Mina tankar och åsikter, Mitt liv

Hello! Jag tänkte bara delge er några tankar som jag har just nu som möjligtvis skulle kunna vara intressanta:

Okej, det är dags att säga som det är… *dramatisk musik spelas i bakgrunden* … Jag har faktiskt börjat undra var ni läsare har tagit vägen. Detta är absolut ingen anklagelse, men det känns inte som om någon besöker bloggen längre. (Förmodligen är det på grund av att jag inte har varit aktiv alls den här sommaren. Vilket för övrigt beror på att jag inte hade något internet större delen av semestern, och den återstående, kortare tiden i Kroatien ville jag helt enkelt inte ägna åt att starta upp mitt bloggprojekt om semestern INNAN ENS SEMESTERN TAGIT SLUT)

Så jag bestämde mig för att ta tag i min dröm om att göra Ninas Creative Mind till en berömd hemsida av en ung, talangfull skribent som delar med sig av sina revolutionerande, storslagna tankar och förhoppningsvis inspirerar miljontals människor världen över.  😉 😉 😉

Detta tänkte jag såklart sätta i verket. Jag planerade inläggen jag skulle skriva i huvudet och funderade på vilka fotografier jag skulle lägga upp. Till och med lovade jag i princip vissa att blogga om dem. Och allt vi gjorde tillsammans. Jag har en lista i huvudet över alla fantastiska platser jag ska dela med mig av.

Men vad hände, då? Ingenting. Och det är just det som är problemet. När jag återvände hem efter ett långt äventyr var det som om all kraft rann ur mig och jag var knappt kapabel att göra något. Så jag sov i flera dagar, typ.  Det behövdes. Under tiden hann jag bearbeta alla intryck och upplevelser som fortfarande inte hade sjunkit nedanför ytan. Inombords var jag sprudlande, men jag kunde inte få ut energin, omvandla den till något produktivt som att bara sätta mig ner och skriva.

På detta problemet har jag ett antal möjliga svar: 1. En tillfällig svacka, som innebär att man är tillägnad en viss grad av handlingskraftighet, och när den är slut, ja, då kan man inte åstadkomma något.

2. Detta kanske förstör min image som… Tja.. Någonting, men jag har helt enkelt insett att jag kanske inte alltid vill göra det jag tror mig vilja. Det måste vara rätt tillfälle, rätt sinnesstämning, rätt tillvaro för att jag ska kunna vara produktiv. De där speciella ögonblicken av kreativitet inträffar tyvärr inte hela tiden. Och om de gör det har jag inte möjlighet att blogga! Eller så ställer tiden till det.Visst är det typiskt.

Nej, seriöst nu: jag tror att det handlar om mentala hinder. Allting påverkas av hur vi ser på saker. Vad vi åstadkommer finns en tanke bakom. Om tanken är för krävande, självkritisk, osäker, tvivlande, bekymrad eller perfektionistisk så finns risken att jag inte vågar anta den uppgiften jag planerat. Även om jag älskar det uppgiften i fråga kräver av mig, (eller rättare sagt, det mitt perfektionistiska jag kräver av mig själv) , så kanske jag inte får den gjord. Även om jag vet att jag klarar den. Jag kan ju skriva, det är något jag brinner för! Det är en stor del av mitt liv och har varit länge.

Varför motarbetar jag då? Det är frågan. Jag tror att vara konstruktiv till viss del handlar om att utmana sig själv, våga ta risker och strunta i vad andra tycker om en eller det man håller på med.

För, om jag ska erkänna, så anpassar jag också mig ibland. Eller oftare än vad jag faktiskt är aktivt medveten om. Exempelvis bara när jag bloggar/skriver, anpassar jag texten efter sammanhang, mottagare och syfte. Så som vi övade på ibland under svensklektionerna, fast på mitt eget sätt. Texten växer okontrollerat fram och medan jag skriver bestämmer jag hur tonen ska vara, kanske djupsinnig, klok, erfaren talspråklig. Hur mycket sarkasm eller allvar den ska innehålla. Med mera.

Det här inlägget är ett av de mest talspråkliga, icke seriösa/poetiska inläggen jag skrivit på evigheter. Dessutom försökte jag få in min typ av humor (men det kanske misslyckades).

Vad ville jag då förmedla med allt detta? Jo, kort och gott är det en lång men förhoppningsvis inte alltför komplicerad eller bortförklarande förklaring till varför jag varit så inaktiv.

