett det själv, och jag hoppas att alla får uppleva det.

Bakom molnen är himlen alltid blå. Det är sant, jag har bevittnat det själv.
Bakom molnen är himlen alltid blå. Det är sant, jag har bevittnat det själv.

 ~ <3

//Nina

Dikter, Mina tankar och åsikter

Hej! Idag har jag bland annat skrivit en abstrakt dikt, som från början var mina tankar men som sedan ändrade form till en inblick i någons, kanske mitt liv. Kanske inte.

Vem vet? Det är upp till var och en och det kan vara en fiktiv karaktär i din egen värld. I alla fall ville jag skildra känslor, hopp och en egen, annorlunda personlighet som kan vara vem som helst, men som omgivningen inte ser.

En skugga med så mycket mer inom sig. En människa som bär på de största tankarna, som vill ropa till universum, men som inte blir hörd. Tagen för given.

Det är väldigt sorgligt tycker jag, och därför anser jag att det är extra viktigt, hela tiden, att aldrig ignorera en individs existens.

Dikten:

Jag andas
Lever
Flyger med tiden
En fågel som fäller ut sina vingar för första gången
Var jag,
är jag och kommer inte vara. Då ska jag vara van vid att flyga.
Tyst rebell, som snart höjer rösten vill jag vara
Kanske är jag det redan

Vill inte vara en skugga

Kritisk men positiv

Glad och ändå ledsen
Vattendroppar inom mig, blått
och samtidigt varmt som elden
Klara kontraster
Jag är starkare
Elden finns, se den

 

 

Vänligen,

Nina

 

Dikter, Mitt bildgalleri

Violett darkness
Ibland är du min enda vän,
Men samtidigt fienden som skräms
Kall sluter du dig runt mitt hjärta
Som ett retsamt sällskap
Du viskar att du finns, men jag vill inte tro på dig
Nej
Nej
Gå härifrån!
Vill så gärna vara stark och självständig
Men när det mörkt mörkt violetta mjuka andetaget träffar mitt ansikte, splittras min självsäkerhet i bitar
Och jag är ett träd utan blad som vajar i vinden
Susande och violett mörker, du
Är den falska trösten
När jag inte litar på mig själv

Jag har gjort om ett enkelt fotografi till en slags expressionistisk illustration. Och då menar jag verkligen expressionistisk, för den visar hur jag hela tiden ser den här känslan inom mig när de mycket få gångerna den finns. Faktiskt ser jag väldigt många känslor som sådana slags färger och bilder. För er som inte förstår verkar det säkert mystiskt och jag kanske borde förklara mer. Men ibland får man låta omgivningen vara oviss, tycker jag... Just för att det bara är jag som förstår, exakt hur jag tänker...
Jag har gjort om ett enkelt fotografi till en slags expressionistisk illustration. Och då menar jag verkligen expressionistisk, för den visar hur jag hela tiden ser den här känslan inom mig när de mycket få gångerna den finns. Faktiskt ser jag väldigt många känslor som sådana slags färger och bilder. För er som inte förstår verkar det säkert mystiskt och jag kanske borde förklara mer. Men ibland får man låta omgivningen vara oviss eftersom det viktigaste, anser jag, är att man själv vet innerst inne, allting om hur man själv tänker och om omgivningen undrar, då, först då, har man anledning att berätta. För alla är ju unika, och ingen tänker som den andra och kommer aldrig att göra. När någon avviker från mängden på ett eller annat sätt, till exempel om det är du själv kan det ibland vara bra att låta omgivningen undra först, för du har ju rätt att vara precis som du är. 🙂

I vissa dikter är det upp till läsaren att tolka själv… Så jag överlåta funderandet till er. Annars vill jag bara påpeka att jag skev den här dikten för några dagar sedan och att den nödvändigtvis inte behöver avspegla mitt inre just nu, utan bara ibland. Mitt budskap är att man ska våga se sina känslor och inte vara rädd för dem. Då har man redan vunnit.

Kram Nina

Dikter

Detta är en dikt jag kom på när jag cyklade hem idag. Skuggorna dansade över allt i mörkret. Det var redan mörkt och gatlamporna var de enda vägvisarna. Men någonting med kyliga höstkvällar får mig att minnas. De ger mig inspiration, susar av mystik av känslor av poesi på något sätt. När jag kom skrev jag ner orden, som av någon anledning jag tänkte på engelska,  och budskapet kom först senare, när jag trodde att jag var klar. Det visade sig att jag hade något att säga. Ett minne.

