Mina tankar och åsikter

Jag har läst runt lite på de individuella avdelningarna på den här bloggen, som statistik, inlägg per månad och liknande. Och nu ser jag till min glädje att….. DET BARA ÄR 17 INLÄGG KVAR TILLS JAG HAR PUBLICERAT 400!

Okej, visst, det kanske inte är särskilt sensationellt. Eller stort eller världsomvälvande. Men det var ändå värt att skriva med stora bokstäver. För grejen är att ett tal, även om det bara är en rad siffror, faktiskt kan betyda ganska mycket. I det här fallet är det ett bevis på min produktivitet när det gäller att blogga. Den här månaden är en motsägelse till det, då jag har haft så mycket annat för mig att bloggen helt enkelt har fått vänta. Eller så har jag inte riktigt hittat drivkraften. I alla fall spelar det ingen roll, för precis som med allting annat så går det i vågor. Vissa månader kanske jag skriver 32 inlägg och andra 10.

Huvudsaken med den här texten är att säga till mig själv, och till er andra som inte alltid inser vad ni är kababla till: du kan! För att snart ha skrivit 400 inlägg som oftast är långa och noggrant uppbyggda på cirka 1, 5 år är ju inte så dåligt. Och därför vill jag förmedla det till alla som  känner eller har känt att de inte duger eller är tillräckliga och dessutom identifierar sig själva med sina handlingar eller vad de åstadkommit. För även om jag har skrivit så många inlägg, så betyder det ingenting – eftersom det är den jag ÄR som räknas. Som betyder något. Och det är klart  att ett faktum att man är stolt över någonting, eller känner att man åstadkommit något bra för att man har ett mål, drömmar, en tydlig mening i det man gör – är underbart eftersom man då brinner för något.

Jag ville bevisa för mig själv att jag inte är dålig genom att skriva det här. Och att det heller inte är något negativt i att faktiskt uttrycka att man är bra på något. Samhället vi lever i är redan invanderat av sjuka ideal som säger så mycket knäppt för att hindra människor från att leva sina liv, vara som de vill, tycka och tänka vad de vill. Ett exempel är att man hela tiden måste tvingas anpassa sig och vara lagom, aldrig synas för mycket, ställa sig upp och säga ifrån, eller vara sig själv. Det är vanligt här. Att större delen av folket rör sig i grupp som skuggor bara för att det skulle bli förödande om de bröt normerna och var sig själva. På grund av mansdominansen, skönhetsidealen, grupptrycket och mycket annat.

I alla fall är det bara en aspekt av det här ämnet. Att man ska våga lysa. Man ska inte trycka ner sig själv och sin egen karaktär pågrund av att någon annans uppfattning har blivit din egen. Vi lever i en värld där alla påverkas av varandra. Det bästa sättet att förebygga att människorna i framtiden blir som komplett likasinnade robotar är att här och nu vara uppmärksam och försöka förändra sådana dåliga mönster hos sig själv. Det behöver man inte göra genom att upplysa bloggen om att jag skrivit massa inlägg. För det är ju egentligen inte relevant, utan endast ett exempel. Ett exempel på hur det kan se ut när man istället för att trycka ner sig själv uppmuntrar sig själv, utan att skämmas för det. Förut förstod jag inte det. Jag hade kunnat förstå, men jag ville inte. Anledningen var att jag omedvetet ville anpassa mig. För vad skulle folk tycka om jag inte förminskade mina presationer? Jo, de skulle uppfatta mig som en skrytsam, självisk och dryg person. Det kanske till och med finns vissa som gör det. Det vet jag. Men det är för att de själva 1. är avundsjuka 2. inte vågar!

Då menar jag inte att jag faktiskt skryter. Jag tycker egentligen att jag är ganska ödmjuk, och jag har aldrig varit en sådan som går runt och babblar och mig själv eller det jag ska gör i onödan. Jag är inte i behov av uppmärksamhet eller bekräftelse. För att jag är stark, i mig själv. Då behövs ingen annans åsikt om hur jag är.

Ett exempel är när jag skulle vara med i tv när jag var 12 år och gick i 6.an. Det var ungefär bara 1 person jag sa det till, min kompis som jag litade på. De andra behövde ju inte få veta. Jag hade inget behov av det.  Men när jag kom hem berättade jag allt på bloggen om hur det hade varit, just därför att jag var nöjd med det jag gjort, och inte såg något fel i att berätta om det. Inte på ett skrytsamt sätt. Utan på ett enkelt sätt.

Det är samma sak med betyg. Den ständiga betygshetsen i skolan krossade mig nästan ett tag. Extremt jobbigt. Och det värsta var inte proven, det var alla som hela tiden skulle ha något att tycka om mig, mina betyg, min intelligens, min personlighet. De skulle kategorisera mig och stämpla mig som “plugghäst”! Ni anar inte hur arg jag har blivit inombords över det. – Vad fick du för betyg? Visst, en normal fråga om den kommer från någon man litar på. Men vem som helst? Helst inte, that’s my business. Jag har försökt förklara tusentals gånger. Detta var för länge sedan. Ibland hände det att de tjatade och tjatade så att jag tillslut fick säga. Och det var inget som jag skämdes över. För att jag fick det bästa betyget. Då sa jag det, kort. Inte i en överlägsen ton alls. Reaktionerna blir omedelbart avundsjuka, och sedan hat: “hon skryter om sina betyg!!!” Gör jag verkligen det? Du frågade ju! Du ville veta. Du kanske redan visste att jag lägger ner tid på skolan. Hade du väntat dig att jag skulle svara: F?

Det här handlar egentligen om något helt annat som jag skulle kunna skriva en lång berättelse om, men jag fascineras bara av människors sätt att tolka varandra, det är så intressant och hjälper en att se på sig själv ur andra vinklar. Summan av allt det här var i alla fall: det är skillnad på att skryta om något, i värsta fall något som man inte ens själv har gjort, och att nämna, säga, eller uttrycka att man är bra på någonting.

För det handlar om egenvärde. Det handlar om att våga ta plats. Det finns så många idoter i världen som vill trycka ner dig till botten, men det man ska göra då är att bevisa för dem att man är stark, att man inte behöver dem, och att man kan ta sig högst upp själv. Och sedan vara stolt över det, och gärna ropa ut till världen: här är jag!

