Mina tankar och åsikter

Eftersom det var en halv evighet sedan det senaste inlägget kände jag att jag behövde publicera någonting för att hålla mig aktiv och det blev såhär, fråga mig inte VAD detta ska föreställa för jag har ingen aning, men det är i alla fall ett fåtal av några estetiska bilder jag tog för ett par veckor sedan. Jag har fler, så de kommer säkert i ett annat collage. Det där gröna förresten, är akvarellpapper, och texten är någon sorts poesi på engelska, men jag upptäckta försent att den innehåller stavfel, noooo. Men förövrigt är jag ganska nöjd (tror jag , hehe,) så ignorera bara de oavsiktliga felen är ni snälla. Alla dessa foton har djupa budskap bakom sig men det skulle bli för mycket att läsa om jag skrev storyn bakom, så jag kan göra det enskilt en annan gång när jag har med tid. Och just det, detta är viktigt: på sistone har jag varit förfärligt inaktiv, men jag vill ha kvalitet istället för kvantitet på mina inlägg, men tyvärr är det inte så många som verkar föredra få, men genomtänkta blogginlägg, så jag tänkte strunta i den regeln för ett tag och FÖRSÖKA posta oftare, men kanske inte lika utförliga inlägg. För jag har dessutom noterat att jag har svårt att ta tag i det när jag kräver av mig själv att allt jag gör måste vara mycket välgjort. Förstår ni?

Dessutom, som jag har nämnt förut, har jag faktiskt SÅ mycket kreativa saker på gång… påbörjad novell, massa dikter, tankar, foton från flera veckor tillbaka, Kroatien-bilder att redigera, ja en hel hög med förhoppningsvis intressanta saker. Det är bara det at det blir så mycket… Och jag försöker driva ett Instagram konto + få ordning på mitt liv samtidigt, så det är därför jag har varit så dålig på att vara aktiv på sista tiden. Missförstå ej, det betyder inte att jag inte älskar att skriva eller blogga, det blir bara inte av, och det beror delvis på att det är mycket rent personligt i livet just nu och det är lite komplicerat att försöka komma underfund vem man är samtidigt som man har en lista på saker att göra, som man vill göra, men inte hinner, för att tiden inte räcker till…. Detta är säkerligen ett destruktivt  mönster, men det är också någonting jag kan förbättra. Precis som med allt annat i livet. Man kan förbättraoch utveckla. Och att åtminstone skriva NÅGONTING här är väl en bra början?

Jag har även insett att det är bäst om jag är perfektionistiskt i mindre grad, eftersom det blir ett hinder istället för något bra. Vet ni vad? Jag har förstått att man själv har högre krav, och dömer sig själv hårdare, lätter upptäcker fel hos sig själv, än vad andra gör. Så är det i alla  fall med mig. Egentligen kan man då ha det faktumet i åtanke. Man lever inte för att tillfredställa någon annan. Jag kan uttrycka det såhär: lägg inte för mycket vikt vid vad andra tycker, livet är för kort för det. Lev ett liv som du älskar, låt inte andra människors åsikter påverka dig och anpassa dig inte efter normer eller stereotyper som inte är gynnsamma för dig, som inte är du. Var dig själv. Sedan faller allting på plats. *Dagens visdomsord by Nina 😂😂 *

Btw, jag skapade ett nytt instagramkonto som heter @galaxy.inside och länken finns i sidokolumnen. Jag skulle bli tacksam om ni kunde följa det! Det är samma concept som bloggen ( jag förklarar mer utförligt i några av mina captions där) men skillnaden är att det är så lätt att nå till världens alla hörn där, och träffa underbara människor med liknande intressen och ambitioner. Visst, det går här också. Men det är en aning begränsat. På IG skriver jag enbart på engelska, vilket skulle bli svårare att göra här. Och där är det i huvudsak fotografi i fokus, eftersom det är en app där man delar bilder globalt. Men jag uttrycker även mina tankar, drömmar och skriver citat från låttexter där! Så, om ni skulle vara intresserade, skulle jag bli extremt glad om ni ville följa det! Tack på förhand

<3

//Nina

P.S imorgon är det international hootowl day! ( man visar sångaren, musikern, artisten och låtskrivaren Adam Young sin uppskatting och kärlek genom att ha på sig Owl City -relaterade saker, dela hootowl-aktiga bilder på sociala medier, lyssna på hans musik såklart, och vara stolt över att vara medlem i den fantastiska fandomen! Jag är excited! Kanske mer om det imorgon, annars kommer jag skriva om det på Insta!

