Mitt liv, Teckningar och målningar

Hej! Nu är det bara två timmar och åtta minuter kvar tills det nya året infaller och ett nytt kapitel i livet inleds. Det känns bra, som om en ny tid full av möjligheter uppenbarar sig, som om detta är chansen att verkligen förverkliga mina mål. Jag hoppas att även makthavare i världen inser att detta är en chans att börja om på nytt så att jorden och dess befolkning får uppleva världsfred till slut.  Som enskild individ hoppas jag att detta blir ett år av lycka, hälsa, nya erfarenheter och allt positivt som man kan tänkas uppleva! Jag ska försöka skapa mitt eget positiva och glada år!

Sedan vill jag ju förstås önska ER det bästa tänkbara 2015!

Ja, vad finns det mer att säga?

—HAPPY NEW YEAR friends! 

En symbolisk nyårsteckning till en ny tids ära!
En symbolisk nyårsteckning till en ny tids ära!

Jag kommer förstås fortsätta blogga under det kommande året. Ett oförutsägbart och spännande bloggår väntar och jag hoppas att ni som är nya läsare stannar och även att ni som följt mig länge fortsätter. 🙂

Vänligen:

Nina

P.S: 2015 är Getens, Yins år i den kinesiska zodiaken.

Mina tankar och åsikter

Det är ofta, när jag får någonting, som jag tänker att jag borde var tacksam.

Oavsett om det jag får är immateriellt, till exempel en komplimang, beröm eller uppmärksamhet,  eller materiellt, exempelvis någonting jag velat ha väldigt länge.

Jag är glad över allt jag har. Eller intalar jag mig det bara? Ibland känns det som om jag redan har så mycket att det är svårt att verkligen känna äkta tacksamhet över det man äger. Jag undrar vad definitionen på tacksamhet är. Finns det någon?

I den här delen av världen strävar människan efter mer. Bättre. Överflöd. Mer. Är det verkligen rätt?

Den här frågan är stor, kanske finns det inte ens något svar eftersom alla de möjliga och tänkbara svaren skiljer sig vilt från varandra. Alternativen att spekulera över är många. Styrs allting av ett kretslopp?

Är det så att varenda människa har just det den har och inte kan få mer bara för att den förtjänar en viss del av det bra utifrån människans förra liv?

Eller, har varje individ lika stor chans att få allting den önskar sig, bara man vill och  kämpar för det?

Jag hoppas, för allas skull att det är det andra alternativet. Verkligheten är hård om det verkligen är så att jag har det jag har medan någon annan som inte har något aldrig kommer att få det. Men hur vävs tacksamhet in i det hela, då?

Jag tänker att det begreppet till viss del hör ihop med vad man har, vad man känner sig tacksam över. Och jag undrar om jag är tacksam för att  jag verkligen tackar och känner kärlek  mot allting som genom tiden gjort att jag har det så bra, eller om jag, människan i allmänhet är tacksam för att de jämför med alla som lever i en, utifrån det perspektivet, sämre tillvaro.

Det är någonting okomplicerat som blir komplicerat när man väger olika spekulationer mot varandra. Det känns som om jag är i mitten och på ena sidan om mig finns tacksamheten och orden som säger att jag har nog, att jag inte borde begära mera. Någonting som ibland får mig att undra om jag egentligen är värd allt detta. Varför just jag, men inte någon bättre behövande?

På andra sidan avgränsningen där jag befinner mig är det betydligt ljusare. En plats där jag känner mig glad över det jag har och tänker att livet är en slump, men att jag är kapabel till att förbättra livet förändra. Jag tänker också att  alla egentligen förtjänar lika mycket, att problemet bara sitter i att världen ännu är så orättvist fördelad.

Det är fel, så jag känner att det är vårt uppdrag – vi som har bättre förutsättningar, vi som sällan funderar över hur bra vi har det – att hjälpa de som mest av allt behöver mänskliga levnadsvillkor.

Inte för att det skiljer något på människor, alla är lika värda, utan för att till exempel jag verkligen kan hjälpa någon.

Jag tror att allting existerar, allting vi människor någonsin kommer att vilka ha. Att det finns som energi någonstans i universum men att vi bara inte har funnit det än, just för att vi inte öppnar våra ögon.

Ibland, inte hela tiden, men vissa tillfällen upplever jag att omgivningen ser på tacksamhet som ett ting, endast greppbart för de som har mat på bordet, för de med tak över huvudet.

