Mitt bildgalleri

Adventsljus

Hoppas att ni får en jättebra dag! 🙂

P.S Detta inlägget är tidsinställt. Det innebär att jag vilken dag som helst kan publicera ett inlägg på valfritt datum, i dåtid eller i framtiden. Jag har inte testat den här funktionen många gånger, men tänkte att det skulle vara kul att skriva ett inlägg i efterhand.

Europaresan 2014

26/ 6- 2014 – dagboksanteckningar från resan: I Tyskland  ” Jag känner den ljumma vinden i ansiktet. Den tar tag i slingorna i mitt hår och får dem att flyga hit och dit. Vinden förvissar mig om att jag lever. Världen susar förbi utanför. Det är grönt, lummigt och sagolikt vackert, precis som på de allra flesta platser där människan låtit naturen stå orörd. Vi är på väg mot Wismar, som tydligen är en mycket vacker plats.  Tillvaron känns mystisk, som om jag inte upplever allting mina ögon ser. Det känns som om jag är en betraktare. Alla sinnen överväldigar mig, det är konstigt, de kastar sig över mig som en våg. Sveper ner mig under ytan,  låter mig andas, men bara lite. Om jag inte krossar ytspänningen, den skira drömvärlden, och kommer upp till ytan igen och andas frisk luft… Kanske jag fortfarande simmar bland vatten som färgas av solljuset. Metaforer är en del av att uttrycka sig, och när jag skriver detta, känns det som om jag simmar i havet inom mig, försöker komma uppåt. Nu stannar bilen. Solen värmer min kind. Vi är här, mitt bland liv och rörelse. Så många andetag. Så många liv. Vänta lite, jag är också ett av alla de liven. Är jag verkligen bara en betraktare? Nej. Jag tror faktiskt att jag är huvudpersonen i boken om mitt liv.  Och nu är jag redo för att möta en ny dag.

Ett av alla de majsfälten vi åkte förbi
Ett av alla de majsfälten vi åkte förbi
Vägar leder någonstans
Vägar leder någonstans
Vita och gula blommor, troligen prästkragar
Vita och gula blommor, troligen prästkragar

När vi åkt en lång väg stannade vi slutligen vid en vacker raps-äng och klev ur bilen. Solen sken och luften var varm, det låg en lätthet i allting. Vi följde en stig i ett litet  bysamhälle där bostäderna var trekantiga hus med vasstak och dekorativa fönsterluckor. Det var på ett sätt som att plötsligt komma till en medeltida by, där människorna levde sina egna liv och ändå delade allting med varandra. Jag började fantisera om hur det skulle vara att verkligen bo här. Allting var en sådan kontrast till allting jag var van vid. Mentaliteten i olika länder speglar på något sätt arkitekturen och hur saker och ting fungerar, tänkte jag. Det ser förstås inte ut såhär över allt, men det finns i alla fall. Att det verkligen existerade en plats som tagen från en bokillustration eller en av mina tankebubblor… Och att jag var där, just då, det var en känsla som var svår att beskriva men som planterade ett frö i mitt hjärta. Det fröet symboliserar fortfarande att det finns så mycket mer än man någonsin kommer att förstå och att man aldrig är klar med att förstå, utan hela tiden inser nya saker om sig själv och allting annat.

Gräset var högt och solblekt, husen vackert utplacerade i lummiga och grönskande trädgårdar. En blå himmel och sand från havet under mina fötter. Vad fanns det att bekymra sig över?  Ingenting, men ändå någonting. Kanske.

