Mina tankar och åsikter, Mitt liv, skolan

… satt  jag och skrev på  en förhållandevis…  Ja, tråkig uppgift  om de olika fackförbunden i Sverige till SO:n medan mina tankar började flyga iväg till annat. Jag undrade: varför gör jag det här? men egentligen visste jag redan svaret. Det är inte kul just nu, men det kommer förhoppningsvis löna sig i framtiden. Jag minns med glädje och en viss stolthet hur motiverad jag var förra terminen, minns hur jag resonerade då, kommer ihåg att det som gjorde att jag aldrig gav upp, fortsatte framåt, ville få så bra betyg som möjligt, alltid motiverade mig själv, var för att jag hade skapat en inre motivation som alltid brann som en liten glöd inom mig och påminde mig om att ingenting av detta som kan tyckas krävande nu är slöseri med tid, det kommer löna sig i framtiden.

Jag gör det här för min egen skull, för mitt 16-åriga jag, mitt 28-åriga jag, men framförallt, jaget nu. För att den jag är nu, har fått möjligheten till ett bra och tryggt  liv, till att utbilda mig till exakt vad jag vill – till att nå mina drömmar. Jag vill och tänker inte gå miste om den chansen. Ett sätt att visa tacksamhet och respekt mot sig själv, är att ta sig an den egentligen inte så svåra utmaningen att vara bra i skolan, så kommer allting bli mycket lättare. Allt detta och mycket mer brukade jag påminna mig själv om när jag kände mig stressad och omotiverad under den värsta tiden.  Så tänkte jag. Jag fortsatte skriva men kunde inte koncentrera mig, så jag höjde blicken och fick syn på mitt armbandsur som silvrigt låg och tickade på min världskarta till skrivbordsunderlägg.

Det ser fint ut. Som om klockan och den ritade världskartan under tillsammans förmedlar ett fantastiskt budskap. Jag inser något, jag kan inte sätta ord på det i just det precisa ögonblicket, men jag förstår att det är viktigt. Tiden tickar ständigt. Den kommer aldrig sluta ticka även om den bara är en mänsklig uppfinning. Och under mina händer breder sig hela världen ut. Om jag vill ta mig dit, måste jag göra det bästa av tiden som är här nu. Här och NU. För att sedan kunna resa ut i världen. Jag måste lära mig att kontrollera tiden, sedan är jag redo för världen. Men först, då måste jag väl trots allt skriva klart den här uppgiften då. För även om den här lilla uppgiften kan tyckas obetydligt och tidskrävande, är den en del av mitt nu, och det är det jag gör i nuet som räknas, det ansvaret jag tar nu kommer påverka min framtid positivt. Så  jag fortsätter, med lite mer hopp i sinnet.

"Have no fear for the future, remember the past, but live in the now"
“Have no fear for the future, remember the past, but live in the now”
Mina tankar och åsikter

..Döljer sig alltid något annat. Under en yta, en mask, ett första intryck, det översta lagret, finns alltid en djupare del av en människa som den sällan visar för någon, och om hon gör det, är det för de närmaste, inte för vem som helst.

Nej, för de andra är människors sanna jag ofta dolt under en hög med mycket välsorterade masker, som är  olika för varje situation, och skiftar beroende på vem det är man kommunicerar med, visar sig för, är i närheten av. Det är normalt, det vet vi redan. Det har jag redan skrivit om.

Det jag syftade på den här gången var hur ett intryck av en persons liv, som verkar fint, bekymmerslöst, glatt, intressant och spännande, egentligen nästan alltid är något helt annat. För det man visar för andra är sådant man vill att andra ska veta, något som är värt att dela med sig av måste alltså vara något man är glad över, något som man kanske tycker förstärker intrycket av en själv som en “perfekt människa”. Såklart existerar inget sådant som en perfekt person, och perfekt är egentligen ett begrepp som aldrig bör användas om människor eller liv eftersom det är så svårdefinierat att man helt enkelt inte kan påstå att någons liv är perfekt då alla uppfattar allt olika. Men nog om det. Jag har säkert redan skrivit en monolog om det också.