“Var tacksam för att du har mat, tänk på de som svälter…” Ja. Jag tänker på de som svälter. Jag vill hjälpa dem. Jag ska. Men då får jag intrycket av att de som inte har mat på bordet ALDRIG kan få det heller.

Att jag som sitter med god mat på bordet till varje pris ska känna mig så innerligt tacksam över att jag har det, men bara lägga vikt vid hur  fantastiskt bra jag har det och inte försöka uppnå en positiv förändring för de som inte har det.

Som om vi måste acceptera allt, men att tacksamhet åtminstone betalar för att man varit så elak att ha ett hem att bo i.

Jag menar inte att jag inte känner tacksamhet, för jag tänker ofta på vilken tur jag har. Vilken lycklig människa jag faktiskt är. Och jag påstår inte att det är fel att göra så.

Tacksamhet är på ett sätt mycket vackert. Det är bara det att jag är tacksam, men fortarande väljer jag inte att bara acceptera de stora samhällsskillnaderna, utan jag tänker att alla borde egentligen ta det bra för givet. Alla i hela världen borde leva ett liv utan död och våld och krig, ett liv att vara tacksam över.

Detta är ett mycket motsägeselsefullt, kontrastfyllt och svårförklarat ämne, men jag hoppas att jag någorlunda lyckats förklara mina tankar.

Nina

P.S Hoppas att ni har haft ett hit tills bra jullov! Mitt har varit väldigt bra.

Mina tankar och åsikter, Mitt bildgalleri

One day left Sparkling Christmas

Bara en dag kvar och stearinljuset har långsamt brunnit ner i takt med att vi varje dag eftertryckligt lämnar den bakom oss för att med förväntan kasta sig in i en ny. Nu har snart de dagarna, den här månaden gått. Jag har ritat julkort, slagit in presenter, fotograferat och redigerat bland annat ovanstående foton, samt försökt att fånga så mycket av den underbara atmosfären. Det är ett lugn olikt något annat och kanske kommer det ifrån att människor slappnar av och sjunker in i sig själva.

Jag hoppar runt i huset och är spralligare än vanligt men ibland blickar jag inåt och reflekterar över inte bara över tillvaron, utan även om vad de flesta högtider handlar om. De har fötts ur goda tankar, ur stark välvilja och beslutsamhet om att på något sätt skapa en nyckel som öppnar de stängda och dunklas vråna i människors hjärtan och får dem att plötsligt inse värdet av det de har.

Jag tycker att det är en väldigt viktig aspekt, för om en ändring i samhället ska ske gällande rättvisa krävs det framför allt att vi som har allting inte begär mera. Och att vi sträcker ut en hand till vår medmänniskor som sitter på gatan i en isande kall vind endast insvept i slitna kläder. Synliga samhällsklasser. Hierkarier över människor borde inte existera!

Vi som har en högre position har ett ansvar bärandes på oss. Ansvaret att hjälpa en vän, en främling, en individ du inte vet  något om mer än att han eller hon skulle uppskatta en gåva, något som hjälper på vägen. Vi har en lång väg att varandra, och nu i juletider anser jag att det minsta vi kan göra är att vara riktigt glada för det vi har och försöka få det vi inte har, men genom att följa våra drömmar utan att drabbar en annan själ. Det går!

Jag gör min del i allting, i cirkeln som utgör allt. I vilket fall som helst, för att lämna det politiska ett ögonblick, vill jag önska er en

RIKTIGT GOD JUL!

Ta hand om er! <3

Kram,

Nina

P.S under juldagarna ska jag vara borta, så vi kanske inte ses förrän efteråt. 🙂

Mitt liv

Hej! Idag upptäckte jag en väldigt rolig sak. Hela familjen satt och åt frukost och på bordet stod en skål med clementiner. Jag lyfte upp en clementin och plötsligt skymtade jag någonting som inte borde vara där. Ett litet runt, gulbrunt randigt skal som tillhörde en snigel. Det var väldigt komiskt och förundrat tog jag upp clementinen. Min lilla singelvän måste ha rest ända från Spanien och omärkligt lyckats gömma sig bland clementinerna i flera dagar.