Det hela handlar om att det inte är bra att gå runt och på ett nedlåtande sätt säga hur cool man är, men att det tvärtom är bra att våga stå för den man är, säga emot, och våga visa att man är bra på något.

Det beror förstås också på hur man säger det. Vilken känsla man inger. Jag vet i alla fall att jag har lärt mig, sakta men säkert genom åren, att ta mer och mer plats. Små kliv, visst. Men jämfört med den jag var innan, har jag kommit långt. För knappt ett år sedan skulle jag tyckt att hela den här texten var dum och larvig om jag skrivit den själv. Jag hade börjat oroa mig för vad andra skulle tycka, om de skulle uppfatta mig som kaxig eller konstig, och sedan hade jag raderat allting och skrivit om något mindre öppet, något som inte kunde tolkas på något annat sätt.

Men nu är det annorlunda. För det första struntar jag i vad andra tycker om mig, i alla fall när det gäller mitt skrivande. Visserligen skulle jag aldrig skriva ett inlägg fullt med svordomar och sedan tro alla ska vara glada över det. Men samtidigt så har jag börjat lämna saker öppna åt läsaren, och skriva vad jag verkligen tänker istället för att anstränga sig för att anpassa det. Klichén är faktiskt sann, man ska vara sig själv. Och jag ser inget fel i det. Likaså hoppas jag att du inte heller gör det. För att förändra världen måste man våga säga vad man tycker, och aldrig  anpassa sig efter någon vars syfte bara är att manipulera dig till en av dem.

If people are trying to bring you down it only means that you are above them

Vänligen,

Nina

Mina tankar och åsikter, Teckningar och målningar

Romanisk idyll

Hej! Det här är en teckning som jag gjorde förra veckan. Den föreställer en slags romantisk idyll som bara skulle existera i en saga eller möjligtvis i de österrikiska Alperna. Mitt tillvägagångssätt när jag gjorde den här bilden var ganska enkelt, ändå lyckades det bli något, enligt mig, originellt. Det liknar ingenting annat jag brukar göra, Den här liksom lite för prålig och blommig jämfört med de andra teckningarna, som brukar innehålla dolda budskap. I alla fall, jag var hos en kompis och det kom upp ett förslag om att vi kunde använda gamla boksidor, svart papper och vanliga färgkritor till att skapa ett mönster ovanpå boksidan. Tanken var att det skulle vara geometriska figurer. Men det kändes lite tråkigt, lite för intetsägande,  så jag gjorde något illustrerande istället. Först läste igenom texten från boksidan. (Jag vet inte vilken bok det är dock) och tänkte helt enkelt rita det som beskrevs. Författaren beskrev en gullig plats i skogen där det råder stillhet, tysthet och ällmänt lugn. Det var tydligen väldigt vackert där. Så resultatet blev ungefär som jag hade tänkt. Lite banalt kanske, lite barnsligt. Men ganska fint ändå. Och nej,  detta är absolut INTE något mästerverk eller det finaste jag gjort – men ALLTING behöver faktiskt inte vara perfekt. Bara det är varierat. Så det här var  enkel bild som blev lite roligare med min egen prägel på, till exempel ramen och rosorna.

P.S Hoppas att ni har en trevlig helg. Snart är det juni! Det är ofattbart att det snart är SKOLAVSLUTNING! Mitt liv kommer typ vara fulländat då. Helt perfekt. Sommaren väntar på mig. Snälla tiden, skynda dig! Jag vill vara ledig nu! Hehe 😀

Kram,
Nin

P.S2: att jag skriver bokstäverna i mitt namn med viss färg har faktiskt en djupare innebörd. En stor tanke bakom. Men det skulle ta alldeles för lång tid att förklara på några meningar. Det är till och med så att jag har planerat hur jag ska förklara det för den allmäna internet-världen i flera månader. Men ämnet är så otroligt komplicerat med så många sidor! Därför berättar jag exakt varför, min egen personliga historia…. Någon gång. Lovar! Men det finns en ledtråd i en av ettiketterna till det här inlägget… Mohahaha

Musik

Den här låten har namnet Rythm Inside och framförs av den belgiske artisten/sångaren/dansaren Loic Nottet. Han deltog i årets final av Eurovision Song Contest och jag tycker att scennumret är nyskapande och koreografin jättecool. Sångaren är väldigt talangfull, texten är bra och själva rytmen får en att vilja dansa! Jag anser att detta var ett av de allra bästa bidragen och det håller nog många andra med om då Belgien hamnade på en fjärdeplats. Jag tycker att Loic förtjänade en högre placering, antingen att vinna eller komma tvåa. I alla fall så gillade jag sången första gången jag hörde den och sedan har jag lyssnat på den i flera dagar. Detta är nästan den enda låten från ESC som fastande. Sammanfattningsvis: jag tycker att Rythm Inside är grymt bra och det är därför jag delar den med er! <3

Detta är videon från finalen:

😀 Jag hoppas att ni blev inspirerade!