The stars are glitter gold on a big dark paper
My breath is strong and the air is cold
The moon sees me, the trees hear every step I take
In the young autumn night.
And I belive, I remember that I saw a dragonfly. It was dancing in the air,
With the clouds
And it remembers me of you
Of the child I was, of the little girl
You can say everything, but I know I was right
Yeah, in the cold winternight, I discovered a dragonfly.

I was a shy butterfly, then I became a leave who whirled in the wind
But now, I’m a silver dragonfly, who have learned how to fly.

Hoppas att ni mår bra! Det är mycket på gång  i mitt liv, särskilt med skolan då vi har många inlämningar, större uppgifter, test och prov. Det är bland annat därför jag inte har haft tid att skriva ner de tankar som svischar förbi medan man bearbetar all ny information man tar upp för varje dag! Men jag hoppas att jag kan höra av mig imorgon.

Kram Nina 🙂

Dikter, Mitt bildgalleri

Hej! För någon dag sedan läste jag ut boken “Korsad” Det är en fantastisk skönlitterär samhällskritisk roman  av amerikanska Ally Condie. Boken är den andra delen in en trilogi vara första del är Matchad. Lite kort om de två första böckerna är att det är klassiska teman, som förbjuden kärlek, revolt, kamp och en maktstyrka i ett land utan frihet. En flicka lever i ett välbärgat och moderniserat samfund där allting styrs av andra. Valmöjligheterna är små. Du får inte ens välja vem du ska dela ditt liv med. Men om du blir förälskad någon annan sätts plötsligt allting och alla runt omkring dig på spel.

I den fängslande boken finns mycket poesi. Dikterna och det vackra, sorgliga, levande språket i berättelsen har varit en inspirationskälla för mig. Bland annat finns det dikter av Dylan Thomas, Emily Dickinson och Lord Alfred Tennyson sammanvävda i historien. Av Emily Dickinsons dikt “They dropped like flakes”, har jag fått idén till ett illustrerande collage. En vers ur dikten som jag kan utantill har jag skrivit på fotona, som jag tagit själv med min kamera. Jag tycker att den här versen ur dikten är så vacker, men samtidigt sorglig…

De föll likt kronblad från en ros

Dikter, Mina tankar och åsikter

Bergen fick möta min trotsande blick, likaså vinden

Lyckan följde mig vart jag än gick,

jag ignorerade ivrigt hindren

Dagar flöt förbi,

stark skulle jag förbli

Men någonting skavde inom mig,

ett mörkt rop om närhet

Förtränga förtränga glömma bort

Ty jag skulle sträva efter makt, inte kärlek

Men tiden flydde och sinnet lydde

Min orimliga order om att bli allra bäst

Vad skulle ske härnäst?

Ingenting blev mitt svar,

För ingen vän jag ännu har

Ensamhet är egots svar på

makt

Och till slut blir man intakt

Skakig darrig inte fri

Utan någon, en enda levande varelse,

Kommer man inte stark bli

Vi lär oss av misstag motgång

framgång

Så lyssna till hoppets sång

Lär dig av dig själv och andra

så kommer du till lyckan istället vandra.

 

Den här dystra diktberättelsen skrev jag för några dagar sedan. Jag kan inte direkt säga vad jag fick inspiration ifrån eftersom jag inte riktigt vet, men jag tror att det delvis handlar om egna erfarenheter. När man är så fast besluten om att bli bäst på någonting att allting annat som tidigare var viktigt, som familj och vänner, bleknar bort och suddas ut runt om en. När det nästan är försent inser man att man står helt ensam kvar. Vad hände med alla runt omkring? Det är väldigt bra att vara målinriktad och målmedveten, men det kan bli farligt för en själv om man är så fast besluten om sina egna prioriteringar att man till en början inte bryr sig om de som står en allra närmast, för att sedan tycka att de är helt oviktiga och slutligen glömma bort dem helt. Om man gör det, bemöts man på samma sätt och kan känna sig o-uppskattad. Därför ville jag säga, med den här berättelsen, att det aldrig är fel att tro på sina drömmar och sträva efter dem, men att man inte heller ska glömma bort det viktigaste, mest väsentliga i livet. De du älskar kanske försvinner en dag. Den dagen som du tror är så långt borta, kanske i själva verket inträffar när du rundat nästa krök i livet? Det du möter kanske är mörker och sorg? Du kanske önskar att du borde tagit vara på tiden medan den fortfarande existerade och innan den rann ur dina händer.  För mig är det där den mest mardrömslika bilden jag själv kan måla upp, därför tänker jag ofta på att inte låta tiden försvinna till ingen nytta. Att vara med de jag älskar medan jag kan.  🙂

Kram

Nina