Snigeln var nyfiken och såg ut att trivas där den satt och vickade med sina spröt på frukten. Jag tycker att det var en överraskande liten incident och jag undrat fortfarande hur snigeln överlevde resan från ett annat land till affären, till vårt kök.

 

Snigelkompis
Snigelkompis

🙂

Kram,

Nina

P.S: har ni sett att att julen har kommit till Ninascreativemind? Jag har ändrat färgtema till juliga färger och hängt upp julgranskulor på bakgrundsbilden. 😉 Troligen kommer den designen vara kvar hela  lovet.

 

 

 

Mitt liv

Hejsan!

Idag, klockan kvart över tio på morgonen, fick jag jullov. Det känns så fantastiskt att efter en lång termin med hårt arbete få ett par veckors välförtjänt vila.

När skolan var slut och jag begav mig hemåt dansade jag fram på trottoaren och sjöng medan min tomteluva glittrade. Solen tittade fram bakom molnen för första gången på länge och det kändes nästan som det var vårens första dag istället för vinters första dag.

Men ändå vet man att julen är nära. En värld full av kontraster, men en vacker värld. Det känns så osannolikt på något sätt att terminen är slut och nästa gång jag kommer vara i skolan är 2015.

Själva avslutningen var rolig, man märkte att det låg en speciell stämning i luften. En uppspelt och förväntansfull och lite otålig stämning.

På skolan har vi även en utlottning av 100 kronor till en tjej och en kille i varje klass i varje årskurs på högstadiet.  Villkoret för att vara med i utlottningen är att man ska ha skrivit på ett hälsokontrakt, svarat ärligt och om man kryssat i att man inte använt alkohol, tobak eller droger så har man chansen att vinna. Det är en utlottning, så det handlar om tur, men mest ärlighet.  När vinnarna avslöjades i dag fick jag veta att jag var tjejen i klassen som vunnit och det känns väldigt bra!

Slutligen vill jag önska er en god jul och ett gott nytt år!

Lova var rädd om dig själv, det är en hälsning du får.. ♫♫♪ (från låten Tänd ett ljus)

Julhälsningar

Mina tankar och åsikter

Naturen är allting som fortfarande håller vår sargade planet samman. Det på de platser som naturen frodas som världen är riktigt vacker. Det är en plats så full av liv, så detaljerad att människan aldrig någonsin kan skina starkare än de praktfulla varelserna som ödmjukt strövar i skogen, simmar i haven och betar av gräset på savannerna.

Djuren är väsen som kan leva fria och ändå enigt med tiden. De planerar ingenting men ändå flyter allting på. Om naturen går under, gör vi också det. Ty snart finns det ingen återvändo. Vi måste bli fler. Vi är många, många som kämpar. Men för att uppnå mål krävs det att man går från ord till handling.

Jag tänker ofta på faktumet att vår vän hotas av våra egna allt för stora steg som snart kan utplåna varenda liv. Jag anser att de här generationerna har ett ansvar tyngre än någonsin. Jag hoppas att jag gör tillräckligt. Om jag inte gör det, försöker jag åtminstone, är åtminstone medveten. Men vad är tillräckligt? Med vilka mått?

Jag tror att när vi närsomhelst kan mista vår vän naturen, måste våra resurser bli allt starkare. I politikens värld måste de inflytelserika öppna ögonen och samarbeta med varandra istället för att motarbeta. Om en budget gynnar miljön, vad får vissa att tro, att den inte gynnar oss? Vi och naturen kanske inte hör i ihop längre. Det vore sorgligt. Men  i mångas ögon är vi fortfarande en art som älskar djuren och som njuter av skogen och haven. Hur skulle då en framtid se ut när ingenting finns, ingenting bortom allt det som innefattar grått och monotont och stelt? Kommer vi mista vår frihet om naturen gå under? Jag tror det, för redan nu är det allt för få som ens tänker på att fåglar kvittrar i träden eller att löven faller om hösten. Varför? Modern teknik hjälper, men inte länge till.  Snart kommer vi ungdomar, och vuxna för den delen, att inte tänka själva längre. Vi kommer att använde våra mobiler till allting. Hur blir ens sådan värld? Kommer vi ens kunna kommunicera? Vad hände med människan som värnade om naturen? Jag undrar: när var det egentligen som inkomster blev källan till makt? När var det som människornas medvetande förändrades så drastiskt att vi helt plötsligt är beredda att offra naturens rikedom för materiel rikedom? Har det alltid varit så, eller har det tankesättet smugit sig på personer som en skugga? En skugga som blev en själv. Är jag en av de som föddes i en värld med andra mål än att få så mycket makt som möjligt och härska över andra, och är beredd att offra liv till varje pris? Eller kommer världen kanske förändra mig, så att jag blir så?. Nej. Aldrig. Jag tänker inte tillåta det.  Mig själv ska alltid finnas kvar ändå. Jag hoppas få leva i en värld där människa och natur delar jord.