//Nina

Mitt liv, Musik, Skojigheter

Hej! Hoppas att ni har haft en underbar helg i det blomstrande sommarliknande vädret. Idag har jag mest varit utomhus i solen då det känns som att jag behöver det efter att ha spenderat det senaste halvåret inomhus som en mullvad… Hehe. Det jag, de här dagarna har ägnat mig åt har varit mycket roligt och berikande. När jag frisknade till från förkylningen förra veckan var det skola igen med allt vad det innebär. Helt okej. Sedan hade jag keyboardlektion och en ledig eftermiddag på torsdagen. De timmarna använde jag dock åt att packa inför en resa som skulle äga rum under hela fredagen. Alla sjuor från två skolor skulle tillsammans resa till Lund för att uppleva olika naturvetenskaps- relaterade shower! Det är tydligen tradition på skolan och till för att få elever mer intresserade av NO. Jag tycker att det är ett jättebra koncept. Vi träffades tidigt på morgonen för att sedan åka buss ner till södra delen av detta avlånga land i ganska många timmar. Men som tur var blev hela resan och dagen väldigt trevlig tillsammans med en vän. Jag insåg att det mesta blir mycket bättre om man har någon vid sin sida, än om man skulle varit ensam. Det är större kontraster än vad man tror. I alla fall hade jag idylliskt roligt. Därför överträffade hela den här dagen mina (ganska låga) förväntningar med STOR mariginal! Showerna hölls på bland annat Lunds universitet. Det var tre framträdanden som handlade om 1. kemi, 2. biologi och 3. fysik. Alla tre var underhållande, fascinerande, spännande och fantastiskt coola på sitt eget sätt. Och det var faktiskt inte ens tråkigt. Det tror jag att även de som inte gillar NO höll med om. Jag tycker om ämnet vilket gjorde det extra intressant. Min personliga favorit var fysik och lasershowen. Den framfördes av ett gäng studenter som var väldigt duktiga på det de gjorde. Föreställningen var både fartfylld och komisk, men framförallt häftig! Laser-föreställningen, som är animationer i 3D som visas på en skärm, flyger ut i luften, blandas med grön rök och skapar illusioner, var häpnadsväckande. Det var över 500 olika lasrar i olika färger som bildade olika figurer på en skärm och olika mönster och formationer i luften. Soundtracket var hög musik och ljus-och ljudeffekter som bokstavligen fick aulan att flimra mellan kolsvart mörker och dagsljus och golvet att skaka. Det var både lite läskigt på något märkligt sätt, och fantastiskt – för det liknande ingenting jag någonsin sett förut! Det var AMAZING. Jag tror att alla var lite häpna när vi strömmade ut ur salen efter showen.
Det var alltihop en minnesvärd upplevelse!
Här följer några fotografier tagna med mobilen på väg till Lund. Jag tycker att det var en så otroligt vacker och somrig vy!

Rapsfält

Som en målning

Grön åker blå himmel

~ <3

Igår var det ju förresten final i Eurovision Song Constest. Jag gillar tävlingen och dess koncept. Tyvärr blev jag för trött för att kunna se hela omröstningen… Vilket ju var synd… Eftersom Måns vann! Det var en glad överraskning som jag fick veta morgonen därpå efter i mitt undermedvetna varit extremt nyfiken på vem som skulle ta hem den enorma segern. Jag blev faktiskt riktigt glad. Bidraget " Heroes" ÄR grymt bra och artisten likaså! GRATTIS Måns! 😀
// Nina

Mina tankar och åsikter, Mitt liv

Hej!
Jag har inte bloggat på hela helgen. Faktum är att jag är uppriktigt besviken över det. Men dels så har jag inte haft så mycket inspiration, idéerna har liksom tagit slut, och dels (den största anledningen till avsaknaden av uppdatering) så har jag varit förkyld. Tiden har mest gått åt till att trött och lidande under flertal hostattacker krypa ner i soffan och läsa. Tråkigt med hostan, men underbart att få chans att vara den bokslukaren jag nästan definierade mig som när jag var yngre igen. Just nu läser jag Nyckeln, som är den dödligt fängslande och välskrivna avslutningen på “Engelsforstrilogin” som börjar med boken Cirkeln. Jag kommer förmodligen att skriva mer om det senare!

I alla fall: jag vill varken vara en sådan som vältrar sig i självömkan och skriver om har synd det är om en på sin blogg, så det där med förkylningen säger jag inte bara för att få medlidande. Sedan har jag insett att alla typer av bloggar inte direkt passar mig, och i den kategorin ingår sådana som skuldbelägger sig själva för att de har varit så dåliga på att blogga. Då blir det mest som om man hamnar i en slags ursäktande fas. Som: “Förlåt för att jag finns och inte uppfyller mina egna krav eller era förväntningar”. Det är jobbigt att läsa om. Så jag hoppas att det här inlägget inte inger den känslan. Dessutom ska jag sluta med förklaringar som är i närheten av sådana där ursäktande fraser.

Imorgon går jag till skolan igen efter att varit ledig som alla andra halva veckan, haft helg, och tyvärr, varit hemma även idag. Det känns märkligt, för jag vänjer mig snabbt vid livet på lov, även om de är korta. Som att sova halva förmiddagen, äta frukost vid typ 12 och inte börja göra saker på riktigt förrän i början av eftermiddagen. Och imorgon kommer jag gå hem när jag numera vanligtvis brukar bestämma mig för att ta tag i dagen. Ungefär.
Jag vet inte om jag ser fram emot skolan eller inte, då jag på sistone bara har längtat efter att den här långa terminen ska möta sitt slut. Ett tag kändes det som om jag hade förlorat min skolmotivation. Men nu förstår jag att det egentligen inte är så. Jag har visserligen inte lika höga krav på mig själv längre och har slutat att hela tiden försöka vara så bra som möjligt även om jag är medveten om att det är över marginalen för vad som räcker för att nå dit jag vill.

De sista veckorna tänker jag försöka, om möjligt, öka mina chanser för att kunna höja mig i något ämne. Men annars ska jag försöka fortsätta behålla det mycket tillfredsställande löftet om sommarlov och frihet i tankarna. Helst hela tiden. Så att jag har något att sträva efter, som inte är så abstrakt. Sommaren har känts så avlägsen och vintern verkade vara evighetslång. Nu när det verkligen närmar sig skolavslutningen fylls jag av en exalterad känsla. Hopp. Alla vi som kämpat, på många olika sätt, förtjänar sommaren. Och det känns så himla bra.

