Glada minnen, Mina tankar och åsikter, Mitt bildgalleri

IMG_2777

IMG_2584

Europaresan 2014

 

 

Europaresan 2014 Europaresan 2014

Detta är alla fotografier som jag tagit de senaste månaderna. Tre av dem är som ni ser på datumet, fångade ögonblick från semestern i somras. De övriga tog jag idag.  De förstnämnda  föreställer vyer högt ovanifrån, på fantastiska platser i Kroatien. En av dem, den sista, är tagen när jag och min familj besökte en gammal fästning från 1100-talet, alltså gamla romartiden. Den låg högt uppe på en klippa nära kusten, men förhållandevis inlandet bland halvt  dolda hus och små terrasser som satt här och var i berget. Man följde smala och gamla trappor upp i trånga gränder där det växte murgröna, tills vi kom till den gamla fästningen. Den är en turistattraktion, men eftersom skymningen just föll var det inte många andra där. Vi stod som förtrollade där uppe medan solen gick allt lägre ner bakom bergen. Landskapet slingrar sig på båda sidor om bukten där havet smalnar av allt längre bort. Detta är bara en av alla bilder jag tog där uppifrån, men jag tänker skriva mycket längre och utförligare om alla upplevelser i ett längre inlägg.

Nu när jag skriver om naturen kan jag inte låta bli att lägga upp de här naturbilderna, men egentligen ska jag skriva alla semesterinlägg i ordning, från den dagen vi lämnade Sverige och hemmet, begav oss ut på ett äventyr, tills den dagen vi satte foten innanför dörren hemma igen.

Men nu kan jag tyvärr inte skriva mer eftersom skolan har skickat med oss läxor i de flesta ämnena, så jag ska läsa glosor och skriva en rapport. 😀

Kram

Nina

Mitt liv

Hejsan! Idag är det ju tisdag, vilket för mig innebär att min klass har sovmorgon eftersom skolan brukar börja med träslöjd kvart i nio istället för åtta, som lektionerna alla andra dagar.

Men idag vaknade jag tidigare och ägnade istället morgonen åt att göra sådant jag vill istället för att sova. Trots det var jag ändå väldigt pigg och kände mig utvilad.

När jag slutligen packat väskan i god tid och cyklat iväg till skolan samt lagt in mina grejer i skåpet, berättade några i gruppen att lektionen var inställd och att vi skulle ha rast till 20 i 11!

Det var ju flera timmar! Jag hade ingen lust att stanna i de gråa oinspirerade korridorerna och vänta på nästa lektion så länge.  Det skulle kännas som om jag var fast bakom ett galler i form av en smutsfläckad glasruta, när  jag lika gärna kunde använda tiden att göra det jag gillar, ta mig bortom de immateriella murarna som omringar skolan och allt vad det innebär.

Men lyckligtvis fick jag och de andra i gruppen fri tid de timmarna, efter att jag talat mer en lärare.

Först sovmorgon, sedan inställd lektion, och nu bara cirka några få timmar i skolan igen. Det var skönt eftersom jag fck tid att vara ute i det fria och se den praktfulla idyllen när dimman flyter över sjön, när solen glittrar till bland träden, och när fåglarna flyger på den blåa himlen, redo för nya äventyr. När jag trampade på cykeln, genom de välbekanta gatorna, förbi husen och bilvägen, kändes det som  om omgivningen sken lite extra. Det var en vanlig dag av alla, men luften andades, rörde sig.  Solen gav intrycket av att verkligen vilja ge människor värmen den kan åstadkomma. Över allt, bakom buskar, vid de lövtäckta vägkanterna och i de färgglada trädtopparna sjöng fåglarna som ska stanna över vintern. De som ska söderut påbörjade för länge sedan sin långa men målmedvetna färd.

Sedan insåg jag att den här morgonen inte var ämnad för skolan över huvudtaget. Är sådana saker en slump? Eller finns det alltid en dold anledning bakom varenda ting som sker? Jag tror hellre på att slumpen är en medveten slump, att den anpassar sig efter vad människor tänker. Jag ville egentligen ha slöjd, var förberedd på det, men så blev det inte. Kanske för att vi har så många andra läxor och prov den här veckan? Kanske ville livet ge oss en chans att vila? Vem vet? 🙂

Hoppas att ni har det jättebra!

