Mitt liv

Hej på er och glad Halloween!

Det känns som om jag växt ifrån just det här evenemanget. Även om jag  brukade gå runt och klä ut mig som liten så har jag det senaste året och nu tappat intresset lite.  Jag har istället ägnat dagen åt att slutföra några av de saker som jag planerat att göra, och som jag nu gjort. Hela höstlovet har för mig varit fullt av aktiviteter, men alla för mig själv, på mitt rum, där jag trivs bäst. I tysthet och stillhet med kreativitet och idéer. En teckning ligger bland mina akvarellpapper och är en sorglig inblick i en död själs liv. Jag tänkte visa den för er imorgon, på Alla Helgons Dag, då vi hedrar de som lämnat jordelivet och oss. Teckningen är mörk och dyster men samtidigt vacker på ett sätt. Jag har även skrivit dikter till den och planerar att imorgon skriva en novell utifrån teckningen.

Om ni firar Halloween så hoppas jag att det har gått bra för er! Det är faktiskt en rätt mysig högtid, just eftersom alla skadeglatt skrattande pumpor med ljus i faktiskt lyser upp i det fallande höstmörkret, nu i slutet av oktober. Och jag gillar egentligen den mysläskiga blandningen av skräck och glädje som barnen i kläder med skelett och häxhattar sprider. Det är som om man blir rädd, fast aldrig på riktigt. Aldrig så djupt att det sätter spår. Det bara roar en, får en att tänka på döden men inte så att man ryser, utan som att människan visar: vi är inte rädda,vi tänker möta dig med styrka och ett skratt, så det så.

Spöklika hälsningar,

Nina

P.S Den tiden som jag kunde skrivit om resen offrade jag till att räkna matte inför ett prov nästa vecka. Förhoppningsvis skriver jag det imorgon. Men man vet aldrig. Life is a mystery. 🙂

Europaresan 2014

Vindkraftverk i blått
Vindkraftverk som hinner fångas på bild när vi susar förbi slättlandskapet på motorvägen.
Havet
Havet! Vi ser havet! Även om de tjocka stängerna som hör till bron skymmer kan vi urskilja segelbåtar lugnt glida fram på en oändligt vacker blå yta…
Bron som leder från ett fastland till ett annat...
Bron som leder från ett fastland till ett annat…
Europaresan 2014

Länge har jag funderat över sommaren. Även om jag har förändrats över den tiden som gått sedan jag anlände hit igen i början av augusti har minnena från sommaren känts nära. Jag har redan berättat åtskilliga saker, känslor och upplevelser för er. Visa foton från magnifika platser har också visats. Och under de veckorna jag var utomlands lärde jag mig väldigt mycket och växte som människa. Dessutom antecknade jag mycket av mina insikter och berättade om dagarna, och förstås fotograferade jag en hel del så att ögonblicken fortfarande finns kvar, eller i alla fall, så att det blir lättare att befinna sig på den platsen igen, och se hur det såg ut och hur det kändes. Under höstmånaderna har livet varit fullt av poesi men också fullt av händelser. Skolan har prioriterats mycket och jag har valt att blogga om nuet och skriva ner det som händer i mitt liv och det jag tycker. Men eftersom jag pratat med så många i så många olika länder och berättat för dem att jag ska blogga om resan känns det som om detta är någonting som är värt att göras, både för min egen och andras skull. Detta innebär att nästa och förhoppningsvis kommande inlägg kommer handla om den olika dagar i olika länder, innehålla dagboksanteckningar och foton. Ja, bloggen kommer numera tillfälligt bli som en resedagbok där jag skriver ner mina minnen! Redo för att dyka in i min värld? Tveka inte att följa med! 🙂

Kram,

Nina

Djur & natur, Teckningar och målningar

Lövgrodan

… Med inspiration från Panda Planets tidning där en illustratör beskriver hur man tecknar en sådan här vacker liten varelse. När jag tecknat med blyerts målade jag ytorna i olika gröna nyanser med akvarellpennor, och för att få till just känslan av mjuka toner tog jag vatten över så att det blev slätt. Jag är nöjd med teckningen, och så hoppas jag någon gång få se en lövgroda ute i det vilda. 🙂

Mina tankar och åsikter, Mitt bildgalleri

Tiden. Detta ord. Så fullt av tankar, så fullt av smärta, så fullt av förväntningar och mysterier. Ett begrepp, ett sätt att leva. Men vad är tiden? Är det bara en tanke? Kanske är det som vi lever och rättar oss efter i själva verket är någonting farligt och ondsint som leder oss in i en värld av förvirring, där vi till slut är förlorade?