Som en anknytning/ illustration till hur jag försökte beskriva att det finns mål med livet, i varenda ögonblick, olika mål, tänkte jag visa den här bilden:

Row where you wanna go - syftar på att man ska sikta mot sina drömmar! Titeln är inspirerad från Owl Citys låt "Kamikaze" som är väldigt mystisk och som jag därför inte förstår helt. Men en sak vet jag, och det är att låten uppmanar till något viktigt, om att man ska slå tillbaka, och att man ska just  "row where you wanna go" utan att bry sig om vad andra tycker. Tror jag. Låten är i alla fall väldigt bra och teckningen symboliserar mig i min egen metaforiska båt.  Och ja, för de som undrar: jag är ett (stolt) Owl City- fan! ;)
Row where you wanna go – syftar på att man ska sikta mot sina drömmar! Titeln är inspirerad från Owl Citys låt “Kamikaze” som är väldigt mystisk och som jag därför inte förstår helt. Men en sak vet jag, och det är att låten uppmanar till något viktigt, om att man ska slå tillbaka, och att man ska just “row where you wanna go” utan att bry sig om vad andra tycker. Tror jag. Låten är i alla fall väldigt bra och teckningen symboliserar mig i min egen metaforiska båt.
Och ja, för de som undrar: jag är ett (stolt) Owl City- fan! 😉

Ha det bra, så hörs vi snart igen! 🙂

Kram,
Nina

Mina tankar och åsikter

En liten filosofisk monolog om allt eller ingenting alls

Jag sitter i bilen som står helt stilla på den lika stilla, grå parkeringen till varuhuset. Värmen är påträngande och jag är trött. Solen är fortfarande uppe trots att kvällen börjar närma sig och jag känner att våren är här. Det är en behaglig känsla som fyller mig i den tysta tillvaron helt ensam. För det känns som om allting håller på att falla på plats. Solen är varm mot mitt bleka ansikte efter en kall vinter. Och livet är öppet för mig. De hinder som kommer ska jag ta mig över, tänker jag och lutar mig tillbaka medan min blick fastnar på några träd som vajar i vinden lite längre bort. Kanske är det deras ljus mitt i allt det matta som får mig att vilja stirra på dem. Det är bara träd, men som alltid när mina tankar får flyga vart de vill börjar jag fundera över de mest simpla saker som vi har lätt att ta för givet.

Jag sjunker djupare in i en tankegången och ser på de fluffiga molnen som svävar utspillda över det blåa pappret som vi kallar för himlen. Efter några minuter har de flyttat sig och bildat nya formationer. Bladen har slagit ut och hela världen återfår ett slags ljus, ett liv, den inte hade förut. Plötsligt känner jag i hela mig hur mycket jag har saknat det. Grönskan. Jag undrar om träd har tankar. Har de ett medvetande? Kanske kan de kommunicera på andra sätt som ingen av oss någonsin kommer att känna till?

Min sinnesstämmning är en blandning av många olika färger. Ett slags sorgset lugn fyller mig. En längtan om sommar och om något som inte finns. När jag betraktar träden vars ljusgröna blad långsamt vajar i vinden kommer jag att tänka på att det ser ut som att de dansar. En konstig men välbekant känsla av att varenda ting i världen har en själ infinner sig. Jag har tänkt så hela mitt liv, minns jag. Att saker aldrig är de ser ut att vara.

Tänk om man var ett träd. Livet skulle vara så mycket enklare då. Man följer bara säsongerna och låter sig svepas med utan att inte ens flytta sig en millimeter. Man kan bara stå stilla medan världen passerar och förändras framför en. Träd kan bevittna vad som helst. Tänk om de lagrar sina minnen inom sig. I framtiden kanske de upptäcks att träden både visste saker ingen människa förstod och är mycket mer komplicerade än vad vi någonsin kommer att förstå. Träden står djupt nedrotade i jorden medan sekler svischar förbi. Stabila och säkra, trygga. På ett ställe hela tiden. Vi människor befinner oss i ständig rörelse. Skulle världen märka om jag försvann? tänker jag och ser på trafiken som fortsätter susa förbi i hög hastighet på vägen. Troligen inte. Världen skulle förmodligen fortsätta röra sig, den skulle aldrig stanna. Som om ingenting har hänt. Världens lagar tar inte hänsyn till sådant. Det har jag märkt. Människor kan dö varenda dag utan att världen märker eller stannar upp för det. Alla fortsätter leva sina liv, stressade och oroade över sina egna problem i sin egen vardag. Jag tittar ut genom bilrutan och önskar att jag får stanna länge. Bara jag inte efterlämnar totalt ingenting när jag är borta. Jag ska leva länge, tänker jag.

Träden fångar min uppmärksamhet igen. De finns som en kuliss i bakgrunden medan mina tankar fladdrar omkring. Träd behöver inte bekymra sig om något. De slipper fundera om sig själva. Eller om andra. Jag tänker på dig och undrar om växter har känslor eller bara är materia. Mitt förnuft vet att det förstås inte är så. Träd lever, men de känner inte. Eller? Jag har så mycket tvivel inom mig. Det kanske är just det som gör oss mänskliga. Vi följer årstiderna på vårt eget sätt. Träden  måste skiljas från sina blad på hösten, se dem dala till marken eller svepas bort i en storm och sedan får de stå där hela vintern med snökristaller på grenarna. Men när våren kommer tillbaka får de liv igen, blommar på nytt, och ger nytt liv åt naturen. Växter är som människor. Först ett litet frö, sedan en planta, till sist ett stort träd som kan växa och växa och bli hundratals år gammalt.  De längtar efter våren precis som vi, och genomlider vintern på samma sätt.  Om människor är som träd ska jag inte låta mig huggas ner eller fällas av en storm. Jag ska växa tills mina fingertoppar kan snudda vid solskenet. 

Träd

Det här en liten berättelse ur boken om mitt eget liv. Det här “kapitlet” handlar om några av mina allmäna funderingar från i måndags när jag faktiskt satt i bilen och funderade över just allt det här. Jag fick en skarp känsla av att jag borde skriva ner det, och därför gjorde jag det. Vilket ställa är bättre än bloggen när man ska dela med sig av sina tankar? Jag hoppas att ni uppskattar mitt skrivande även om det alla gånger inte alls är särskilt bearbetat utan mest spontant. Den här texten är en monolog som jag vill ska förmedla känslan av att vara mitt i allt, så som jag är just nu.