I alla fall; när jag skrollade igenom de senaste inläggen på min blogg nyss insåg jag hur lite det faktiskt är som de flesta, inkluderat jag, faktiskt berättar om oss själva. Inte om ytliga saker, sådant som man KAN berätta utan att någon ska ifrågasätta, utan om det som sker på isnidan, emotionella saker, TANKAR, vad man VERKLIGEN tänker och känner om livet är det mycket få som  vågar skriva. Alla håller masken. Jag också. Jag har lärt mig att anpassa mig, och jaga antar att det är något bra. Det är mitt val, och likaså är det nog också andras val att inte vara öppna med sina riktiga känslor och åsikter om livet. Och det säger jag inte är dåligt, eftersom jag också har valt vad jag vill skriva och inte här, men det kändes bara så… KONTRASTFYLLT när jag kollade igenom några bilder i mitt fotoredigeringsprogram och genast associerade dem, även om det var fina bilder, med något tråkigt som hände tidigare i höstas. Det var jobbigt. Det var det. Sedan insåg jag att vissa av de naturbilderna på höstöv och sådant fanns med i ett blogginlägg. Vad innebär det? Jo, jag postade det jag tyckte var fint, för att det kommer uppfattas som fint på ytan, av er som läser, men  egentligen så vet jag ju att de där bilderna är förknippade med något annat, men det syns först inte utanpå, utan är bara synligt för mina ögon.

Och jag tror att det är just därför jag anpassar mig, för att jag är medveten om att ni inte kan läsa tankar, och att ni kommer uppfatta vad som helst annorlunda än jag. I alla fall kommer uppfattningen om något inte vara exakt likadan. Det är intressant. Att analysera sig själv lite. Sina handlingar. När jag skrollar genom blogginläggen syns det inte ett spår av hur jag EGENTLIGEN mådde då, vad jag TÄNKTE, vad jag KÄNDE, vem jag faktiskt VAR i den stunden. För inte ens jag, som ändå skriver mina tankar på en blogg, kan vara så öppen. Det är väl lika bra det. Världen behöver inte veta något om mig, egentligen. Så ansvaret ligger på mig. Vad jag vill visa och inte av mig själv. Om jag ska visa vem jag är på insidan eller bara skalet. Masken. Så på ett sätt, känns det som om jag är en lögnare, i och med att jag mestadels bloggar om sådant som enbart visar den POSITIVA sidan av livet, inte den andra. Inte så att mitt liv inte är positivt, det är det. men det är som två helt olika bilder. Ni vet fotoredigering? Det är mycket populärt på Instagram. Folk lägger upp bilder som visar “före” och “efter”. Före-bilden är blek, saknar djup, är platt, gråare, mattare, medan efterbilden är skinande, vacker, färgerna har blivit skarpare och klarare och starkare. Allt är retuscherat. Reducerat. Bara lite, men tillräckligt mycket för att den andra bilden ska bli mer omtyckt.

Människor gör likadant. Jag tror att de allra flesta har någon form av omedveten eller medveten retushering inom sig. Suddar ut det som inte passar, sparar bara det som kan bidra till den bilden man vill uppnå. Av sig själv och sitt liv. Jag säger inte att det är fel. Tvärtom, det är mycket mänskligt. Frågan är om vi borde vara mer eller mindre öppna med vad vi känner?

Tja, jag antar att det är upp till var och en.

Not: detta blev ett mycket spontant, oplanerat och icke redigerat inlägg bestående av ett par random tankar som jag behövde få nedtecknade någonstans och jag valde bloggen. Men jag tänker låta det vara, det är kanske lika bra att byta tema lite med att ge er en inblick i mina faktiskta tankar. Som ironiskt nog kan skifta mellan glada, avslappnade, allvarliga, ledsna, eller kanske allt på samma gång. Oftast är det nog det sistnämnda. XD

Nina

 

//bild från Instagram//
//bild från Instagram//
fotografi, Mitt bildgalleri

Från min kamera

Ett urval av blandade naturbilder från detta årets färgsprakande höst 

(Klicka på bilderna så visas de som ett bildspel)

Hoppas ni gillar fotografierna!

 

 