 

 

Mina tankar och åsikter

Inte för att någon annan levande själ (?) förutom jag nödvändigtvis bryr sig om det jag tänker skriva härnäst, men i alla fall så kände jag ett starkt, en aningen ångestfyllt behov av att bara skriva någonting så att de få som möjligtvis fortfarande läser min blogg ska leva med vetskapen om att jag fortfarande finns, fullt frisk och allt, och att jag fortfarande skriver och tänker och allt sådant, och samt att jag ej givit upp bloggen.
Det är ett skäl till att jag skriver detta, min sista lediga jullovsdag ( R.I.P ledighet), alltså av ren omtänksamhet. Men i mitt smått dramatiska sinnelag med en tendens att övertänka saker, finns det också känslomässiga, lite oväsentliga anledningar, som exempelvis att jag egoistiskt nog vill skona mitt framtida jag från besvikelsen i att förnimma att detta 14-åriga jaget var så inaktiv att hon knappt ens bloggade något på hela jullovet. Tyck vad ni vill om detta, må mina tankegångar vara onödiga och knäppa ibland, men det betyder inte att jag alltid är sådan eller att jag inte har kontroll.

I alla fall (^ där svävade jag som vanligt ut i irrelevanta saker igen, suck, typiskt mig) jag ville bara veta att jag inte har glömt bort bloggen, den har bara inte varit prioritering nr. 1 detta lov, som jag i min naiva perfektioniskt-värld hoppades att den skulle bli, utan faktiskt har jag prioriterat en stressfri, avslappnad tid utan några “måsten”. Jag har helt enkelt sovit, läst i timtal, och bara gjort en hög med alla möjliga andra saker, som kanske inte fanns med på min “att göra-lista” MEN som gav mig sinnesro, glädje och lugn, en chans att återhämta mig och hitta mig själv igen, och om inte det är viktigast när man råkar vara en stressad, övertänkande tonåring, så vet jag inte vad.
Visst, jag hade tänkt att blogga, redigera bilder, och massa annat, men jag gjorde inte exakt allt det där, för en sak av allt jag har insett är att ibland måste man släppa kraven på sig själv och istället vara spontan, göra det som faller en in.
Vara sig själv. Andas. Lev.
Stressa och planera kan man göra resten av året ändå.
Det har varit lite svårt att erkänna detta för mig själv. För att jag brukar vanligtvis ha höga krav och förväntningar på mig själv och kämpa för att uppfylla dem. Det har varit ett starkt personlighetsdrag. Ambitiös, skulle vissa förväxla det med. Men inte jag, inte längre. Jag kommer fortfarande vara målinriktad och driftig, men det andra har tyngt ner mig tillsammans med alla andra olagda pusselbitar inuti mig själv. Och jag är trött på det. Jag är trött på att känna att jag är skyldig världen något. Jag vill kämpa för världen, förbättra den, men inte känna som att allt ansvar vilar på mina axlar. Att jag måste vara perfekt och felfri och uppfylla andras inbillade förväntningar. Det är ohälsosamt och kortsiktigt. Det bryter ner en inifrån. Ett av mina nyårslöften är att distansiera mig från saker som bryter ner en inifrån. Negativitet, det där grå irriterande surret som en orkan i hjärtat. Nej. Inte mer.