Men det är också ett löfte om förbättring från min sida. Likaså en stor efterlysning till mina forna kommentarsskribenter och läsare. Var är ni?! Återvänd hit och höj visnings – statistiken! 😉  Förutsatt att ni gillar det jag skriver förstås. Ha i åtanke att detta inlägg var annorlunda än mina vanliga, men att varation är nödvändigt. Hoppas ni förstod budskapet ändå.

~ <3

Hoppas  också er terminstart har varit bra, alla som går i skolan eller arbetar. Min har varit över förväntan.  Det var kul att känna att jag återvände till det sociala livet igen när jag träffade mina vänner. 👍

Bye bye,

Nina

Mina tankar och åsikter, Mitt liv

Farväl, ljusa sommarnätter, sena kvällar, solsken mot huden och långa dagar på stranden. Farväl, ostressiga lugna dagar insvepta i dagdrömmar och frihet, farväl faktumet att inga direkta regler existerar under sommarlovets sammanflutna månader.

Det är dags att inse sanningen, detta lovet går mot sitt slut och det är bara en tidsfråga innan de sista sandkornen rinner ur timglaset, för att försvinna och bara bli en del av den oändliga öken i vilken vi förvarar våra bortslösade minuter. Kastar iväg ögonblick som om de var betydelselösa. Bevarar, sparar eller förtränger minnen från en förluten tid.

Imorgon börjar skolan igen, så som för många andra ungdomar runt om i världen. För vissa kanske det är första dagen någonsin, för andra första i en ny klass, eller så ska man återvända till  samma gamla skola som vanligt, precis som jag. Skillnaden är bara att jag börjar åttan.

Varför är jag så dramatisk då, det är väl inget speciellt? Nej, egentligen inte. Jag erkänner att det finns värre företeelser.  Det är endast det att jag ska tvingas lämna den trygga förvissningen om att känna sig fullkomligt FRI som skaver. Grejen med sommarlovet är att jag alltid är mig själv då, allting faller på plats, och det finns så mycket tid, så många möjligheter, som är nödvändiga för att återhämta sig. Och det är då jag utvecklas som mest. Att en tillvaro som den här bara ska upphöra känns inte precis kul. Bara tanken på att anpassa sin livsstill efter den monotona VARDAGEN med allt vad det innebär får mig att genomsyras av en konstig känsla av förlust blandat med cirka 0,01 % obehag och en gnutta förväntan.

Ibland, då och då, är jag kluven i två. Det är inte stora livsfrågor, utan mer allmäna som den här.  En sida av mig anser något, medan den andra är helt opponerad mot påståendet. De säger ständigt emot varandea och tillslut kan jag inte bestämma mig för vem som är värd att  lyssna på.

Den positiva eller negativa? Vilken passar bäst i rätt tillfälle? Ska min inre blick vara kritiskt granskande eller accepterande? Det är en svår balansgång.

Någonting som jag i alla fall är säker på, är att imorgon, ska jag komma tillbaka till den där skolan igen, med ett självförtroende och en trygghet som jag inte tillåter någon bräcka.

Och egentligen, bara på grund av att vardagen sätter igång ett så oförutsägbart datum som den 19 augusti, betyder inte det att jag omedelbart ska lämna sommaren bakom mig.

Nej, ty jag ska minnas allt det som varit underbart och betydelsefullt den senaste tiden, under sommarens äventyr och närhelst jag behöver det, ska jag låta vetskapen om att det finns något mer stärka mig.

Ja. Det ska jag.

Och du, kom ihåg att alla inte ser fram emot skolstarten. Känner du någon som du tycker verkar ensam på rasterna eller alltid blir lämnad kvar eller kanske aldrig får ordet i klassrummet, var till hjälp! Sträck ut en isa att du bryr dig. Säg hej, prata, försök bli vänner. Alla ska trivas i skolan oavsett förutsättningar. Men det är långt ifrån alla om gör det. Detta är ett viktigt ämne jag skulle kunna skriva mycket mer om. Just nu vill jag bara påminna er alla detta. Om du går i skolan, var en bra vän. Du behöver inte göra dig till kompis med alla, men att vara en tillitsfull person för en enda människa kan betyda så mycket mer än du tror.

Du som går till skolan och inte känner dig trygg, kom ihåg att det är din rättighet att må bra. Var dig själv, anpassa dig inte, våga säg vad du tycker. Säg ifrån mot orättvisor. Du är perfekt. Och glöm aldrig bort att du är värdefull.

