Mina tankar och åsikter

You can’t please everyone, so you gotta please yourself

Inte för att någon annan levande själ (?) förutom jag nödvändigtvis bryr sig om det jag tänker skriva härnäst, men i alla fall så kände jag ett starkt, en aningen ångestfyllt behov av att bara skriva någonting så att de få som möjligtvis fortfarande läser min blogg ska leva med vetskapen om att jag fortfarande finns, fullt frisk och allt, och att jag fortfarande skriver och tänker och allt sådant, och samt att jag ej givit upp bloggen.
Det är ett skäl till att jag skriver detta, min sista lediga jullovsdag ( R.I.P ledighet), alltså av ren omtänksamhet. Men i mitt smått dramatiska sinnelag med en tendens att övertänka saker, finns det också känslomässiga, lite oväsentliga anledningar, som exempelvis att jag egoistiskt nog vill skona mitt framtida jag från besvikelsen i att förnimma att detta 14-åriga jaget var så inaktiv att hon knappt ens bloggade något på hela jullovet. Tyck vad ni vill om detta, må mina tankegångar vara onödiga och knäppa ibland, men det betyder inte att jag alltid är sådan eller att jag inte har kontroll.

I alla fall (^ där svävade jag som vanligt ut i irrelevanta saker igen, suck, typiskt mig) jag ville bara veta att jag inte har glömt bort bloggen, den har bara inte varit prioritering nr. 1 detta lov, som jag i min naiva perfektioniskt-värld hoppades att den skulle bli, utan faktiskt har jag prioriterat en stressfri, avslappnad tid utan några “måsten”. Jag har helt enkelt sovit, läst i timtal, och bara gjort en hög med alla möjliga andra saker, som kanske inte fanns med på min “att göra-lista” MEN som gav mig sinnesro, glädje och lugn, en chans att återhämta mig och hitta mig själv igen, och om inte det är viktigast när man råkar vara en stressad, övertänkande tonåring, så vet jag inte vad.
Visst, jag hade tänkt att blogga, redigera bilder, och massa annat, men jag gjorde inte exakt allt det där, för en sak av allt jag har insett är att ibland måste man släppa kraven på sig själv och istället vara spontan, göra det som faller en in.
Vara sig själv. Andas. Lev.
Stressa och planera kan man göra resten av året ändå.
Det har varit lite svårt att erkänna detta för mig själv. För att jag brukar vanligtvis ha höga krav och förväntningar på mig själv och kämpa för att uppfylla dem. Det har varit ett starkt personlighetsdrag. Ambitiös, skulle vissa förväxla det med. Men inte jag, inte längre. Jag kommer fortfarande vara målinriktad och driftig, men det andra har tyngt ner mig tillsammans med alla andra olagda pusselbitar inuti mig själv. Och jag är trött på det. Jag är trött på att känna att jag är skyldig världen något. Jag vill kämpa för världen, förbättra den, men inte känna som att allt ansvar vilar på mina axlar. Att jag måste vara perfekt och felfri och uppfylla andras inbillade förväntningar. Det är ohälsosamt och kortsiktigt. Det bryter ner en inifrån. Ett av mina nyårslöften är att distansiera mig från saker som bryter ner en inifrån. Negativitet, det där grå irriterande surret som en orkan i hjärtat. Nej. Inte mer.

Jag ska frisätta mig själv från allt jag inte mår bra av, för välmående, det är det viktigaste just nu. Trasighet kan vara produktivt om man är kreativt. Det ger en anledning att skriva sorgliga dikter kantade av tårar. Men det är aldrig konstruktivt. Aldrig bra. Jag vill vara hel, komplett, medveten, men inte medveten om regnmoln ovanför mitt huvud, utan om ljusa sommarfärger, löften om en framtid, om hopp, om en röst djupt inuti som viskar: “du klarar det här, du klarar allt, vilja är nyckeln. Du kan bli fri och fälla ut dina vingar och flyga iväg i dina drömmars riktning. Bara krossa kedjorna, krossa gallret, du är stark nog..”

•••

Jag kanske inte har bloggat det här lovet, men min poäng i denna för sentimentala, känslosamma monolog som jag trots allt tycker har sin charm, är att: det finns viktigare saker. När jag blir glad av att blogga, gör det! Om jag hellre vill göra något annat, fine!
Därför ber jag inte om ursäkt. Ha, vem är jag skyldig en ursäkt? Bara mig själv isåfall, men vadå. Jag får väl ändå acceptera mig själv! Det är ofta två sidor som säger olika saker, har helt olika syften. Det är som att jag är uppdelad i flera olika skikt typ, med olika personligheter. Som skiftar. Och vill olika saker, och blir oense då och då. Kan flera själar få plats i samma kropp?
Nej, jag får inte sprida för mycket av mina flummiga funderingar till er, för detta låter värre än vad jag anade när man skriver ner det, utan vidare det huvudsaken: glädje och välmående är viktigast. Så lyssna på vad du verkligen vill. Ha inte för många krav.

Förresten, jag har faktiskt varit väldigt kreativ ändå! Jag har återvänt till poesin och att bara kunna fundera över saker utan att de dränks i bruset från omvärlden. Mycket beror nog på att jag har börjat läsa mycket igen. Andra världar, universum i böcker, är så inspirerande, nästan som musik!

Så jag har faktiskt mycket kreativt att dela med mig av. Nästan lite för mycket. Så jag måste organisera allt. Och tanken på det gör mig lite osäker. Så vi får se hur det går med det.

Detta blev ett av de ärligaste, mest ofiltrerade inläggen på länge.
Whatever.

Imorgon börjar skolan. Konstigt nog känns det bättre än vad jag först tänkte. Så farligt blir det nog inte ändå. Det är ju trots allt en ny termin, med förhoppningsvis, nya förändringar!

/Nina

Leave a Comment

Your email address will not be published. Required fields are marked *