Kram från

Nina

 

Mina tankar och åsikter, Mitt bildgalleri

Hej! Idag har det varit en jättebra dag. En sådan dag då man känner att allting går rätt, att alla pusselbitar i olika färger och nyanser som motsvarar känslor och ord, passar ihop med varandra. När pusselbitarna bildar ett komplett pussel är mitt liv komplett. Vissa dagar saknas många av bitarna, men ofta när man tror att allting är perfekt sätter ofta livet en inför nya utmaningar som gör att man tar val, val som förändrar livet en liten bit i taget, tills man slutligen inser hur det egentligen är. Men idag, idag känns det som om de valen jag tidigare fattat resulterat i största möjliga tillfredsställelse. Det känns som om allting är rätt, idag. Och det är det jag menar med en bra dag! 🙂

Ni kanske ser att jag bytt bakgrundsbild igen här på bloggen? Jag tyckte att den gamla bilden av kastanjeblad som solen skiner igenom, tagen i Ungern i somras, inte riktigt stämde överens med de “inre monologer” som pågår inom mig nuförtiden. Det känns som om varje dag den senaste månaden, har varit som ett enskilt liv där jag lärt mig mycket om mig själv och andra, sett större samband i den komplicerade helheten. Eftersom jag vill att varenda fotografi och text här på bloggen ska vara som en metafor, tyckte jag inte längre att blad passade till hur jag ser på saker nu. Det tyckte jag innan, men som ni vet ändrar man uppfattning trots att man kan vara densamma.

Jag satt och bläddrade igenom alla vackra semesterbilder på solnedgångar, berg, hav, stränder, vattenfall och klippor medan jag testade flera olika bilder. Många blev riktiga vackra, men när jag hittade den nuvarande bakgrundsbilden tänkte jag direkt att det var rätt. För det första gillar jag verkligen skymningen, när himlen visar upp en sprakande föreställning. När molnen färgas orange, rosa och ljusblå, när solen gör allting rött och speglas i havet. Solnedgångar är lugnande och rogivande. Dessutom påminner himlen mig om när man målar med vattenfärg, blandar nyanser för att få fram en perfekt kvällshimmel. Slutligen symboliserar fågeln i hörnet väldigt mycket. Jag visste att jag hade ett fotografi på fåglar över havet, för under semestern försökte jag gång på gång ta sådana bilder på havsfåglarna som kretsade över allt. Det här var en av dem som blev lyckade.

Fågeln symboliserar främst mycket som har hänt i mitt liv de senaste åren. Den symboliserar hur människan kan gå från att vara svag, darrig, vinglande, vacklande, stående, stadig, till helt stabil. Den symboliserar hur alla kan ta sig igenom allting, med viljan och styrkan och kärlek. Fågeln symboliserar att man äntligen kan våga fälla ut sina vingar och flyga. Den symboliserar allting man är, allting man vill. En fågel kan flyga till sina drömmar. Jag vill flyga till mina drömmar, precis som en fågel över havet i solnedgången. Det är klart att allting inte är enkelt, att motgångar kommer. En våg som vill vräka ner en, en storm som vill få en att falla. Man faller ibland, men klättrar sig upp. Med ett mål, en drivkraft, allting som gör att ens hjärta fortsätter slå trots allting som sker, allting förödande i världen, så kan man nå högre höjder. När man väl har vågat fälla ut sina vingar, är det lättare att komma högre än det var på vägen till att ens ta första steget. Med metaforen, vill jag säga: du klarar det.

Fotot tog jag en underbar dag i en underbar stad i Kroatien. Zadar heter den. Vi satt och lyssnade till havets musik, bokstavligen. Det var en havsorgel inbyggd i trappan där vi satt, och just då gick solen ner. Alla var hänförda över naturens skönhet.
Fotot tog jag en underbar dag i en underbar stad i Kroatien. Zadar heter den. Vi satt och lyssnade till havets musik, bokstavligen. Det var en havsorgel inbyggd i trappan där vi satt, och just då gick solen ner. Alla var hänförda över naturens skönhet.

~ <3

Kommentera gärna!