Nina

Dikter, Teckningar och målningar

Poesi

Det karga trädet högst upp på berget liknar mig

Ensamt längtandes efter dig

Vi var fåglar men kvittret dog plötsligt ut

När ingenting var som förut

År efter år väntade vi i tystnad som var grå

Ändå, det hindrar inte mitt hjärta från att slå

Jag vill leva nu, tiden flyr

Ty vårt skepp är det bara vi som styr

Så snälla sätt mitt hjärta i brand

Låt oss knyta evighetsband

Sträck dig, ta min hand

När vi står här på livets rand

Skriven av Nina

Tolka dikten och illustrationen på det sättet ni vill. Jag tänker i alla fall att det handlar om en människa som levt i ensamhet så länge att ett hopp om en framtid till slut vaknar, och att personen inser att den har livet framför sig, står på livets rand och trots att vingarna som den förut hade brast, finns det forfarande en framtid som kan rymma kärlek. Målningen är gjord i torrpastell idag. Jag hoppas att min poesi eller konst på något sätt kan förmedla hopp eller tröst. Det som är så bra med att kunna uttrycka sig är att känslor får en helt annan vinkel då, de kan användas till att skapa något vackert även om själva känslan är grå.

Pastellfärgad illustration av en dikt full av hopp

~ <3

Ha en fortsatt bra dag!

//Nina

Mina tankar och åsikter

Dagarna har kommit och gått, de har passerat likt människor på en gångstig, varenda en med nya saker att erbjuda, med speciella egenskaper, erfarenheter och kanske så mycket att ge att nya minnen kan skapas. De här dagarna har varit många, vissa händelserika medan andra tycks verka obetydliga. Men egentligen kanske det är just de dagarna som kommer att utgöra en så stor del av en själv senare. Det har jag märkt på sista tiden. Sedan jag skrev här sist är det som om något stort och omvälvande viktigt har förändrats inom mig. Det är näst intill omöjligt att sätta fingret på, för exakt vad det är vet jag inte. Men något. Någonting som jag tror kommer att lägga grunden för den jag kommer vara. Nu. Snart. För att sedan byggas på med nya personligheter, tankar som passerar med varje dag. Sedan det senaste inlägget publicerades för så mycket som elva dagar sedan, har mitt liv växlat perspektiv. Jag tror att det hände i början av veckan. Men jag märkte det knappt. Och jag säger inte att förändringen är stor. Men jag känner den, i hela mig. Som om ett nytt väsen, någon del av mig som saknats så länge äntligen har fallit på plats igen och hittat sina länkar att kedjas ihop med. Ni som har läst bloggen det här året är säkert ovetande om, i alla fall om ni inte känner mig på djupet, vilket jag skulle påstå att ingen mer än jag själv faktiskt gör, vet inte om hur jag ser på mig själv. Hur jag har sett på mig själv. Vilka tankar som cirkulerat men som jag försökt kringå, eller mött ärligt och skrivit ner för mig själv. Jag säger inte att ni behöver veta. Men jag säger att det känns, just nu, som om alla de människorna, alla de rollerna jag spelat, och den jag verkligen varit, sammanvävts. Tillslut. Som om jag är hel igen. Inte så att jag var helt fördärvad förut. Nej, inte så. Men jag kan öppet berätta att jag, liksom många andra, genomgick en period i mitt liv som var både ensam, mörk och full av självtvivel och förrvirring kring så mycket  – men att jag med tiden, för varje dag som gått, insett nya saker. Omedvetet, eller medvetet. Det har känts som om jag är påväg.  Till något? Bort från något? Jag vet faktiskt inte själv. Men tillvaron har känts som ett rakt sträck, en väg med ett diffust lite suddigt mål. I dagarna är det oskarpt, eftersom man då tvingas befinna sig i nuet, handla i nuet, inte tänka på framtiden. Men i ibland är mina mål så klara att jag kan föreställa mig snudda vid dem. Andra dagar är allting sammanrasat. Då har de bitarna jag omsorgsfullt pusslat ihop genom åren bara splittrats som när man krossar ett spegelglas och det faller i tusen spillror. Hopplöshet, det är ett faktum. Och jag, som i vissas ögon verkar tyckas stark, för vuxen, som om jag redan kan allting och aldrig såras eller visar känslor, är inget undantag att erfara det. Hopplöshet, förtvivlan, ilska, sorg, missnöje mot sig själv och andra. För trots att jag kan ge ett intryck av att sälllan egentligen visa mina innersta tankar öppet, har jag precis som alla andra, ett helt av, nej en storm, av tankar och tvivel inom mig. Men också tro. Jag menar inte att jag är svag. Jag menar att alla, hur de än är, har en mänsklighet, och är berättigade att få utrymme för den. Därför tror jag att det är viktigt att samhället öppnar sig mer. Oavsett vad det gäller. Det är fortfarande alltför många som  vandrar, slutna, i tysthet och självömkan utan att inse eller överhuvudtaget vara i närheten av att förstå, att andra delar deras tankar, uppfattning, eller kan hjälpa dem. Om människor vågade prata om det svåra istället för att hela tiden sträva efter att ge ett så perfekt intryck av sig och sina materiella ägodelar som möjligt, så skulle fler uppleva känslan av att vara hel. Eller av att läka fortfarande. Läka kanske är fel uttryck. Om man inte är fulländad, om man tvivlar, om man ibland gråter sig till sömns, eller bara är fast i en gråhet, innebär det inte att man är trasig. Det är bara ett tecken på den mänsklighet man visar. Och om inte en av alla idiotiska normer vore att framstå som så komplett perfekt och lycklig som möjligt, skulle inte heller så många må dåligt över att de inte kan uppfylla den. Jag har många gånger både märkt och erfarit människors birstande respekt gentemot varandra. Och den är verkligen något jag anser att vi måste återfå. Att jag skriver det här handlar inte bar aom att jag vill uttrycka mina personliga känslor och tankar kring livet just nu och berätta om hur jag befinner mig i en annorlunda tillvaro, hur jag har blivit någon bättre, mer medveten, inspirerad än den jag var förut. Det handlar exakt lika mycket om att framhäva vikten i öppenhet och oräddhet. Det handlar om att ingenting blir bättre av att behålla allt inom sig och dölja det. Att inte förstå varandra är i många fall källan till att så mycket negativt händer i världen. Okunskap, dumhet. Det är egentligen inte så många människor som är komplett dumma. Vad beror det på då? Jo, att kommunikationen mellan individer är dålig, och att den kan förbättras, genom några få saker: 1. ärlighet 2. respekt 3. öppenhet 4. tillit. Jag kände att det här var ett stort och viktigt ämne som jag länge har tänkt borde lyftas högre. Det är för många som lever i ovisshet, som mår dåligt på grund av dålig kommuikation och att känslor, tankar och åsikter antingen har så lätt att bli kränkta eller dömda på förväg, precis som personer, istället för att lyssnaren i fråga ger talaren som besitter så mycket en chans, att förklara, att få ur sig. Det handlar om acceptans, tolerans i samhället. Samhället som inte längre verkar bygga på några som helst genomtänkta och gynnsamma idelogier för MÄNNISKORNA och VÄLMÅENDET självt, utan istället den stora fienden EKONIMISK TILLVÄXT och MATERIELL STATUS. Det behöver förstås inte innebära att det ena utesluter det andra. För vem bestämmer egentligen att det är omöjligt att leva i en värld där det existerar ett samspel? Det är en annan fråga för mig, den som jag nog frunderar mest över. Som är så otroligt viktig. Varför ska vi ha det bra medan andra ha det sämre – och är det vårt fel att de lider? Man kan fortsätta i en evighet med sådana här komplicerade, etiska, moraliska jämställdhetsfrågor som även involverar politik. Och vet ni vad, det är precis vad jag ska göra. Fortsätta tänka, fortsätta komma med idéer och skriva ner debattartiklar, blogginlägg och åsikter om vad jag tänker om världen. För nu har min filosofiska sinnestämning återkommit efter månader i mörker och även om allt det här kan tyckas obetydligt nu tvivlar jag inte en sekund på att jag faktiskt kan förändra saker. Det är det jag brinner för, min motivation, och jag tror att om jag och alla andra som verkligen vill något aldrig ger upp hoppet och samtidigt utvecklas, bara FORTSÄTTER så kommer det gå. Och jag är påväg. Det är jag. Sedan ska ni som inte trodde på mig få se, då, när det går upp för er att jag försöker bidra med något till världen och mitt liv. Så det så. Det var en liten inblick i min filosofiska tankevärld just nu. Den här texten var något av en krönika. Om samhället, om mig, om känslor och om människan. Och om en drivkraft att bevisa för missunnsamma typer att alla har ett värde, och att alla kan göra vad de vill. Inte för att det är det viktigaste att bry sig om vad andra tycker. Men istället för att visa de som inte håller med att det för det första är helt okej, och att jag faktiskt inte bryr mig. För jag har ett liv. Och världen, akta er, för här är jag! //Nina 