Ibland längtar man tillbaka till tiden då allting var bekymmerslöst, och jag undrar hur man när världen utanför ens fönster är grå och dyster ska känna sig glad och levande. Jag vill klicka på en knapp som skickar mig tillbaka till det förflutna, där det bara fanns solljus och gröna ängar. Eller, vill jag verkligen det? När minns, så minns ofta det positiva. Men det var ju fortfarande en tid då jag försökte förstå vem jag var. Och nu har jag kommit en bit på vägen, en mycket längre bit, flera steg framåt, eftersom månader har gått. Jag tror att människans önskningar kan besannas, och jag tror att alla får det de vill ha om de bara kämpar eller önskar tillräckligt mycket. Och när man lever i en viss tillvaro ska man inte göra något annat än att leva i det exakta nuet av sitt liv, för att sedan förflytta sig framåt i nuet och till det som blir ens framtid. Man kan inte önska tillbaka det förflutna, utan jag tror att jag bestämmer själv om världen verkligen är grå och dyster. Jag kan själv muntra upp den genom att vara som en sol…

 

För att gå tillbaka till ämnet, letade vi den junidagen efter en lägenhet att hyra under en natt. Vi ville se den omtalat vackra staden och naturen och gärna stanna längre än en dag. Efter lite promenerande och letande, och även några samtal med människor som vi mötte, hittade vi till slut ett otroligt vackert hus. Det var en grusgång som ledde fram till en port, fasaden var av sten, och taket av långa vass-strån som bildade ett skyddande täcke. I trädgården fanns blommor, och det var bara några hundra meter till havet. Vi talades vid med familjen som hyrde ut en av lägenheterna som själva huset bestod av. De var mycket trevliga och deras 11-åriga son var som en affärsman och skötte den ekonomiska delen. Han var väldigt duktig på engelska eftersom han gick på en internationell skola, så det var inga problem för oss att kommunicera. Vi träffade även andra i deras familj. Jag tycker alltid om spontana möten, sådana tillfällen där människor börjar tala och upptäcker att de har mnga tankar att dela med varandra. Vi mötte väldigt många sådana människor under resan.

Ett av de mysiga husen i samhället
Ett av de mysiga husen i samhället

 

Mönster, likt flätor, format i barken på ett träd
Mönster, likt flätor, format i barken på ett träd
Havsvy
Havsvy
Svalornas hemvist
Svalornas hemvist. Stranden var som svalornas stad, och det var underbart. Glada fåglar flög omkring överallt och mormor och morfar berättade att de bor i hål på sandväggar. Svalorna lever som i en grotta, men kan flyga ut i det fria när de än vill.
Platt och vitt hav. Man ser när himmel möter vatten i horisonten, och i förgrunden syns  växtligheten på stranden.
Platt och vitt hav. Man ser när himmel möter vatten i horisonten, och i förgrunden syns växtligheten på stranden. Ett par fåglar seglar över himlen. Molnen speglas i vattnet.

 

På eftermiddagen, innan solen hade hunnit sjunka så långt ner, men som det var som varmast på dagen, bestämde vi oss för att ta plats i sätena igen och åka till staden Wismar. Det vi hittills sett var naturlandskapet i utkanten. Skönheten som naturen besitter slår ingenting. Men att  chansen att se en ny och spännande stad ville ingen  av oss gå miste om. Eftersom det inte var så många kilometer in till staden gick det ganska fort att åka dit. På vägen roade vi oss med att kolla på de vackra träden som kantade vägen. När vi parkerade vid ett stort torg slogs jag av vad mycket det fanns att se. Stora byggnader, massa människor, en marknad med handväskor, mobilskal, kläder och allt annat du kan tänka dig. En kyrka, ett stadshus, ett café, en butik, en huvudgata, en mindre gata. Allting var så omfattande! Det var en underbar dag och Wismar överträffade mina förväntningar. Tyska städer kommer nog alltid räknad som glada minnen.

Här nedan följer en rad med foton och beskrivningar. Det fanns mycket att se och jag fångade det mesta på bild. Många av fotona föreställer byggnader. Låt dig bli inspirerad!

Många fönster
Många fönster, kanske på någon typ av ambassad.
En 3D-karta över staden!
En 3D-karta över staden!
En kanal som rinner mitt genom staden.
En kanal som rinner mitt genom staden och skapar en gräns mellan de två gator som nu finns på båda sidor om metrarna med vatten. Jag tyckte att det var väldigt vackert!
En färgskala...
En färgskala… Det är så fint att husen är färgglada! Jag har sett både blåa och rosa hus under resan.
En staty föreställande en glad gris. :)
Den här statyn ser ut att vara fångad mitt en rörelse.
Snirkliga utsmyckningar
Snirkliga utsmyckningar
Tvillingar
Tvillingar
En grön hatt på ett runt torn, en kant som en trappa på fasaden bakom.
En grön hatt på ett runt torn, en kant som en trappa på fasaden bakom.
En vacker tegelkyrka
En vacker tegelkyrka
En bred flod vid hamnen
En bred flod vid hamnen, ett skepp parkerat nära land