Kram,

Nina

Dikter, Mina tankar och åsikter

Bergen fick möta min trotsande blick, likaså vinden

Lyckan följde mig vart jag än gick,

jag ignorerade ivrigt hindren

Dagar flöt förbi,

stark skulle jag förbli

Men någonting skavde inom mig,

ett mörkt rop om närhet

Förtränga förtränga glömma bort

Ty jag skulle sträva efter makt, inte kärlek

Men tiden flydde och sinnet lydde

Min orimliga order om att bli allra bäst

Vad skulle ske härnäst?

Ingenting blev mitt svar,

För ingen vän jag ännu har

Ensamhet är egots svar på

makt

Och till slut blir man intakt

Skakig darrig inte fri

Utan någon, en enda levande varelse,

Kommer man inte stark bli

Vi lär oss av misstag motgång

framgång

Så lyssna till hoppets sång

Lär dig av dig själv och andra

så kommer du till lyckan istället vandra.

 

Den här dystra diktberättelsen skrev jag för några dagar sedan. Jag kan inte direkt säga vad jag fick inspiration ifrån eftersom jag inte riktigt vet, men jag tror att det delvis handlar om egna erfarenheter. När man är så fast besluten om att bli bäst på någonting att allting annat som tidigare var viktigt, som familj och vänner, bleknar bort och suddas ut runt om en. När det nästan är försent inser man att man står helt ensam kvar. Vad hände med alla runt omkring? Det är väldigt bra att vara målinriktad och målmedveten, men det kan bli farligt för en själv om man är så fast besluten om sina egna prioriteringar att man till en början inte bryr sig om de som står en allra närmast, för att sedan tycka att de är helt oviktiga och slutligen glömma bort dem helt. Om man gör det, bemöts man på samma sätt och kan känna sig o-uppskattad. Därför ville jag säga, med den här berättelsen, att det aldrig är fel att tro på sina drömmar och sträva efter dem, men att man inte heller ska glömma bort det viktigaste, mest väsentliga i livet. De du älskar kanske försvinner en dag. Den dagen som du tror är så långt borta, kanske i själva verket inträffar när du rundat nästa krök i livet? Det du möter kanske är mörker och sorg? Du kanske önskar att du borde tagit vara på tiden medan den fortfarande existerade och innan den rann ur dina händer.  För mig är det där den mest mardrömslika bilden jag själv kan måla upp, därför tänker jag ofta på att inte låta tiden försvinna till ingen nytta. Att vara med de jag älskar medan jag kan.  🙂

Kram

Nina

 

 

Sport

Hej på er! Ni kanske minns att jag berättade att jag skulle vara med i Götalandsmästerskapen för ett par veckor sedan? Jag var förväntansfull och glad och visste inte riktigt vad som skulle vänta mig när jag skrev om det här. Några dagar senare fick jag uppleva allting och när jag satte foten hemma igen hade jag redan vuxit som människa och lärt mig väldigt mycket. Jag tänkte att jag skulle berätta om den stora tävlingen som vår friidrottsklubb deltog i samma dag eller dagen efter, men veckorna gick och jag var upptagen med att njuta av livet och allting vackert runt omkring mig, gå i skolan och på aktiviteterna på vardagarna. Fotografierna, minnena och alla nya saker jag fått vara med och erfara sköts upp ett tag till och när jag fick tid och blogga skrev jag om det som fanns runt omkring mig i mitt liv just då, i nuet.

Egentligen vill jag leva i nuet, men jag vill också göra roliga händelser eviga genom att berätta och skriva om dem. Så nu har jag sammanställt lite anteckningar till ett inlägg om två intensiva och väldigt roliga dagar fulla av friidrott, mellan den 13 och 14 september. Häng med! 😀

13/9-14 Jag vaknade och kände mig utvilad. Efter att ha klätt på mig träningskläder, äter frukost, packat, förberett fika och matsäck och diverse andra nödvändiga saker som skulle vara med under övernattningen så satt jag och mamma i bilen på väg mot staden där vi vanligtvis tränar. Jag minns att en uppspelt känsla spred sig i kroppen och jag tror att jag pratade ganska mycket i bilen. Det var tidigt på morgonen och solen hade precis vaknat. När vi svängde in på parkeringen vid sporthallen där vi tränar under kallare årstider möttes vi av mina fyra andra träningskompisar, och nu lagkamrater i samma ålder som jag, och några föräldrar som skulle följa med som “funktionärer”.