Mina tankar och åsikter, Mitt liv, Resor och äventyr

TIGERDAGEN i bilder

Hej! Det har nu gått två veckor sedan jag var på  bevarandeparkenNordens Ark och fick uppleva en av mina drömmar, att träffa tigrar på nära håll. Jag tänker fortfarande på dagen och allting som hände då, varenda intryck och tanke och känsla finns fortfarande memorad djupt i mitt inre. Under den här tiden har jag bearbetat allting fantastiskt, redigerat  fina bilder på djuren och pratat och berättat om helgen. Så många gånger att de tre helt vanliga men ändå så otroligt annorlunda dagarna tilslammans med WWF-människorna och de magnifika djuren på Nordens Ark blivit en historia för sig. Ett eget kapitel i berättelsen om mitt liv.

Det här inlägget är tillägnat lördagen som var själva tigerdagen, priset jag vunnit i tävlingen och ett av mitt livs coolaste minnen.  Jag har så många ord som skulle kunna beskriva alla tankar och känslor som finns om allting då, men det skulle också kunna resultera i en hel roman om 1 dag – så jag sammanfattar det såhär: tigerdagen var en dag, en endaste dag som kanske kan tyckas obetydlig, men som för mig, just då, var som en vitkig målstople i mitt liv, som fick mig att bli än mer engagerad och framför allt motiverad och inspirerad till att göra mer för världen och till att kämpa för att uppfylla mina mål. Människorna jag träffade var personer jag beundrar för vilka de är, för de besitter kunskaper och ett så stort intresse att jag känner mig liten i jämförelse, men ändå motiverad när jag tänker på mina framtidsmöjligheter, och att jag kan jobba som dem.

Det bästa var ändå djuren. de var överlägsna det mesta jag någonsin stött på inom flera olika kateogorier: styrka, mäktighet, gullighet… Jag såg många olika arter vars egenskaper är så fascinerande. Allla djuren var perfekta exempel på varelser som förtjänar människans respekt. Det är så länge som jag skrivit om djuren, dess lika värde, dess förmågor. I mina texter, varav vissa var skrivna när jag endast var 11-12 år, rymdes så mycket förundran och respekt för dessa djur. Ett av mina viktigaste budskap var att de är individer, med känslor och ett intellekt, trots att det i alla fall inte är som människans. För det är så  många djur som underskattas på grund av att de har blivit klassificerade som just djur, och inte som en del av samspelet på Jorden.

Jag skrev om  så mycket, så många texter som jag har kvar. Och ett av de viktigare ämnena var att människan ska vara tacksam för att mångfalden av arter existerar, för utan deras bidrag till naturen skulle vi inte kommit långt i vår utveckling. Jag skrev även om deras emonitonella rättigheter, faktumet att inga djur är mindre värda för att de inte kan tala som vi eller vara som vi. Människan har inte rätt i allting, och ofta kan vi lära oss av de vi delar världen med. Djur är fascinerande, underbara, beundransvärda – men vi måste också tar vårt ansvar och inte släcka deras liv för att vi anser oss vara högre uppsatta i den biologiska mångfalden.

Mitt budskap med den här lilla reflektionen till mian ideoliger som jag skapade för länge sedan och fortfarande brinner för nästan mest av allt – är att jag nu har fått beskåda djurens verkliga… liv på riktigt. Innan skrev jag om det, det var på distans, i mina tankar. Nu, när jag har sett djuren i verkligheten, får jag en klarare och skarpare bild över vad det faktiskt är vi kämpar för. Det är väldigt berikande.

Lördagen började med en runda i parken efter att vi ätit frukost på hotellet. Hotellet var förövrigt väldigt fint och hade små lappar med olika miljömedvetna budskap på. Överallt hängde tavlor förställande djuren. Snöleoprder och lövgrodor som gjorde det hela färgstarkare.