 

 

Efter en lång och händelserik vistelse i Wismar, med en måltid på restaurang med klassisk tysk mat, efter mycket fotvandring i staden, och efter otroligt många nya intryck som bearbetades, var vi tillbaka  vid huset på landet. De följande bilderna tog jag med min mobilkamera under en ljummen kvällspromenad längs med hamnen medan solen gick ner över havet. Himlen var målad i akvarellfärger, och ett lugn sänkte sig. Det var skuggor av träden, siluetter i dunklet. Fälten  badade i ett vackert sken. Så underbart det var!

Svagt rosa himmel
Svagt rosa himmel
Solnedgångs-segling
Solnedgångs-segling
Fluff
Ett fluffigt moln, en flock av fåglar
En bris i vågorna
En bris i vågorna
Skugga
Skugga
Orange eye
Orange eye, solens röda öga

 

Europaresan 2014

Hej! Detta är tredje delen om Europaresan 2014 och jag blandar både anteckningar med fotografier i den här serien med inlägg som alla handlar om mina tankar och upplevelser kring en resa under sommaren. Men för tillfället har jag inget mer att tillägga, så nu börjar berättelsen om när vi landade på tyska sidan i slutet av juni och vad vi gjorde där.

 Detta var vad jag skrev 25/6-14 – kl. 14:30 förmiddag: “Nu har vi anlänt till nästa destination, Tyskland! Vi har åkt i några minuter på landet på den tyska motorvägen. Anledningen till att jag kallar det landet, är att vägen kantas av lummig skog och slätter. Molnen på den blåa himlen har flutit ut likt mjölkfläckar och när jag tittar upp ser jag havet. Vackra hav! Havet som kan svepa med sig människor i rasande vågor, dränka liv i en stormig vinternatt, men samtidigt kan vara stilla, lugnt och skiftande i färgnyanser och skänka så mycket glädje då solen går ner eller då vattnet är varmt på dagen, eller när båtar seglar övar dess yta.  Jag gillar havet.  Vidsträckt vatten och en känsla av styrka, att ingenting kan stoppa mig.”

Ett lummigt, grönt och beskyddande tak
Ett lummigt, grönt och beskyddande tak
IMG_0992
En mjölkfläckad himmel, vidsträckta fält, och havet som skymtar i fjärran. Så vackert det var!

Senare samma dag: “Nu har vi stannat vid en väldigt mysig rastplats i trakterna och ätit matsäck och fikat. Wienerbröd från Danmark är alltid mumsigast! Jag är en av de i familjen som är mest wienerbrödsförtjust…  🙂 “

Wienerbröd, en delikatess till efterrätt!
Wienerbröd, en  somrig delikatess till efterrätt!

Vi reste i många timmar och det är klart att jag inte fotograferade allt som susade förbi utanför fönstret. Men till slut kom fram till en stad, där vi länge gick runt och kollade på olika hotell och vandrarhem för att se om något passade oss. Det var en mycket varm dag och efter ett tag blev vi trötta, men slutligen åkte vi vidare till ett litet samhälle som heter Grevensmülher. Om man ska beskriva staden med några väl utvalda ord, skulle de vara: kullerstensgator, fantastiska blomsterarrangemang, affärer, stillsamhet, dofter, ståtliga och gamla byggnader och få människor. Det berodde uppenbarligen på att den staden inte är en känd turistattraktion, utan en vanlig småstad i norra Tyskland. I vilket fall som helst checkade vi in på ett lika mysigt hotell byggt i gammaldags stil nära torget. Där sov vi alla en natt och under den den kvällen och dagen vi var i staden, som ju bara var ett stopp, skrev jag inte så mycket, men jag har ett par fotografier och däremot berättade jag efteråt hur det var i staden.