En grå och suddig och dyster värld där alla människor, ja, alla levande varelser, alla med en själ, vandrar på en lång rak rad som soldater på marsch, mot ingenting. Vandrades mot hopp, krossat hopp. Alla i den världen, alla själar, till och med de allra yngsta och friskaste, har tappat greppet om sig själva och verkligheten. Deras förnuft och deras egen vilja glider långsamt ur deras händer, halt och svåråtkomligt när det väl är borta. En härskare har tagit makten. Det är ett slags välde, en slags makthavare som ständigt förflyttar sig och byter skepnad, från människa till människa. Tiden. Sakta lurar den i smyg på alla fria varelser, för att sedan ta ett skutt och hoppa på dem och slita deras egen vilja och makt över sitt liv i stycken och livnära sig på….  Till slut är befolkningen vilsna och manipulerade. De skyndar sig mot ingenting. De delar in varenda fri sekund i minimala bitar. Om friheten, luften runt omkring oss hade vingar och kom och gick som den ville högg människorna av dess vingar och placerade in friheten i strikt bestämda enheter så att alla individer var tvungna att rätta sig efter den.  Fjädrarna dalar i bland runt i luften som ett minne från det förflutna. Människorna som för länge sedan slutat ifrågasätta systemet och lär nu alla sina efterkommande generationer att leva efter klockslag. Äta, sova, vakna, vara på en viss plats, vid ett visst klockslag är saker som ingår i allas vardag. Om någon råkar överskrida gränsen för att göra något den vill, lite längre än bestämt, straffas den, med mindre tid. Mindre frihet. En värld där människorna går med osynliga rep virade kring handlederna som hindrar dem från att flyga, springa och studsa som de vill. Istället är de fast.

Detta scenario som jag stegvis målade upp framför er är egentligen bara en föreställning, om än en mycket dramatiskt  sådan. Det är en beskrivning av den värld som jag tror väntar oss om vi inte lär oss att sluta rätta oss efter klockan. Det är det samhälle som vi får som ersättning för det samhälle där människor levde efter sin egen vilja. Det forna samhället som vi krossade under våra egna fötter. Vi har tur eftersom det över allt inte ser ut som i den dystra skräck-verklighet jag skrev.

Det finns fortfarande platser där människor vaknar till solen och går och lägger sig när månen visar sig på himlavalvet. Platser där människor gör vad de vill med sina dagar, gör vad de känner för på ett sätt som inte virar in deras själar i stress över att aldrig hinna det de planerat. Det är andra kulturer. Jag skulle så gärna vilja besöka en sådan kultur någon gång. Ibland när jag kollar på dokumentärer om avlägsna, färgstarka och helt fantastiska platser drömmer jag mig dit bort och blir inspirerad av ursprungsbefolkningens sätt att leva. Så fördomsfritt. Så fritt från allting som egentligen är skadligt för både unga och äldre. Samhällsnormer. Att följa någon, se ut på ett visst, prata, tala, lyssna, äta, sova, arbeta, bete sig och leva på ett visst sätt endast för att mode och normer har enormt stort inflytande i den nutida kulturen på den kontinenten där jag och kanske flera hundra miljoner människor bor.

Då syftar jag förstås inte på en specifik stad eller på specifika människor, utan bara på dagens samhälle i allmänhet. Som jag tidigare har skrivit om, tror jag att världen behöver inse vad som verkligen är bra för den eller ej. Är det bra att tillverka nya saker för att vi hungrar efter konsumtion? Att överbelasta våra liv med materiella saker och gömma sig för verkligheten där betydligt viktigare saker pågår? Många av de sakerna skulle aldrig skett om människan tänkt annorlunda från början.