Men det krävs handling.

Detta är en dialog jag skrev för några dagar sedan, som för att illustrera mina tankar:

– Kom min vän, ta min hand. Jag har en plan för hur vi ska rädda världen.

– Ja, jag vet inte… Det är stora risker.

– Nej! Dra dig inte ur nu. Jag vet att du kan.

– Kanske måste jag. För din skull.

– Du har missförstått allting. Vi gör inte detta för min skull, utan varenda själs.

– Jag tror faktiskt att jag vågar…

– Att du vågar? Det är jag helt säker på.

– Men kolla på stupet nedanför oss. Det är så högt. Är det inte tryggare här på klippan?

– Om alla alltid skulle stanna där de kände sig tryggast skulle ingen någonsin upptäcka något nytt.

– Jag förstår inte. Vi har inga vingar. Vi är bara människor.

– Vem har sagt att människan behöver VINGAR  för att flyga?

– Lova att inte släppa taget när vi väl är i luften.

– Du kan lita på mig.

………………………………………

– Du har rätt…. Jag flyger faktiskt!

– Tack min vän. Nu gäller det att låta vinden föra oss mot våra mål och drömmar.

Kram,

Nina

Mina tankar och åsikter, Recensioner

Hej!

Jag har tänkt på att jag inte berättar så mycket om min vardag i blogginläggen längre. Bloggen har mer varit som en fristad, en egen värld för mina personliga tankar och åsikter. Ett rum där kreativiteten får spira. Jag trivs med det, men känner ibland att jag inte anknyter till mitt liv lika mycket längre. Det borde jag kanske göra lite oftare, eftersom jag ändå  gör ganska mycket.

Därför tänkte jag berätta lite om vad jag gjorde idag, i skolan. Att jag väljer att berätta om det är kanske framför allt för att detta inte var en helt vanlig dag. De vanliga dagarna flyter ihop med varandra och blir svåra att urskilja efter ett tag.

Men den här veckan har allting varit relativt lugnt. Mindre stressigt. Det är snart lov och därför har vi egentligen inga vanliga lektioner längre. På spanskan kollade vi på film, och sedan hade jag slöjd. På lektionen därefter, SO:n, hade vi frågesport och efter lunchen samlades alla i årskursen vid bion i samhället. Vi skulle se på filmen som eleverna röstat fram. Och som ni kanske förstår på rubriken, vann Mockingjay part 1.

Den tredje delen i Hungerspelentrilogin filmatiserad.

Revolt, upproret mot regenterna som hänsynslöst använder oskyldiga som brickor i ett spel.

Katniss Everdeen, 17 år.

Härmskrikan, frihetens fågel.

Eld, flammorna för en ny tid.

Kärlek och löften, tårar och sorg.

Bombexplosioner och flammor av hopp, en ny början. Sjuka och skadade, friska som kämpar för rättvisan. Ett samhälle som efter människornas revolt mot regimen splittrats i distrikt som inte lägre tolererar huvudstaden Panems inflytande och makt över civilbefolkningen. Över segrarna i Hungerspelen.

Allt president Snow vill göra är att döda Katniss, härmskrikan. Härmskrikan är fågeln som blivit Revoltens symbol, rösten bland de svaga. De svaga som pressats ner i låga samhällsklasser, arbetare, på grund av fattigdomen och döden som härjade i distrikten.

I andra delen, Fatta eld, visste ingen om att distrikt 13 existerade. Men i filmen får vi följa med djupt ner i underjorden där det tyst förs förberedelser inför det kommande kriget. Det är så mycket som står på spel och varje beslut är också en risk. Vid varje risk står du vid en avgrund och  ett enda felsteg blir inte bara döden för dig, utan för alla i din omgivning.