En gammal borg med två torn!
En gammal borg med två torn!
Ett underbart färgglatt blomsterarrangemang på gatan.
Ett underbart färgglatt blomsterarrangemang på gatan.

Blommor

Ett otroligt vackert träd i en park som vi gick igenom i den mysiga staden.
Ett otroligt vackert träd i en park som vi gick igenom i den mysiga staden.
Vi såg en gammal väderkvarn. I de här delarna av Tyskland finns det ofta intressant gammaldags arkitektur, det är väldigt fint tycker jag.
Vi såg en gammal väderkvarn. Dock är bilden lite suddig, men det var i alla fall en häftig syn! I de här delarna av Tyskland finns det ofta intressant gammaldags arkitektur. Husen ser annorlunda ut än här och atmosfären som finns överallt inger en känsla av förr i tiden på något sätt.
En fin målning på väggen i sovrummet på hotellet där vi sov en natt.
En fin målning på väggen i sovrummet på hotellet där vi sov en natt. Den verkar föreställa en författare som sitter vid ett träbord  och skriver. Intressant.

Staden Grevensmülher var relativt liten och vi besökte staden endast som ett stopp, för att kunna fortsätta längre, till andra delar av landet. Men att samhället var småskaligt hindrade oss inte från att vandra runt på gatorna och nyfiket betrakta omgivningen. Det var kullerstensgator,  statyer, små butiker, caféer, växtlighet, träd, sommar, solljus… Vi fikade, kollade i klädaffärer, jag fotograferade och så pratade och skojade vi mycket. Det var en härlig dag i en liten stad! Men äventyret fortsatte förstås, och begav oss mot en annan stad lite närmare kusten, Wismar. Eftersom detta inlägget redan är fyllt av fotografier och text, tänker jag skriva om Wismar i nästa inlägg. Jag ser varje inlägg som ett kort kapitel i en bok. Så om ni vill, vänd blad och läs nästa!

Kram,

Nina

Europaresan 2014

Hej! Jag har ju börjat skriva om Europaresan 2014, och tänker mest fokusera på fotografierna och varje berättelse och minne som fotografiet bär inom sig. Senaste gången skrev jag om den första etappen, då vi reste från Sverige till Danmark i slutet av juni, mot en spännande och underbart äventyr…! (http://ninascreativemind.com/2014/10/29/i-danmark-25-juni/) Här kommer andra delen – låt dig drömmas tillbaka till sommaren…

I väntan på färjan
I väntan på färjan som ska ta oss till Danmark.

Det var en mycket regnig dag och himlen var täckt av grå färg som målade molnen dystra, men det gjorde inte tillvaron sämre, för vi alla (jag, min familj och mormor och morfar som följde med till några dagar i Tyskland och sedan reste hem igen medan vi fortsatte söder ut) var glada, vi skulle ju snart befinna oss i ännu ett annat land.

Ombord på den stora färjan blåser det kraftigt och vinden sliter i havet så att vitt skum yr omkring över allt.
Ombord på den stora färjan blåser det kraftigt och vinden sliter i havet så att vitt skum yr omkring över allt.
Här skymtar vi hamnen...
Här skymtar vi hamnen… En suddig bild på grund av regnet som fastnade på kameralinsen.
När bilen stod stilla i kön till färjan, roade jag mig med att hitta lite spännande motiv runt omkring mig. Vatten på fönsterruta.
När bilen stod stilla i kön till färjan, roade jag mig med att hitta lite spännande motiv runt omkring mig. Vatten på fönsterruta, där molnen speglas i glaset.
Vackra åkrar med lummiga träd!
Vackra åkrar med lummiga träd!

Plötsligt är vi framme i Danmark och där verkar vädret vara mycket ljusare!

Fluffiga moln på blå bakgrund
Fluffiga moln på blå bakgrund. Moln påminner mig om hur mycket vackert och varierat det egentligen finns i naturen. Allting påminner mig om det, men en gång i somras tänkte jag på moln, och hur de ständigt kan skifta.