<3

Kram,

Nina

Mina tankar och åsikter, Mitt liv, Resor och äventyr

Hej. Jag känner mig märkligt tom idag, men ändå full av formuleringar.

Låt mig förklara, eller uttrycka, hur jag upplever min tillvaro just nu, i hopp om att ge er ökad förståelse och en inblick i mitt liv och det aningslösa mysteriet som kallas mig:
Ibland känns det som att mitt inre består av ord. Inte svart på vitt, utan ord klädda i färger som ger vingar till mina tankar och får dem att snurra runt i huvudet.
Det är så mycket, en oändlig symfoni, konstellation av färger och känslor som upptar mig, som finns där och väntar på att få liv och vara upphovet till att åstadkomma något, skapa något, men som bara försvinner i den ständigt forsande strömmen av sinnesintryck som denna nyckfulla, skiftande människa vid namn Nina tar in varje dag.
Man kan likna mitt inre, det spirituella jaget, vid en enorm palett i olika strukturer med alla jordens färger utspridda på.

Vissa lyser klarare än andra, men för det mesta så har de flutit ihop som i en akvarellmålning och går inte riktigt att urskilja om jag inte siktar blicken uppåt och zoomar in, då kan jag plötsligt förstå mig själv bättre.

Vissa färger är gråa som en regnig novembermorgon medan vissa påminner om en sprakande solnedgång.
Det är känslor i olika nivåer, och de bara finns, de utgör en del av mig, kanske ÄR de till och med mig. (Okej, man kan inte påstå att varken känslor, tankar eller kroppen är en människa. Visst utgör en del, i alla fall det som är igenkännbart eller synligt för oss, som vi vet existerar. Men det är egentligen bara en ursäkt som vi utan ifrågasättande förankrar oss i för att slippa möta sanningen. Levande varelser är komplicerade, komplexa, mångsidiga, oförutsägbara och ett större mysterium än vad vi någonsin kommer ana. Vi tror oss veta allt om våra medmänniskor, men hur ska man kunna vara säker på det, när människorna i fråga vet så oerhört lite om sig själva?)
Dessa stycken av en aning oplanerade, ja, lite random filosofiska tankar verkar kanske nya och kanske till och med lite konstiga om du inte läst mina tidigare inlägg (förstås inte alla, bara ett antal) där jag använder mig av samma sorts metaforiska reflektioner för att göra läsandet intressantare.
Men vet du vad? Om du nu har läst såhär långt, betyder det att du har fått en inblick i mitt liv, du vet mer än de flesta om mig. Grattis!
Någonting som jag kom på idag när jag var stilla uppslukad i en av mina mer djupsinniga tankegångar var hur poesi egentligen skapas, i alla fall för mig. När orden sprudlar och tankarna går och jag svämmar över att energi att skriva, bara för att få allt ur mig, behövs en kontrast. En gnutta sorg, en liten andel vemod. Jag kan vara neutral, inte tänka på något särskilt, och plötsligt känna mig nedstämd. Då blir texten jag skriver inte lika levande och får inte samma känsla som när jag skriver det tillfället som poesi verkligen uppstår.
Idag till exempel, förvandlades jag plötsligt till ett stup med bottenlös tomhet. Jag vet inte riktigt varför, men jag kunde inte riktigt få fäste i mig själv. Så är det ibland. Man känner sig genomskinlig, bara en ensam skugga som vandrar längst med den här världen.
Det är det där gråa, den där tåren som rinner ner för kinden, som är ett tyst löfte om poesi.
När det färgsprakande och det mörka möts så bildas kontraster. Och poesi.
Enligt mitt anseende så är de här raderna med ord en slags poesi, eftersom jag KÄNNER hur varje formulering har en slags tyngd som kan tyckas meningslös för vissa, alltså inte ens kännas, men som för andra kanske kan betyda något.
Kanske är detta bara babbel, kanske kommer detta utgöra grunden till en bästsäljande
självbiografisk roman i framtiden.
Ingen vet.
Lika lite vet någon allt som egentligen finns bakom de där välbekanta blågröna ögonen som jag möter i spegelglaset varje dag. Kanske inte ens jag själv.

Det främsta syftet med den här långa inledande monologen var att ge en inblick i mina tankar, att få delge er imaginära bilder av vem jag är just nu, och en chans att se den enorma förändringen som skett med mig den senaste tiden.