Jag tror att vi behöver börja med att sluta leva efter tiden. Tiden går oavsett. Den är en av naturens mest fantastiska idéer. Universum har från början konstruerat allting vi behöver för att leva, och tiden är solen som går ner på andra sidan jorden likaså går upp här, tiden är månen och tidvattenvågor och månvarv. Den är jordsnurr och omloppsbanor. Den existerar utan att vi behöver fundera över det. Alla de människor som genom historien forskat och lärt sig mer om  de djupa mysterierna med världen har gjort oss en stor tjänst. Deras arbete och funderingar var fantastiska, och de har hjälpt oss att inse. Utan vissa människor skulle vi exempelvis inte veta att jorden snurrar, och att månen styr över tidvattnet.

Men på sistone har jag allt oftare börjat att ifrågasätta det systemet som vi dagligen alla följer.  Kanske beror det på att jag ofta känner mig inpressad mellan en timme och en annan. Klockslag, siffror i miljoner nyanser snurrar runt i mitt liv och verkar nästan finnas för att ilsket väsa klagomål för att jag inte följt dem. Men jag gör det ändå, precis som alla andra. Jag har blivit uppvuxen till att leva efter tiden, eftersom jag är född här. Men det innebär inte att jag inte har fira val. Det skulle bli mycket uppmärksammat om jag till exempel inte passade tider någonsin. Och jag tror att det skulle få konsekvenser på ganska mycket. Därför följer jag tiden. Men jag vet att det sällan är hälsosamt att göra det. Och jag drömmer om en plats där vi kunde leva efter vad vi känner istället för två visare som tickar. Istället för digitala siffror på en skärm.

Time

Bilden som du ser ovan är en liten illustration som jag gjorde häromdagen och sedan redigerade. Även om mina ord kommer förbli ord och även om världen förblir så som den är har jag i alla fall gjort någonting för att förbättra min tillvaro, genom att vara ärlig mot mig själv och faktiskt inse hur märkliga vissa saker är. Men det är aldrig försent, min vän. Om du grubblar över någonting, varför inte ta steget till att förändra tillvaron? Många lyckas. Alla kan bli en av dem som vinner. 🙂

Nina

Mitt liv

Hej! Den här dagen har jag ägnat åt ett urval av lugna, trevliga och kreativa saker. Eftersom det är lov och jag har mer tid att prioritera även allt sådant som jag vanligtvis inte har tid till i vardagen har jag bestämt mig för att göra just det. Låta kreativiteten flöda, skriva, rita, måla, läsa, spela låtar på min keyboard, vara ute och cykla, och bara ta det lugnt.  Idag har jag delvis ägnat mig åt pyssel med havets dolda skatter: snäckor, glänsande skal och runda stenar slipade av havet. En liten gullig prydnadsfigur jag köpte för länge sedan som står på den havs- inspirerade hyllan i mitt rum fick mig att göra egna små figurer av stenar. Den består bara av gråa stenar, men eftersom jag har tusentals havsfynd att pyssla med tänkte jag: varför inte använda snäckorna också? Såhär blev resultatet:

Den som står i mitten och är helt grå  utan några snäckor har jag inte gjort själv, men  ängeln, de två filurerna i ett snäckskal, den sovande katten och stenen som det står SEA på har jag skapat själv. :)
Den som står i mitten och är helt grå utan några snäckor har jag inte gjort själv, men ängeln, de två filurerna i ett snäckskal, den sovande katten och stenen som det står “SEA” på har jag skapat själv – men med hjälp av naturen förstås. 🙂

Hoppas att ni har det bra!

Kram,

Nina

Mina tankar och åsikter

… inkluderar det, förutom alla de nyanser av budskap som jag försöker förmedla, även en förändring som varje människa genomgår. Förändringen som kallas att växa,  att bli starkare, klokare, och tryggare i sig själv för varje dag som går. För mig kan den se ut på många olika sätt. Ibland kan jag se tusentals färger inom mig, och det är färger som symboliserar känslor eller sinnesstämningar. Mörkblått, svart, gult, lila, ljust. Alla de där nyanserna säger ofta någonting, de säger att man aldrig är densamma som igår, även om man skulle vilja. Att jag inte kan vrida tillbaka tiden, som en klocka och befinna mig på samma plats och känna likadant, som jag gjorde någonstans, någon gång, någon dag, något år, i ett liv. Man kan inte heller förflytta sig framåt, utan bara leva i nuet. Jaget skiftar, men så som jag är just nu, är mig själv på ett sätt. Så som jag var för ett år sedan, var också en del av mig själv, även om jag inte känner mig som den jag var då.  Människan har lätt för att glömma sin bakgrund, att sudda ut det de än gång var. Om det är negativt eller positivt vet jag inte. Förnyelse är ju bra, men det är säkert olika för olika personer.