Eftersom jag antecknade  och skrev en hel del under semestern, främst för att jag skulle minnas ögonblick och hur jag tänkte, så har jag beslutat mig för att även lägga upp lite urval av sådana anteckningar i inläggen. Det tänkte jag redan då. Varför återberätta allting med nya ord, när jag redan har mina tankar nedskrivna, precis ur mitt perspektiv just då?

Såhär skrev jag 25/6-14 (något redigerat)

“Just nu sitter jag i bilen medan Danmarks landskap susar förbi bakom fönsterrutorna. Några enstaka lummiga träd, platta, vidsträckta åkrar och en lång grå motorväg fortsätter framåt till vår nästa destination, Rödby. Därifrån ska vi ta färjan till Tyskland till en stad vid namn Puttgarden. Det är varmt i bilen, solen steker utanför trots att vi inte kommit särskilt långt söderut. Tillvaron känns underbar, mitt sinne lika vidöppet och omfattande som ett av de haven vi just åkte över. Öresundsbron är lång och grå. Det kändes mysigt att åka  igenom en mörk tunnel upplyst av hundratals lampor, tills vi skymtade en springa av ljus och äntligen var framme i Danmark.  Efter en lång termin känns det som om min dröm att lämna det gamla vanliga bakom sig för en stund och resa ut och upptäcka nya saker har förverkligats. Jag är väldigt tacksam!”

Åkerlanskap
Åkerlandskap

Jag hinner inte skriva mer nu, men snarast kommer ett till, följande inlägg om mina tankar samt foton när vi kommit till Tyskland, och de städerna vi besöker då!

Hoppas ni mår bra,

kram Nina

Mina tankar och åsikter

Idag insåg jag många saker och jag har tagit mig tid att skriva och uttrycka de tankarna och känslorna. En av de viktiga sakerna jag förstod var: Över 5 miljoner människor stöder Världsnaturfonden WWF. Men i en värld där våra framtida, unga generationers valmöjligheter och välmående står på spel, i en värld där djur betalar med sina liv för att människan ska få makt, i en värld där klimatet hotar liv och där naturen förstörs av utsläpp – är 5 miljoner tillräckligt många? Det är inte ens en tiondel av jordens befolkning. Jag tror att vi måste bli fler. Om det alltid är några få som kämpar kommer vi en bit på vägen, men når aldrig fram. Alla måste ta sitt ansvar och göra det tillsammans!

Jag försöker se saker positivt, jag är en egentligen en positiv och glad människa. Men för mig känns det lite så att om jag i det här ämnet ger upp, lutar mig tillbaka med ett leende, ser världen falla sönder och sedan avfärdar det med att “jag var i alla fall positiv”, skulle jag inte följa min dröm. Då skulle jag göra som många andra,och vända bort blicken och ägna sig åt något annat. Kanske köpa en ny mobil eller resa med flyg till andra sidan jorden. De saker jag nämner nu är inget angrepp, bara lite kritisk uppmaning. Och jag är väl medveten om att fantastiska insatser görs. Saker blir bättre varje dag, men saker blir också sämre och vi kan inte ignorera dem längre. Jag gläder mig åt de bra sakerna, men jag vill – och tänker inte låta elden inom mig slockna. Det kommer ta lika lång tid för elden att slockna som för världen att förändras. Men så länge elden brinner gör jag det, och jag brinner för rättvisa!

Nina

P.S Detta är väldigt bra hemsida. http://www.klimatbalans.se/klicka.html  Om du klickar på en knapp neutraliserar hemsidan 10 kilo koldioxid, och det är helt gratis. Gör det varje dag, det gör jag numera! 🙂

 

 

Mitt bildgalleri

Hej! Jag vill bara informera er om att jag förra veckan och även nu har lagt till, redigerat titlar och uppdaterat fotografierna i bildgalleriet till höger på bloggen. Kolla gärna på fotografierna! Vissa har ni kanske sett förut, medan vissa är nyuppladdade. Några är tagna med min gamla mobilkamera förra året, vissa är tagna i andra länder, medan vissa ögonblick är fångande här hemma.