Vi gick till tigerhägnet, och jag fick ännu en förmån, att gå in “bakom kulisserna” och se hur tigrarna hade det, se den stora honan genom glasrutan. Innan dess tog de mig till kost-huset, där all mat till djuren förvarades. Det var lite speciellt, det kändes konstigt att se stora högar med blodigt kött, trots att jag mycket väl känner till att rovdjur äter sådant. Det var häftigt också, att få en inblick i hur personael arbetar med förberedelse av maten. Jag fick se vilken noggran ordning de har där, med scheman för varenda art som har speciellt anpassad kost. Ugglor äter vita möss som leveras i kartonger, och andra fåglar äter stora krälande maskar. Det fanns till och med ett helt frysrum för bara kött.

Rundan i parken var någonting jag inte glömmer. Jag fick stå i samma hägn som ett lodjur, som satt bara några få meter bort och lugnt tittade in i kameran med morgonsolen fick dess päls att glänsa. Jag stod helt stilla där och kunde knappt tänka, för det enda jag tänkte var: jag är på samma plats som ett ldojur! Det var ofattbart. Jag kunde stå där en stund medan kamerorna blixtrade för att fånga det magiska ögonblicket. Lodjur är verkligen magnifka varelser, och inte alls så skygga som alla säger. Den här lon var inte svår att få dit.

Lodjur

Mittemot ett lodjur

Skandinaviskt lodjur

Blinkande lo

Karaktärestisk lo

Ätande lo

Lodjursblick

Jag och lodjuret i samma fotografi. Ett magiskt ögonblick, svåbeskrivet. Jag gjorde ett försök att fånga känslan i några diktrader. Jag vill fånga den här känslan, de tankarna, och att människa och djur kan leva i harmoni trots allt.
Jag och lodjuret i samma fotografi. Ett magiskt ögonblick, svåbeskrivet. Jag gjorde ett försök att fånga känslan i några diktrader. Jag vill fånga den här känslan, de tankarna, och att människa och djur kan leva i harmoni trots allt. Allt var långt ifrån, men ändå så nära. Allt, då syftar jag på min vanliga verklighet som var lång bort. Det andra alltet var nära, och det var lodjuret just då. Vi var två olika varelser, men ändå så nära.

Lodjur i profil

Hungrigt lodjur

Sedan gick vi vidare till pilgrimsfalken som hade sitt territorium på samma stig. Själva parken är i en skog, så man vandrar på en stig omgiven av träd och natur medan djuren finns vid sidan. Vi såg även persisk leopard, snöleopard och amurleopard, alla är oslagbart vackra och vilda djur. Det är så bra att det görs insatser för att öka antalet. De hör hemma i naturen, bland bergen. Man ser det på dem. Vild själ.

Persisk leopard

Vild själ

Vi fick se på när pilgrimsfalkarna (som är mycket utrotningshotade men kan öka i antal bland annat tack vare Nordens Ark) matades! Fågeln satt på djurskötarens arm och blev matad med små köttbitar.

Pilgrimsfalk

Eagle eye

Pilgrimsfalk

Kort därefter begav vi oss till en egen, lite avskild del på parken, nämligen Lantgården. Den är formad som Noaks Ark, en enorm båt, och där ryms både kor, får, getter… Ja, de flesta boskapsdjuren.  Vi fick gå in till de skuttande, pigga och energiskt orädda små vita, fluffiga lappgetterna. Det var otroligt. Vi blev alla helt överrrumplade, bokstavliigt, av små fluffungar till getter. De var unga och nyfikna och hoppade glatt upp i våra famnar och nafsade på väskor, hår och kläder. Att ha en liten killing i sin famn är bland det gulligaste jag vet. En rolig sak som hände då var att vår kameraman blev attackaerad av flera killingar. De klättrade överallt, på hans kamera, ansiktet. De brottade ner honom, helt enkelt. Alla skrattade åt den tokiga synen.

Lammen var också någonting lika gulligt. Jag fick gå in till dem, sätta mig i halmen och låta de små ulliga djuren hoppa runt mig och låta sig bli klappade.

Efter ett tag märkte vi att det började bli dags att dra sig tillbaka till hotellet. Radion hade varit i kontakt med de pressansvariga och de ville göra en intervju med mig om den här dagen, tigrarna och tävlingen. Jag tycker bara att det är roligt och intressant att berätta för nya människor om det jag tycker om, så för mig var det inga problem. Det var bara det att radion dröjde mycket längre än väntat med att ringa. Så jag satt och väntade spänt på att mobilen skulle börja låta så att vi kunde få det överstökat. De ringde inte (men de ringde senare, innan tiger-matningen), så vi gick och åt lunch istället. Då fick jag veta att tidningen Bohuslänningen skulle komma hit på plats och intervjua mig. Kul! Det började närma sig det stora ögonblicket ä tigermatningen. Det var snart dags. Vi promenerade till kost-huset igen och jag träffade den riktige tigerskötaren. Det var spännande stämning. Det var då jag skulle skära upp mat till tigrarna. Hästkött. Det kan låta brutalt för alla hästvänner, men det är ingenting att vara ledsen över, för 1. hästarna skulle ändå avlivats för att de var gamla, fick jag förklarat för mig. 2 de dör en lugn död, utan stress och trånga utrymmen som på slakterier. De vet inte vad som händer, de dör smärtfritt och stressfritt. 3. Alla måste ha mat, tigrar är predatorer och behöver kött för att överleva. Hästkött är mest likt deras naturliga föda och därför hade de på Nordens Ark bestämt att mata tigrarna med det.

Jag blev tilldelad en hink med enorma, råa köttbitar. Och det var faktiskt inte så läskigt som jag först trodde att skära upp kött. Det gick till och med väldigt bra! Jag stod där i rummet medan journalisten ställde frågor och filmade.. Det kändes som att vara med i ett tv-program då jag fick prata och skära kött samtidigt. Men det var inga problem, enligt de andra klarade jag det galant! Det var förstås roligt att höra då jag annars är oerfaren på att skära kött… Och att förklara vad man gör medan man gör det. Det kändes speciellt. Det låg ett kallt, men ändå mjukt lugn över tillvaron. Så fort det blev kalrt att det hade med tigrar att göra var det som om stämningen blev allvarlig. Det var allvar.