Förändringen. Det ordet är ett eget kapitel i mitt liv som förtjänar minst 10 blogginlägg själv, bara om alla de olika mentala perioder av förändringar jag genomgått under mitt liv. (Ja, jag är ganska ung men det innebär inte att mina erfarenheter är färre)
De senaste månaderna har varit en utvecklande tid på många sätt, som har medfört nya vinklar mest gällande mig själv. Innan var det bara synen på världen som räknades, men sedan insåg jag att det är EN SJÄLV allting handlar om ifall man vill åstadkomma någonting.
Den här sommaren har inneburit att jag behövt reflektera över mig själv på ett annat sätt en förut. Jag har vänt uppochner på saker jag förut identifierade mig själv med och mitt sinne var en rasande flod som obehindrat drog med sig mig i förändringen, en tid av tvivel, av tårar, men också av glödande stunder av självsäkerhet, tillit, hopp och önskningar. Hela året har varit en berg och dal bana som aldrig saktat ner, förrän sommaren kom.
När jag var på semester var det som allting efter så lång tid verkligen föll på plats. Alla pusselbitar som saknades hittades och jag blev äntligen hel igen.
Just nu, i den här tillvaron, samspelar allt perfekt och jag känner att den kommande hösten är en tid för att manifestera alla de planer jag drömt om så länge. Jag gick och väntade på att den rätta tiden skulle vara inne, för att jag kände mig så icke kapabel att göra saker, vilket är olikt mig.
Det är som om någon klippt av mina vingar och under sommaren har de fått tid att växa ut igen. Nu är jag redo att ta risker, våga kasta mig ut för de där stupen, gör de där sakerna jag inte vågat förut, rädd för att mina vingar inte skulle bära.
Jag tror att saker måste få ta sin tid ibland för att bli så bra som möjligt. Jag känner att jag är starkare nu.
// Nina ❤️
P.S ja, jag är tillbaka från min nästan 6 veckor långa utlandsresa till kustens och öarnas rike Kroatien.

Det är svårt att beskriva min vistelse där kort, med allt vad det innebär! Jag kan helt enkelt, till att börja med, upplysa er om att det har varit en jättebra semester, att jag har badat väldigt mycket, att det har varit extrem värmebölja, att jag har överkonsumerat glass och att jag via kraften i cyberspace sänder kärlek till alla våra vänner och bekanta där! ❤️

Jag har varit hemma ett tag nu men inte bloggat för att jag behövde låta alla intryck falla på plats, bearbeta alla minnen och fantastiska upplevelser, samla inspiration – för att sedan starta ett STORT lite journalistiskt blogg-projekt som går ut på att berätta om allt jag gjorde i Kroatien.

Dela med mig av minnesvärda ögonblick, speciella stunder och personliga reflektioner och tankar! Min plan är att skriva som en resedagbok fast i efterhand. Ett eller flera inlägg för varje dag eller specifik plats eller händelse.
Jag kommer blanda både text och bild och formulera mig utifrån en personlig vinkel, för jag skriver också för min egen skull. Så att minnena är inpräntade någonstans, så att jag kan kolla tillbaka om 10 år och inte bara minnas tillvaron där, utan hur jag såg på själva tillvaron!
Anledningen till att jag kallar detta för ett journalistiskt projekt är planen om att utforma varje inlägg lite som en artikel, med tips på massa saker, till exempel stränder, restauranger, glassbarer, städer… Ja, allt som folk kan tänkas vara intresserade av att få veta. För nu, som en ganska erfaren Kroatien-resenär, besitter jag faktiskt information som kan vara bra om man vill resa dit!
SÅKLART kommer jag publicera tusentals fotografier också! Under de där veckorna har jag fått massa fantastiska tillfällen att utvecklas som fotograf och lära mig min nya kamera. 🙂
Men tyvärr kan jag inte lägga upp bilder och påbörja projektet än eftersom:
1. Två tredjedelar av bilderna är på en annan dator och jag kan inte föra över dem nu eftersom….
2. ….  min familj plötsligt ville åka iväg till vår sommarstuga på landet mitt i ingenstans. Ingen dator – inga bilder!
Tack för att du har läst. Om du var tillräckligt tålmodig/intresserad/uthållig att läsa ända hit är du en människa
med goda förmågor. 😉
Så, nu vet du. Jag existerar fortfarande, har inte blivit inaktiv eller slutar blogga. Tvärtom, nu ska jag bli mer aktiv än någonsin.