Photography is a way

Nina

Glada minnen

Hej! Den här dagen har hit tills inte varit särskilt speciell. Det är klart att alla dagar är speciella och unika och värdefulla på sitt sätt. Men när jag vaknade idag slog det mig en sak, en insikt och ett minne som fick mig att känna tacksamhet över den chansen jag fått. Idag var det exakt ett år sedan jag var med i Lilla Aktuellt  och blev intervjuad av programledarna angående engagemang för utrotningshotade djur och naturen, tillsammans med Mirabel.

Det var ett stort äventyr i sig för mig som inte varit i huvudstaden så många gånger, men det var redan andra gången jag var med i tv. Det bästa var chansen jag fick. Det handlar inte om mig specifikt, utan om att jag och andra engagerade människor kämpar för att sprida kunskap och förståelse för liven och naturen vi delar planeten med. Det hade kunnat vara vem som helst, men att jag, utan om att egentligen frågat, fick den fantastiska möjligheten att berätta och förklara för tittare av det programmet hur viktigt det är med människans gemensamma ansvar är stort på ett sätt, för mig.

Och idag var det alltså ett år sedan jag satt i den blanka studion på Svt medan kameror och tv-skärmar iakttog mig, medan människor redigerade klippet så att det sedan kunde sändas dagen efter.

Det känns som året gått fort. Och jag känner mig inte riktigt som samma person, som satt där i studion, fotograferade omgivningen, fikade i Svt-caféet, och mycket annat som utformade just det där äventyret.  Men på något sätt tror jag att en mycket viktig del av den jag var då har fortsatt att utvecklas, passionen och glöden för att vilja förändra världen. Nu har jag funnit nya vägar, och jag är fortfarande väldigt glad och tacksam över att jag fick den chansen, då, 22 november, för ett år sedan. 2013.

Jag var 12, och visste inte lika mycket som nu, jag var jämförelsevis inte lika medveten, men det måste ändå vara någonting, som gjorde att jag fick möjligheten. Kanske förtjänade jag den, genom att verkligen bry mig. Kanske var det dags att en del av världen, om en väldigt väldigt liten del, skulle få se att det faktiskt finns ungdomar  som helhjärtat kämpar för en framtid i harmoni med djuren.

Det förflutna är nu borta och utsuddat men i vilket fall som helst är jag glad, och jag minns den dagen med glädje. Tack till programledarna, Mirabel och andra människor som uppmuntrat mig att fortsätta, samt ni som såg programmet! 🙂

Kram,

Nina

Recensioner

Hej! I lördags såg jag för första gången filmen Boktjuven. Jag hade redan läst boken och länge velat se filmen. Så det var med stora förväntningar jag satte mig i soffan för att kolla på filmen. Men jag blev inte besviken. Här är en
recension son jag skrev i går:

 
Filmens första scener är ett tjockt molntäcke och en röst som talar. Kameran sveper långsamt över himlen och bilden fastnar på en mamma, en ung flicka och en ännu yngre pojke som hostar våldsamt. Snart tittar flickan upp. Hennes ögon är stora och skräckslagna. Pojken har slutat andats. Vi ser tåget ovanifrån igen när det bromsar in vid järnvägskanten. De måste begrava pojken i snön. Mamman kämpar tillbaka tårarna. Flickans ögon faller plötsligt på en gammal bok med svarta pärmar som landat bland de vita flingorna. När ingen ser tar hon upp boken och gömmer din i skydd av sin famn.

Lite senare stannar en gammal bil vid ett grått hus på Himmelsgatan i Tyskland. Flickan, vars namn är Liesel Meminger, vägrar komma ut. Tyst och stilla sitter hon kvar i bilen och betraktar omgivningen. En kvinna undrar argt varför det bara är ett barn, när det skulle kommit två. En äldre man, Hans Hubberman, förklarar att flickans bror dog på vägen hit.

Året är 1938 och med hotet om Andra världskriget hängande över sig är människor rädda och fastlåsta i åsikter som inte är deras egna. Förtrycket mot judarna är brutalt och en av de värsta diktatorerna genom tiderna, Hitler, styr över människors liv. Ingen vågar säga ifrån. Då vet alla att de med säkerhet kommer att träffa döden, vars jobb går ut på att samla upp själar runt om i världen.