Jag ska frisätta mig själv från allt jag inte mår bra av, för välmående, det är det viktigaste just nu. Trasighet kan vara produktivt om man är kreativt. Det ger en anledning att skriva sorgliga dikter kantade av tårar. Men det är aldrig konstruktivt. Aldrig bra. Jag vill vara hel, komplett, medveten, men inte medveten om regnmoln ovanför mitt huvud, utan om ljusa sommarfärger, löften om en framtid, om hopp, om en röst djupt inuti som viskar: “du klarar det här, du klarar allt, vilja är nyckeln. Du kan bli fri och fälla ut dina vingar och flyga iväg i dina drömmars riktning. Bara krossa kedjorna, krossa gallret, du är stark nog..”

•••

Jag kanske inte har bloggat det här lovet, men min poäng i denna för sentimentala, känslosamma monolog som jag trots allt tycker har sin charm, är att: det finns viktigare saker. När jag blir glad av att blogga, gör det! Om jag hellre vill göra något annat, fine!
Därför ber jag inte om ursäkt. Ha, vem är jag skyldig en ursäkt? Bara mig själv isåfall, men vadå. Jag får väl ändå acceptera mig själv! Det är ofta två sidor som säger olika saker, har helt olika syften. Det är som att jag är uppdelad i flera olika skikt typ, med olika personligheter. Som skiftar. Och vill olika saker, och blir oense då och då. Kan flera själar få plats i samma kropp?
Nej, jag får inte sprida för mycket av mina flummiga funderingar till er, för detta låter värre än vad jag anade när man skriver ner det, utan vidare det huvudsaken: glädje och välmående är viktigast. Så lyssna på vad du verkligen vill. Ha inte för många krav.

Förresten, jag har faktiskt varit väldigt kreativ ändå! Jag har återvänt till poesin och att bara kunna fundera över saker utan att de dränks i bruset från omvärlden. Mycket beror nog på att jag har börjat läsa mycket igen. Andra världar, universum i böcker, är så inspirerande, nästan som musik!

Så jag har faktiskt mycket kreativt att dela med mig av. Nästan lite för mycket. Så jag måste organisera allt. Och tanken på det gör mig lite osäker. Så vi får se hur det går med det.

Detta blev ett av de ärligaste, mest ofiltrerade inläggen på länge.
Whatever.

Imorgon börjar skolan. Konstigt nog känns det bättre än vad jag först tänkte. Så farligt blir det nog inte ändå. Det är ju trots allt en ny termin, med förhoppningsvis, nya förändringar!

/Nina

livet

Page 1 of 365

Det är alltid speciellt när ett nytt år tar sin början. Man kan betrakta det som ett blankt papper, ett helt vitt ark utan minsta streck eller klotter på, och när man för pennan mot arket, finns alla möjligheter i världen att skriva vad man vill.
Innan dess har man vänt blad, lämnat det gamla året bakom sig med alla dess händelser och företeelser, och är redo att skriva ett nytt kapitel i sitt liv. Det är fint på något sätt.
Man kan forma sig själv och påverka omgivningen hur man vill, egentligen. Man skriver boken om sitt liv själv, låter ingen annan hålla pennan, utan bestämmer själv hur boken ska börja. Allt kan man förstås inte påverka, för andra människor har större inverkan på ens liv och tankar och handlingar än vad man egentligen tror, men man kan bestämma hur huvudpersonen i boken ska agera, vilka egenskaper den ska äga, vad den har för drömmar, och vad den gör för att nå dit.

“When writing the story of your life, don’t let anyone else hold your pen”

P.S Idag tillkännagav Owl City, alltså musikern, låtskrivaren och artisten Adam Young vad det omtalade nya projektet han har låtit oss vänta med att få veta, är för något. Han ska komposera “scores”, någon slags filmmusik, med inspiration av konst och kända historiska händelser. Det verkar så intressant, tankfullt, kreativt och konstnärligt! So excited! *-* Läs mer på ayoungscores.com. Bara tipsar, i fall det skulle kunna finnas några andra exalterade hootowls därute.

xx

~ må detta året bli fyllt av allt positivt du kan tänka dig ~