Eftersom Götalansmästerskapen är en relativt stor tävling så är det väldigt bra med medföljande föräldrar, vilket visade sig när vi väl var där. Mamma och de andra hjälpte gärna till med tider för grenarna och andra viktiga saker. Utan dem skulle vi varit betydligt mindre på en plats full av organisation och människor över allt.

När vi hälsat på varandra och pratat ihop oss lite där vi stod i morgonljuset så tog vi ungdomar, en förälder och vår ledande tränare plats i minibussen som vis skulle åka i ända till staden där tävlingen skulle hållas. När vi väl satt där, susandes framåt på ändlösa motorvägar medan åkerlandskapet och naturen svischade förbi utanför fönstret, var det som om alla sjönk in i sina egna tankar. Vi pratade inte så mycket, men alla verkade väldigt koncentrerade. Själv var jag djupt försjunken i tankar. Det är ju viktigt att förbereda sig mentalt inför en sådan stor tävling. 😀

Efter några ganska sega timmar var vi äntligen framme vid en helt annan uppfart, nämligen den vid den enorma och tjusiga friidrottsarenan där GM hålls!

Vi hoppade genast ut och sträckte på oss, tog våra väskor och tågade tillsammans mot stadion. Jag slogs av tanken att det egentligen inte såg så stort ut, bara att det var mycket folk och en välorganiserad plats. Annars såg det ut som en vanlig friidrottsarena, med långdistanslöparbanor, längdhopps och trestegs-gropar, höjdhopp, kastgrenar och annat.

 

Solen sken och människor fanns över allt. Det var barn och ungdomar, alla 13 eller 14 år gamla. Detta var ungdoms-GM och alla som ville fick princip vara med eftersom det inte längre finns någon kval-gräns till tävlingen. Det är så att flera olika klubbar från massa olika landskap i Götaland deltar i den här tävlingen, och den är både individuell och upplagd så att landskapen tävlar mot varandra. Så om jag tar medalj, samlar jag samtidigt poäng till mitt landskap och klubben. Det var det som var så speciellt med den här tävlingen. De som brukar vara ens konkurrenter var plötsligt ens lagkamrater eftersom vi tillsammans satsade på att vinna. Stämningen var glad och jag var mer taggad än någonsin! Läktarna var nästan fullsatta, och vi sprang runt på banan, stretchade och värmde upp. Det var riktigt härligt!

Tävlingen den dagen innefattade flera olika grenar för min del, både 60 meter, och 600 meter. Mellan grenarna var jag alltid i full gång med att röra på mig för att inte bli stel. Studsa och springa runt, men hålla ett vakande öga på tider och upprop till nästa gren. När jag var där, inneslöts jag i en speciell stämning av solidaritet och glädjen i att kämpa som bara friidrott kan ge. Det jag  älskar med den sporten, är att det främst är ens individuella prestationer som räknas, att man hela tiden tävlar mot sig själv och slipper jämföra sig med andra, men också faktumet att man faktiskt kan vinna över andra och slå sina egna rekord. Det är en sport där man utvecklas för varje träning, lär sig hoppa högre, springa fortare, bemästra en diskus-teknik eller det rätta löpsteget.

 

Och i tävlings-sammanhang lär man sig något nytt varje gång. Mest är det den mentala delen, som att få bättre självkänsla, självförtroende och att lära sig hitta rätt kraft och styrka för att prestera sitt bästa. Det är ett typiskt exempel på att man lär sig och blir starkare av sina misstag! Alla insikter och vetskaper, alla roliga stunder som när vi skojade och flamsade tillsammans på en restaurang i en annan stad på kvällen, satt på hotellet, åt frukost i matsalen, diskuterade skolan i en skolmatsal nära tävlingsarenan, värmde upp, hejade på varandra, peppade, uppmuntrade, gladde varandra. Vi gjorde tillsammans varandra starkare i laget och dessutom utvecklades vi på många sätt. Alla gjorde dessutom fantastiska prestationer i tävlingen! Det var så många minnen känslor och friidrottsord som svischade runt i mina tankar den dagen. Två dagar av intensivt tränande och många glada och roliga minnen. Av mjölksyra i benen, tårar, skratt, bättre självkänsla och tro på att jag klarar allting. Det var en av de sakerna jag insåg till fullo då. Jag kan klara vad som helst. Men vilja är nyckeln.