Liesels mamma blir bortförd och det gamla paret som står framför henne är nu de människorna hon ska kalla “mamma” och “pappa”. Hon är liten och vet inte vad som händer. Motvilligt anpassar hon sig till det nya livet och får sin första vän, Rudy Steiner med hår som citronskal och alltid lika pigg blick. Livet flyter på men ingen ifrågasätter de stora flaggor med hakkors på som hänger vid varje fasad. En dag förändras allt. Juden Max ramlar sjuk och utmattad in i familjen Hubbermans kök. Eftersom hans far räddade livet på Hans är de skyldiga Max en tjänst när han är på flykt. Han kunde inte bo kvar hos sin familj.

Hans och kvinnan, Rosa, gömmer Max i källaren. Medan dagarna passerar förbi kommer Liesel och Max nära varandra, läser stulna böcker ihop och skriver ord på en griffeltavla. Liesel upptäcker konsten i orden och lär sig att bemästra skrivandet. Hon blir äldre och starkare. Men en dag blir Max mycket, mycket sjuk. England har förklarat krig mot Tyskland och bomber faller utanför när alla sitter hopkrupna i skyddsrummet. Saker och ting kommer aldrig bli som förr igen.

Detta är en fantastisk film om mod, styrka, om viljan att hålla ut i svåra tider. Om vänskap, hopp och tro på något bättre när allting verkar rasa samman. Filmen, som är baserad på Markus Zusaks bästsäljande roman “Boktjuven”, skildrar från flera olika perspektiv livet under krigstiderna. Hjärtat värker när jag ser hur olika människor behandlades på grund av deras etnicitet och religion.

Människor fick inte vara fria och tvingades bokstavligen att hata andra folkslag. Det är det värsta exemplet på omänsklighet, men filmens huvudpersoner är unga och rebelliska vilket på sätt visar att de har rätt och att ingenting som de vuxna i den lilla byn gör går rätt till. Döden är nära hela tiden och vissa scener är så sorgliga att tårarna rinner. Även om det låter som en väldigt tragisk film är den samtidigt fylld av hopp och definitivt värd att se. Dock har den 11-års gräns. Men det är förståeligt på grund av temat. Ja, sammanfattningsvis, en fantastisk men väldigt sorglig film om en flicka som flyr till böckernas värld. Världen man hellre vill vara i när den riktiga verkligheten inte räcker till.

 

Mina tankar och åsikter

Hej, hoppas att ni har en hittills trevlig helg samt att dagen har varit bra och morgondagen inger hopp!

För att anknyta lite till min egen dag, så var jag  på friidrottsklubbens utesäsongs-avslutning för i år och det var bland annat tävling och prisutdelning. Jag och de andra tjejerna födda samma år, som alla deltagit i lag-ungdoms-DM utomhus i våras och höstas fick med oss en fin plakett hem. Vi hade nämligen slagit klubbrekord på stafetten, vilket jag tycker var väldigt roligt. Alla förtjänar priset för om någon av oss saknats hade vi säkert inte kommit så långt. Då det är första gången jag deltagit med klubben i en stafett känns det bra att jag tillsammans med de andra gjorde så att laget fick ett resultat värt att uppmärksamma. Idag hade vi även en sorts tävling där alla närvarande för dagen skulle springa, jogga eller gå 60 m 2 gånger, varav den andra gången skulle få så lik tid som möjligt som den första man genomförde.  Jag och en annan tjej vann. Det var på ett sätt förvånande att det gick så bra, men samtidigt har jag alltid känt att jag har en speciell slumpartad känsla för exakta tal och klockslag. Vi var 0,02 delar (2 hundradelar) från vår förra tid, båda två!