//Nina

Mina tankar och åsikter

My mind has been filled with the heartbreaking news. I feel deeply for what happened in Paris and my thoughts go out to all the victims and their families, everybody who got affected by the terrible things that's happening not only in France, but in the whole world right now. 💔 We should remember that all lives matter. Color of skin, etnicity, religion, age or nationality is unsignificant – because it's humans who are the victims, and we're all humans, we should stand togheter against terrorism. We should spread love in these times of hate, and stay brave even if we're scared. We should all pray for peace. Humanity wins. I couldn't really think about anything else yesterday exept how this world is every second turning into a chaos of hate, killing, fear, unsafeness… And just seems so helpless. It seems like it's unpossible to stop the evil organisations and such to ruin the world. Like everybody is just letting it happen, desperately trying to fight against it, but fear is too strong, and the people with power can't do anything. It's understandable. But I still wonder, how, when, did the evil take over this planet? Why couldn't we stop it? The evil has always been there, we've seen it before, but it feels like it's first now, I REALLY understand how close it is. How real it is. We can't longer ignore the facts that we're going through many humanity crisis at the same time. Refugees, terrorists, starving, sickness… It's everywhere. Paris was yet another sign, that made us wake up. 🌍 This world is not actually sick. It's a beautiful planet we're living at. With lots of meaningful things. But it's crazy how some people can destroy the beauty in life and make us lose hope. It seems very bad right now, it's horrible, but we should focus on the love and support that millions of people show, and toghether, we can go through this, we can create a little streak of light to carry with us, and focus on the real humanity, show that the terrorists isn't humans – we won't let them destroy the world. ☮ More in comment ⬇️ #prayforparis #prayforhumanity #prayfortheworld #prayforpeace #prayforeveryone #prayfortheentireworld #peace #❤️

A photo posted by Nina 🌊 (@my.colorful.mind) on

fotografi, Mitt bildgalleri, Resedagboken2015

Foto taget av mig, citatet är vanligt och välkänt.

Hoppas att den här bilden tagen av mig och det fyndiga citatet (vet inte vem som kom på det, men det är välkänt) ska pigga upp er en grå novembereftermiddag som denna. Don’t lose hope… Be positive… And live in the now. 

<3

Nina

P.S skolstarten var faktiskt bra. Det blir ett väldigt fåordigt inlägg idag, men jag måste studera. Hope you don’t mind. See ya!

livet, Mina tankar och åsikter, Mitt bildgalleri

“There’s so much more… You can reclaim your crone. You’re in control, rid of the monsters inside your head. Put all your faults to bed, you can be king again. ” ( from “King” by Lauren Aqulina) Photo by me.
Be a light and shine through others
Be a light and shine through others

Må den här månaden bli full av glädje, inspiraton, kreativitet och roliga händelser. 🙂 <3

Skolan börjar imorgon… Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det, om jag ska vara ärlig. Lovet har gått alldeles för snabbt, ughh. 🙁  Men  jag har ändå hunnit vila ut mig, och dessutom varit ganska upptagen med ett lite större projekt: nämligen att måla om mitt rum.

Väggarna har varit samma färg sedan jag var tre år, lavendellila. En fin färg i och för sig, men inte efter 11 år av slitage. Jag misshandlade väggarna lite genom att bokstavligen tapetsera dem med mina teckningar, tavlor, affisher och dylikt. Kreativt, men inte särskilt smart, för när jag väl tog tag i att ta ner alla gamla konstverk fann jag att väggarna var fulla av hål, märken och skador. Jag bestämde mig för att måla om, både eftersom jag hade tröttnat på färgen och ville förändra temat lite, göra det mer passande till min ålder och mina intressen. Mer stilrent.

Så morfar hjälpte mig med att måla om till gräddvitt och nu sitter jag här och beundrar hur vackert resultatet blev. Mitt rum ser helt annorlunda ut, mycket mer moget, och det passar resten av inredningen. Det är en ren, lugn färg som går att matcha till allt, och jag är jättenöjd med hur det blev.

Så jaa, det är lite av det som jag har ägnat mig åt under den här veckan. Och också den enda anledningen till att jag inte har kunnat blogga så mycket. * cries in a corner for ten years*

Jag är så pass omodern att jag har en stationär dator, inte en laptop, och på den finns alla bilder som möjliggör att kunna blogga om semestern. Och jag fick inte vistas i mitt rum pågrund av att färgen skulle torka, och den luktade vilket innebar potentiell hälsorisk. Men nu ska jag förhoppningvis kunna bli mer aktiv!

Och jag veeet att det är pinsamt sent att blogga om resan i NOVEMBER ( ja, herregud, det är ett HALVÅR sedan själva semestern ägde rum. Tiden går läskigt fort ibland)  men jag har helt enkelt varit så upptagen med livet i allmänhet, det har varit så mycket annat att göra, så tappa inte hoppet. Ha tålamod. Jag har inte svikit er. <3

Okej Nina, det räcker, sluta överdramatisera -.-

Ha det bra i alla fall, och för alla andra som också börjar skolan imorgon önskar jag er en bra skolstart. Tappa inte motivationen!

//  Nina