  • 60 meter slog jag nytt rekord, 9, 10. Det är flera tiondelar snabbare än mitt förra. Det låter minimalt, men i friidrott räknas varenda tusendel. Två tusendelar kan skilja mellan vinst och förlust. Dock kom jag inte vidare till final, men det var de allra bästa från varje distrikt jag tävlade mot. Det var en tanke som ständigt fanns närvarande. Jag gör mitt bästa, på min nivå. Vissa är bättre, vissa är sämre, men jag kan ju inte göra bättre än mitt bästa. Och när jag gjort det så är jag nöjd. Så jag var jättenöjd med min nya tid och med mitt lopp. 😀

 

  • 600 meter, som är min bästa gren, var det betydligt hårdare konkurrens än vad jag förväntat mig. På tävlingar på hemmaplan och i skolan eller liknande går det ofta väldigt bra för mig på långdistansgrenar, men här var tempot under 600 meter högre än vad jag förväntat mig. Jag kom inte sist, men inte först heller. Jag tror att jag kom 4 i mitt heat, och det var jag trots allt nöjd med. När man springer, utan att reflektera, men enda målet att vinna, och märker att några är lite snabbare, blir man förstås besviken. Men när man kommer i mål, inser man att man gjorde sitt bästa ändå! Tyvärr fick jag aldrig veta min tid eftersom de i sekretariatet där de tog tiden hade snurrat till det ordentligt. De hade blandat ihop A Och B-heaten och skrivit fel tid på mig, och att jag kom sist. Det var uppenbart att jag inte gjorde det, och alla hade själva sett att jag var bland de första, inte sista. De ansvariga erkände sitt misstag, men det gick inte att fixa till. Det var synd, men jag har förlåtit dem, för alla kan ju göra misstag. 🙂

DAG TVÅ, SÖNDAG: 14/9

  •  Efter en rolig kväll på en restaurang som serverade jättestark mexikansk mat, en behaglig natt och en trevlig hotellfrukost i grannstaden var det dags för den sista etappen: höjdhopp, 200 meter och 1500 meter!
  • Höjdhopp var första grenen med många deltagare. Efter att ha värmt upp gått till “avpricknings-tältet” en liten bit utanför arenan skulle vi mäta ut vår ansats och hoppa in, det vill säga gör några testhopp. Det gick bra och jag kände mig i fin form men var lite nervös och hade lite träningsvärk efter föregående dagen. Jag försökte tänka bort nervositeten, som kom av att de andra tjejerna hoppade in betydligt högre än mig. Jag var medveten om att jag skulle tävla mot mig själv, men den tydliga normen att alla skulle hoppa in högt över 1, 19 fick mig att börja tvivla lite… Men efter de första hoppen var jag genast mer avslappnad och glad – jag hade klarat det och dessutom med god marginal!  Jag rev några gånger sedan, men man ha 3 hopp på sig på varje höjd, och slutligen kom jag till 1, 37. Men… jag rev på tredje försöker ut mig på 1, 37. Vilket betyder att jag klarade 1, 31. De höjde hela 6 cm i taget vilket fick skillnaden i höjd att se mycket större ut. Det kan varit därför jag inte klarade det, men jag behöver också öva lite mer på tekniken. Sedan tror jag att jag har alla perfekta förutsättningar för att hoppa till molnen! 😀

 

  • Efter ett tag var det dags för 200 meter. Eftersom jag aldrig tävlat i just den distansen förut visste jag inte riktigt hur det skulle kännas att springa in högsta fart konstant i 200 meter, dessutom i en kurva. Jag ställde mig i startblocken utan någonting att jämföra med. Bara fokusera och spring, tänkte jag. När startskottet ljöd var jag snabb upp ur startblocken och hade fått upp farten likt en gepard på savannen. Mållinjen var dit jag skulle ta mig. Efter kanske halva biten började mjölksyran leta sig upp i musklerna, men kroppen ville fortsätta springa allt vad den hade. Flämtande kastade jag mig över mållinjen. Cirka 30 sekunder hade gått från det att jag släppte startblocken till att jag landade bakom mållinjen. Jag vann inte, men jag fick en bra tid för att vara första gången och jag är fast besluten om att bli riktigt bra på det!