Efter friidrotts-avslutningen åkte vi in till stan i ett klädärande och kom hem med lite nya plagg inför vintern. Gällande kläder vet jag hur stora konsekvenserna på miljön och människor är. Det är någonting man ibland försöker förtränga, men som förr eller senare når en på ett eller annat sätt.  Jag vet hur mycket vi överkonsumerar och slänger kläder i detta land och hade sedan lång tid tillbaka bestämt mig för att inte köpa mer kläder än absolut nödvändigt, överhuvudtaget. Jag ville göra en insats, mest för att känna att jag själv inte bidrar till negativa påverkningar. De kläder jag köpt är från Second hand och annars använder jag mina vanliga kläder som jag gillar och kombinerar dem på olika sätt. Det har jag trivts bra med eftersom det speglar min personlighet. Jag är helt enkelt inte någon som handlar för att jag kan. Om världen hade sätt annorlunda ut kanske jag hade varit annorlunda.

Men ibland slits man mellan det och att vilja ha saker. Det är fullt normalt, egentligen. Eller, det definieras som fullt normalt av mig eftersom jag inte kan föreställa mig människan utan något behov. Utan behov av ens värme, skulle vi vara frusna robotar i ett mörkt rum. Det är bland annat anledningen till att man måste ta hänsyn till behoven ibland.

Men detta är mer en fråga om perspektiv. Till exempel, om jag inte köpt de få plaggen idag, hade de skavt i mitt medvetande och jag hade fortfarande känt det där behovet. Behovet som är ett normalt faktum bland människor, men egentligen inte särskilt normalt med tanke på hur vi använder vårt behov.

Klädernas konsekvenser är bland annat att något jag eller du eller någon annan bär just nu ä5från är barnarbete, giftig bomull,  har kemikalier  som färgämnen. Vissa företag bryter mot mänskliga rättigheter, hörde jag nyligen på nyheterna.

Lyckligtvis var mina kläder var inte från det företaget, vi skänker alla våra gamla kläder till välgörenhet och slänger ingenting som inte kan skänkas och göra någon annan tacksam. Återgå till det eviga kretsloppet. När man skänker kläder, ger man i alla fall någonting tillbaka, om man har tagit någonting. Det kan liknas vid återvinning.

Så efter mycket funderade kom jag fram till: Världen är konstig och mystiskt men samtidigt vacker, och man får ta sitt ansvar och sedan försöka göra sitt bästa av det liv man har. Även om världen redan är uppochnervänd skulle jag inte gett upp min kamp för rättvisa. Jag tänker aldrig ge upp. Egentligen skulle jag inte ens vilja anpassa mig till samhället, med tanke på den världen som vi lever i. Precis som att jag inte vill följa tiden. Men jag gör det ändå, och jag trivs trots allt bra. Jag är en del av samhället, och  det finns så mycket vackert i världen. Vi måste bara främja det och rädda det, få det att blomstra. Och när man inte orsakar skada genom det man gör kan man unna sig saker, men vi måste tillsammans se till att de verkliga skurkarna inte kan härja runt i världen och vålla lidande … Bara genom något som enkelt som kläder.

Ja, det är många tankar som vävs in i det här ämnet. Så är det hela tiden. Jag börjar med en sak och vinklar perspektiv hela tiden och kan till slut inte bestämma mig vad som är rätt eller vad som är fel eller vad jag överhuvudtaget ska tycka om detta. Men jag tycker i alla fall någonting. Jag är medveten och framför allt, jag vet att jag har en röst, och att den räknas hur liten den än är. Och att jag kan göra någonting stort med det jag är kapabel till. Så jag säger till alla att 1. ge din dröm en chans 2. ta ditt ansvar för planeten och dina medmänniskor. Alla vill ha ett liv värt att älska. Gör inte så att något av de liven går förlorade!

Kram,

Nina

Mitt bildgalleri

Panda Bear
Detta är ett bildcollage jag gjorde idag. Artisten Owl Citys låtar snurrade runt i mitt huvud och titeln “Panda Bear”, från albumet “Of june” dök upp. Efter att ha fått inspiration från olika konstnärer på en sida där man kan dela sin verk med andra, tänkte jag att det skulle vara kul att använda mig av en liten fluffig leksakspanda, mina hörlurar, pennor, papper och lite kreativitet för att få det att se ut som att pandan lyssnar på “Panda Bear” och relaterar till sig själv i låten! Sedan förde jag över bilderna till datorn och gjorde ett litet collage. Observera att lite av texten på boksidan kommer från låten.

😀

Kram,

Nina