Det är ord som stannar kvar efter man sett filmen. Det är fragment av andra människors liv. Om än fiktiva, men ändå verkliga på ett sett. Filmen är så bra eftersom den skildrar orättvisor i dagens samhälle, och allt vad döden innebär. Men den skildrar också människorna som simmar mot strömmen, ställer sig upp och låter glöden få liv.

Glöden blir till ett brinnande hat mot de som försöker styra ditt liv och de du älskar. Musiken i filmen passar till och förstärker känslorna som de skickliga skådespelarna skildrar. Huvudrollen spelas av Jennifer Lawrence. Som ett sant Hungerspelen– fan är den här filmen den perfekta fortsättningen på berättelsen om Katniss och de som följer hennes kamp för frihet och rättvisa i en värld där ingen kan vara sig själv.

Jag har läst alla böckerna och även skrivit om dem i bloggen tidigare, så ni kanske känner igen temat. Men den här filmen är ny och kom ut i november eller december, så jag har aldrig sett den förut. Men jag ser med spänning och förväntan fram emot nästa del. Det är bara det att jag får vänta ett år….

En dikt som återfinns i böckerna är omgjord till en sång i filmen. Den betyder väldigt mycket för berättelsen i sig eftersom den väver samman olika händelser. Den är väldigt vacker tycker jag. Men vacker på ett rent och genuint sätt, för att även de orden är en dold symbol för revolten  och när folkmassan tillsammans sjunger den är det som om jag fylls av deras styrka. Kraften i andras skapande når överallt, liksom.

http://https://www.youtube.com/watch?v=14H8OzTzne4

Nina

Mina tankar och åsikter

Hej!

Till att börja med skulle jag vilja önska er en glad tredje advent. Hoppas att ljusen lyser upp i vintermörkret som  faller så fort nu. Himlen är mörkt mörkt blå just nu, nästan helt kolsvart. Jag önskar att stjärnorna syntes. Det var länge sedan jag såg en skymt av Vintergatan med alla dess stjärnor och himlakroppar.

På tal om något helt annat så har jag har börjat att räkna de tryckta silversiffrorna på adventsljuset vi har hemma för att hålla koll på hur många dagar det är kvar till julafton. Idag behövde jag inte ens räkna, för datumet är den 14, vilket innebär att det bara är 10 dagar kvar. När jag tänker tillbaka känns det som om förra julen inte var så avlägsen trots allt. Och nu är den snart här igen, med sina röda prydnadstomtar och gnistrande snö.

Imorgon, på måndag, är det bara  fem små dagar till i skolan med vanliga lektioner och… Sedan är det lov. Det känns som om alla elever verkligen förtjänar vilan. Jag har i alla fall ansträngt mig mycket när det gäller skolan. Det är egentligen bara roligt, och som jag skrev i ett annat inlägg är jag tacksam över att jag får chansen att utbilda mig. Därför gör jag allt för att verkligen göra mig värd den chansen. Men det är klart, man kan nog inte arbeta konstant hur längre som helt. Hjärnan måste få tid att bearbeta informationen. När den har gjort det finns det plats för nya kunskaper. 🙂 Dessutom ser jag fram emot lovet.

Tiden har rört sig både fort och långsamt den här höstterminen. September till exempel, gick väldigt långsamt, medan november svischade förbi betydligt fortare. Det var ganska nyligen jag verkligen insåg att hela 2014 snart kommer vara borta och utsuddat i ett enda svep. Inte minnena förstås, men året, att leva i året.  Men när någonting tar slut börjar något nytt. Och jag kommer kliva in i det  nya med förväntan…

Ibland måste jag påminna mig om att leva i nuet. Som i skrivande stund, till exempel. Jag sitter och funderar över framtiden, framtiden som egentligen inte finns. Inte just nu. Anledningen till att man inte ska snurra in sig i framtiden eller det förflutna är att man då för svårt att ha grepp om nuet och sig själv i nuet. Om man lever för framtiden, vad gör man då i nuet? Framtiden finns egentligen inte. Vi lever en sekund i taget, och den sekunden är nu, lyder ett ordspråk. Jag försöker väva in det i min levnadsfilosofi på något sätt. För när jag har reflekterat över människans roll i tiden har jag insett att vi formar framtiden genom nuet, att det vi gör nu skapar framtiden och att man därför bara kan existera i nuet.  Men, oavsett om jag lever i nuet eller framtiden,  känner jag mig glad.

Vi ses snarast!

Kram, Nina