Sista grenen…

  • 1500! Av alla grenar under helgen var nog denna en av de mest oförutsägbara. Jag hade heller aldrig tävlat i 1500 och visste inte riktigt vilken taktik jag skulle ha. Benen var lite trött men jag var taggad. Jag försökte lugna ner mig när jag stod vid startlinjen och väntade på att bli placerad någonstans på en bana. Det var nästan 3 och ett halvt varv. Jag har sprungit längre, men i andra sammanhang. Min svaghet i det tillfället var att jag jämförde med de gångerna, de gångerna då jag varit riktigt bra. Jag trodde det skulle bli som då. Men jag hade inte mycket att utgå ifrån, förutom tips och råd från tränarna. De bar jag med mig. Trots alla förberedelser hjälpte det inte att vara mentalt stark, när större delen av klungan sprang ifrån mig i ett väldigt snabbt tempo, nästan lika snabbt som på 600! Lite förtvivlad försökte jag hänga på, men benen ville inte gå snabbare än vad de redan gjorde. Jag hade det i mig: på långdistanser ska man ta det lite lugnare och ha en bra taktik, inte bara rusa iväg! Därför blev jag negativt förvånad över hur lite jag visste om det höga tempot de andra sprang i. Jag kom i mål inte sist, men inte först, igen. Jag När jag hämtat andan kände jag besvikelsen rinna över mig. Vad dålig jag var!   Inte för en lite senare, när jag pratat med människor som sett mig, och när jag lyssnat mer på mig själv, på sanningen, på det jaget som har rätt, så insåg jag att det inte alls var dåligt. Det var till och med jättebra. Det var första gången någonsin och de som jag tävlade mot var mer rutinerade än mig och de bästa från distrikten.  Jag hade gjort mitt allra bästa och fått en bra tid! Och jag bar det inom mig: jag ska inte ge upp! Nästa gång ska jag göra det bättre!*

* På den senaste tävlingen, lag-ungdoms DM, sprang jag 1500 igen och slog mitt rekord, hade bättre taktik och var snabbare och kom 3. Andra gången någonsin. Det är bevisat, man blir bättre hela tiden! 😀 Så du, och alla, tro på er själva – och ge aldrig upp! Då kommer allting du vill ha till dig!

 

Ja, det var min berättelse. Min berättelse om grenar, tävlande, resultat, lärdomar, upplevelser, skoj, och glada minnen. Det var verkligen roligt att skriva ner allting som man tänkt på och dessutom få dela med er av det till er. Hoppas att ni gillade inlägget och att ni alltid tror på er själva och gör ert bästa vad det än gäller.

För: alla är stjärnan i sitt eget liv. ~

 

Kram från

Nina

<3

 

 

Mina tankar och åsikter

Om man kan lyssna till den rösten som finns dold inom en kan man till slut bli frigjord från allting annat, som inte är en själv.

När den dagen kommer då man plötsligt öppnar sina ögon och möter en person full av glädje, känslor och förmågor och inser att det är en själv, växer man som människa på några sekunder….

… sedan kan man börja bry sig om sin omgivning. Eftersom allting börjar med en själv går det inte att engagera sig i andras liv och hjälpa andra förrän man själv är någorlunda hel.

Först hittar man sin inre vän. Den personen som du vet att du kan lita på fullt ut. Om man inte är ärlig mot sig själv kan man inte heller bemöta andra med den ärlighet och äkthet man själv förtjänar.

Tacksamhet är den förmåga som får oss att uppskatta allting runt omkring oss…

och sluta begära mera..

Om vi alla kunde vara nöjda med det vi har skulle alla kunna fördela sina resurser på ett jämställt sätt.