Precis likadant var det vid själva matnningen. Det fanns en närvaro av allvar i luften, för de kunniga hade bestämt och tydligt förklarat för oss att tigrar vasr livsfarliga ocn att ett enda felsteg med säkerhet kunde innebära döden. Det var ganska skrämmande. Jag kunde inte minnas att jag någonsin befunnit mig i en situation som kunde vara direkt livshotande. Tigrarna var så respektingivande. de lufsade runt, självsäkert, som om de var kungar och drottningar med en guldkrona på huvudet. Så vackert. Jag förstår varför de ser så självsäkra ut. Deras enda naturliga fiende är ju människan. Och nu kändes det som om tigern härskade över oss på ett tyst, outtalat sätt trots att den var inlåst bakom galler för tillfället. Tigrarna låses in i gallerförsedda burar när det är fags för matning. Annars får de ströva fritt i de jättelika områderna med buskar,  klippor, träd och gräs.  Jag tror att de var lite otåliga, i alla fall den stora hannen. han låg i vilade på taket i ena stunden för att i nästa hoppa ner och vandra fram och tillbaka. Jag stod tyst och bara betraktade dem. det var en sådan märklig känsla. Här vandrar djuren, bara några 100 centimeter ifrån mig. Mig. Det är djuren jag har kämpat för att rädda, tänke jag. Det är djuren jag älskar, tänkte jag. Det är tigern. 

Tigern

Ståtlig tigerhanne

Tigern fokuserad med blicken  någon annanstans

Eye of the tiger

Rakt in i kameran

Att mata tigrarna var obeskrivligt. Man vet att de har makt att döda en. De är så mycket större, med så mycket mera fysisk kraft, blev jag medveten om, när skötaren förklarade vikten av att vara försiktig i närheten med vilda djur.  Men det var samtidigt häftigt, för att den verkade respektera mig, också. Honan var väldigt lugn och försiktig när hon åt köttbiten från den stora pincetten jag blivit tilldelad. Jag kom så nära. Det var öögonblick då jag kunde se rakt in i tigerns vackra, gula ögon. Det kändes som att tigrarna visste att de hade makt. Det har de absolut rätt till att tycka. Det var lite läskigt, på ett sätt. Och tryggt, på ett annat sätt. Svårt att förklara. Jag var så mycket inuti. Fascinerad, rädd, lycklig. Det var häftigast. Någonsin, nästan. Absolut en av de mest minnesvärda sakerna jag någonsin gjort. På kvällen skrev jag lyckligt i min anteckningsbok: “Vet du vad? Idag har jag stått öga mot öga med en tiger.”  Jag kan fortfarande känna den lite surrealistiska känslan,. Ja, surrelistiskt var ordet. Det kändes inte verkligt, och ändå var det ett av de lyckligaste, mest spännande ögonblicken i mitt liv. (Läs mer på länkarna jag tidigare angav i det andra inlägget om tigerhelgen)

Nina matar tigrar

Efteråt fick vi gå in I TIGERHÄGNET och hänga upp de stora, ostyckade köttbitarna till en atigrarna. Vi vandrade bokstavligt i tigerns fotspår, för vi gick precis där den går och lever. Vi klättrade upp i den klippiga vegetationen på allmän beskådan. Folk hade samlats på bryggan för att se på tigermatningen. Det är inte varje dag som människor får gå in där, och göra något sådant… Vi knöt upp köttibtarna på en gammal trädstock med hjälp av rep. När vi var klara och utanför dörren släppte de in tigern i hägnet så att den fick leta efter köttet och äta upp det. Anledningen till att man gör på det sättet är för att de ska få en utmaning när de äter, så att det blir så likt det vilda som möjligt. Det kallas för miljöberikning.

Att se på när tigern vandrade omkring där och åt köttet var otroligt häftigt.

Tiger

 

Tiger

Tiger

Vandrande tiger

Det var allt för nu, ha det bra. 🙂

Kram

Nina

Mitt liv

I’m back and the future’s waiting

Hej!  GLAD VÅR! 

Om ni har väntat länge på att jag ska höra av mig så vill jag börja med att säga att det inte var min avsikt att det skulle dröja en sådan evighetslång tid. Jag uppskattar ert tålamod!

Då jag har varit lite upptagen och haft mycket att göra så har skrivandet skjutits åt sidan ett litet tag. Jag vet att inläggen i april inte alls blev så många som jag skulle önska och hoppas även att ni har lite överseende med det. Själv så kan jag sätta upp ganska höga mål när det gäller produktivitet och istället för att bara göra det jag vill, som till exempel att skriva det där inlägget – så väntar, funderar, tänker och planerar  jag på hur och när det ska skrivas – istället för att bara få det gjort. Det är en vana som har tillkommit på senaste tiden och jag upplever det som ganska irriterande eftersom jag förut gjorde saker utan att ens planera vad utgångspunkten skulle vara. Jag kunde skriva en hel novell utan att ens ha någon handling klar i huvudet. Allt gick enkelt, snabbt och flöt på.

Nu när jag insett skrivandets svårarare sidor förstår jag att det också måste finnas en underliggande tanke, en genomtänkt plan i allt man gör. Det jag skapar nu har mycket mer precision invävt i sig. Sammanfattningsvis: tiden har inte räckt till för att blogga de senaste dagarna, och det har hänt mycket. Men just nu så väntar nuet och den stilla tomheten på att fyllas med ord och tankar som jag så länge väntat på att få skriva. Om ni förvirrat har undrat varför det inte kommer några nya inlägg så har jag en hälsning till er alla: väntan är över, nu är jag tillbaka, full av inspiration och med många nya idéer!

Nästa inlägg, som jag planerat så noggrant med både redigerade foton och text – publiceras SNART!

Kram, Nina

P.S Frasen “glad vår” använde jag som ett sätt att säga välkommen till månaden maj, de nya löven på buskarna, solskenet och faktumet att det  endast är ca  20 dagar kvar i årskurs 7! Må våren bli en tid fylld av glädje!  😀

P.S 2: Stort grattis till min bror som fyller 11 år IDAG!