Jag tänker ibland, när jag läser igenom några av mina gamla blogginlägg: hur kunde det där vara jag? Vissa gånger skrev jag välformulerat och precist, men lika ofta snurrade jag in mig i allting som jag tänkte på för stunden. Och när jag läser igenom det blir bilden av mig själv inte så som jag vill se den, nu. Faktum är att den är helt annorlunda. Och ibland, överväger jag till och med att ta bort vissa inlägg, för att de inte känns relevanta längre. Jag tänker: borde jag verkligen låta allt det där finnas kvar?  Är det inte bättre om läsarna får se den sidan av mig som jag är nu?

Men sedan inser jag att jag egentligen inte alls borde göra så, för allting som jag uttryckte då var en del av mig. Det var en bit på vägen till den jag är nu. Jag kommer ihåg hur tänkte, kommer ihåg hur jag satt vid samma tangentbord och försökte formulera fina meningar, och det var trots allt jag. Även om jag är bättre nu, var det en viktig del i mitt liv, som formade nutiden. Att bara ta bort alla de där orden vore som att förtränga den man en gång varit. Jag tänker de låta stå kvar. Varenda ord, bara för att bevisa att jag är nöjd med den jag är, och den jag varit.

Så, min slutsats är, både till mig själv, och till er som läser: alla genomgår vi en förändring, men man ska aldrig glömma den man var, och den man är. Mina inlägg för ett år sedan, ja, kanske till och med för 6 månader sedan, kanske inte känns relevanta eller viktiga längre, för att allting som jag skriver nu känns rätt för tillfället. Men lika dant kommer jag kanske känna om ett år, om det jag skriver nu. Jag vill att ni ska veta att det är nutiden man fokuserar på, och att det jag skriver nu faktiskt är viktigare för mig, på ett sätt. Men jag vill också belysa att det alltid är en individs egna val, egen frihet, som gör människan till just den. 🙂

Kram,

Nina

Mitt liv

Efter en rolig och lång dag full av händelser och nya erfarenheter vill jag önska er alla ett super-härligt höstlov! Den sista etappen på de här två månaderna av skolgång här härmed avslutad och nu väntar en hel veckas härligt och avslappnande lov innan man har återfått sina krafter. Ska någon hitta på något speciellt? Jag ska i alla fall lägga tid på allt det jag vill och bara ta det lugnt. 🙂

imageKram Nina

 

Dikter

Detta är en dikt jag kom på när jag cyklade hem idag. Skuggorna dansade över allt i mörkret. Det var redan mörkt och gatlamporna var de enda vägvisarna. Men någonting med kyliga höstkvällar får mig att minnas. De ger mig inspiration, susar av mystik av känslor av poesi på något sätt. När jag kom skrev jag ner orden, som av någon anledning jag tänkte på engelska,  och budskapet kom först senare, när jag trodde att jag var klar. Det visade sig att jag hade något att säga. Ett minne.

The stars are glitter gold on a big dark paper
My breath is strong and the air is cold
The moon sees me, the trees hear every step I take
In the young autumn night.
And I belive, I remember that I saw a dragonfly. It was dancing in the air,
With the clouds
And it remembers me of you
Of the child I was, of the little girl
You can say everything, but I know I was right
Yeah, in the cold winternight, I discovered a dragonfly.

I was a shy butterfly, then I became a leave who whirled in the wind
But now, I’m a silver dragonfly, who have learned how to fly.

Hoppas att ni mår bra! Det är mycket på gång  i mitt liv, särskilt med skolan då vi har många inlämningar, större uppgifter, test och prov. Det är bland annat därför jag inte har haft tid att skriva ner de tankar som svischar förbi medan man bearbetar all ny information man tar upp för varje dag! Men jag hoppas att jag kan höra av mig imorgon.

Kram Nina 🙂