För när en människa inte ser det som er rakt framför en och kollar runt om för att se om det finns någonting annat, som duger bättre, har man resan tappat bort sig helt…

Så därför måste man fokusera på lysande sakerna i ens liv, inte allt det mörka

Ljus existerar alltid, men mörker skiftar,

ibland är det svårt att vakna upp, och ibland följer man solens rytm och är leende hela dagen

Man är ständigt skiftande, i ständig förändring

Det kan liknas vid havet, som ibland är blåsigt, stormigt, svajande

Och ibland stilla som en spegelblank sjö

Vissa dagar är det vitt, grått, svart, blått

Precis som alla färger hos en individ

Alla har krav på sig själva,

men den dag men släpper alla krav som andra ställer, och tänker att man är underbar som man är,

är det som om kedjorna kring ens tankar släpper

Försök, se på allt du kan, allt du är

Ingen är som du,

för du är unik!

Den dagen då du verkligen lär sig uppskatta allt du är, kommer du förstå: alla är olika

Människan är ett väsen fullt av mystik, det är en utmaning att komma överens med andra

Men om du låter förväntningar och krav falla till marken och krossas under dina fötter,

så förstår du dig på både dig själv och andra bättre

Så, min vän, se ditt liv som det är men dröm om det du vill bli, och var nöjd med det du redan är

För jag skapar framtiden, och det gör du med.

~~ <3

Skrivet av Nina

 

Mitt bildgalleri

IMG_2327
“Sommarens fallna palett” kallar jag det här fotot, med syfte på sommarens ljus som vi nu lämnat bakom oss, som flyter iväg på en blank vattenyta, och höstens sprakande färger, som vi nu står inför. Jag tog det en dag när jag susade hem från skolan på min cykel och kanske omedvetet letade efter någonting att hitta på. När jag samlade de här löven och blommorna tänkte jag att jag skulle ta ett sista farväl av sommaren genom att låta symbolerna flyta iväg på vattnet – mot oändligheten.

IMG_2318

IMG_2127
Ett scenario där solen slukas av moln i djupa skuggor.

 

När solen färgar himlen rosa över havet i Tyskland detta året. <3
När solen färgar himlen rosa över havet i Tyskland detta året. <3

Visst är det underbart med naturen och all de vackra, gripande, fantastiska upplevelser den skänker oss? Om man bara låter sitt sinne bli öppet för alla intryck kan man nog se allting runt omkring en och verkligen låta upplevelsen befria en från allting plågande under ett ögonblick. Det är samma förmåga med konst. Och det här är naturens tavlor, minnenas målningar fångade på bild av mig. Hoppas att ni gillade det, att ni mår bra och har en trevlig lördagseftermiddag. 😀

Kram från Nina

 

Mitt bildgalleri

Inspiration till en målning med riktiga höstlöv i sprakande färger kom  till när jag och  min lillebror gav oss ut på en cykeltur. Vinden grep tag i trädkronorna och höstfärger virvlade omkring oss när vi susade ner för backarna i skogen. Luften var klar, kall och frisk.  Efter att det regnat hela dagen igår och himlen varit gråvit, hade nu den antagit sin välbekanta blåa nyans och solen tittade till och med fram. Det var en jättehärlig tur ute i det fria och vi stannade till vid några ståtliga lönnar för att jag skulle samla in fallna höstlöv, fallen poesi och ha som material till en framtida målning. Marken nedanför var täckt av löven och det såg vackert ut.

Jag hade tur eftersom alla bladen ännu inte blivit bruna och murkna, då jag fann flera i en vacker orangeröd ton, precis som jag ville ha dem.

När vi cyklade runt på gatorna i orten där vi bor slog det mig att man inte ser så mycket av själva omgivningen för än man är där själv. Och mycket mer än så upptäcker man också. Till exempel såg vi en liten ekorre kila snabbt över bilvägen för att söka skydd i ett träd på någons tomt. Det var länge sedan jag såg en ekorre, så jag blev överraskad och glad över att bevittna den springa sådär snabbt som bara en ekorre kan. 🙂

När vi höll på att samla in löven passade jag även på att ta ett par fotografier för att fånga ögonblicken när vinden griper tag i trädkronorna och får bladen att dansa till vindens musik.

"Vindspel"
“Vindspel”
Björken fångas av vinden men står kvar ändå
Björken fångas av vinden men står kvar ändå
Och trots att löv dansar omkring en när man går, trots att regndroppar faller oftare, och trots att dagarna närmar sig vintern, kvarstår en lysande gul sommarblomma i slutet av september.
Och trots att löv dansar omkring en när man går, trots att regndroppar faller oftare, och trots att dagarna närmar sig vintern, kvarstår en lysande gul sommarblomma i slutet av september. Det inger en känsla av hopp, glädje och ljus som får mig att känna mig tacksam på något sätt.

Hoppas att ni tyckte om inlägget och att ni också kan bli inspirerade av hösten!

Kram

Nina

 

 

Djur & natur

Hej! Idag uppmärksammas en speciell dag med ett viktigt initiativ inom organisationer som WWF och deras ungdomscommunity Panda Planet.  World rhino day.  Det är en kampanj för att människorna ska sluta ignorera alla de fruktansvärda dåd som pågår runt omkring oss,  som massmord på noshörningar i Sydafrika. Varje dag mister mer än en noshörning om dagen oskyldigt sitt liv på grund av värdet som sitter i deras horn. I många år har myter om att djurens horn kan användas som medicin för att bota sjukdomar och andra åkommor fångat människors intresse. I delar av världen tror befolkningen fortfarande på den helt osanna historien om att hornen ska ge makt och lycka till de nyrika. Hornen används som statussymbol för några oupplysta individer i människans svekfulla värld – när de istället kunde användas som försvar och statussymbol för en noshörning som faktiskt behöver sitt horn.

Människans gränser för vad som man bör göra mot jorden och alla varelser runt omkring oss har för länge sedan överskridits. Denna dagen är ett litet steg i rätt riktning. För med kunskap utplånas okunskap, som detta är ett tydligt exempel på. Och ju mer vetskap om vilka hemska förödelser som jakten utsätter noshörningarna för, desto desto mindre ignoreras frågan. Jag hoppas att fler människor börjar öppna sina ögon och inse att medkänsla är en väldigt viktig förmåga! Vi har makt, men vi använder den på fel sätt. Nu är det dags att börja använda sitt förnuft och sin maktposition till att förändra tillvaron och ge noshörningarna det liv de förtjänar!

 

 

Mina tankar och åsikter

Hejsan! Efter en vecka full av händelser känns det som att jag har blivit flera månader äldre, bara på sju dagar. Mitt jag skiftar. Förra veckan var jag i en helt annorlunda sinnesstämning än nu, och kommande måndag kommer jag nog tänka annorlunda än vad jag gör vid just denna tidpunkten. Omständigheterna formar en. Jag undrar hur jag kommer se på saker nästa år. Om tre, fyra år. När jag är vuxen. Och visst är det bra att livet skiftar? Vem skulle man vara om man ständigt stannade kvar i samma form? Med samma tankar, samma bekymmer, samma positiva och negativa och glada och ledsna upplevelser? Då skulle nog ens inre gråna efter ett tag, bli suddigt och surrealistiskt och ogreppbart. I den stunden som man tror sig funnit sig själv kanske det visar sig att man egentligen inte har blivit bättre? Så egentligen är det väldigt bra att man förändras. Jag vet egentligen inte varför det har blivit en av de sakerna som återkommer i mitt medvetande då och då. Kanske är det för att jag bevittnar mig själv utifrån ett annat perspektiv och samtidigt blickar inåt och försöker se alla färger som blommar inom mig, känslor och tankars färger. Det var egentligen inte meningen att jag skulle spekulera om detta nu, men eftersom så många tankar under den här veckan har fått stanna inom mig utan att präntas in på papper eller skrivas med ett tangentbord, är det som om det jag, lite omedvetet, tänker på, skriver ner sig av sig själv. Det kanske helt enkelt är det som menas med att skriva av sig sina tankar. 🙂

Men i alla fall, syftet var egentligen att introducera de kommande inläggen, med denna texten då ni får inblick i hur jag tänker lite, för att sedan kastas in i en poetisk, abstrakt och svindlade värld full av fotografier, insikter och berättelser. Eftersom jag faktiskt inte hunnit prioritera bloggen de föregående dagarna, så betyder det att jag har en messa bloggmaterial som jag vill dela med mig av! Jag vill låta er bli delaktiga av vad som rör sig i mina tankar, samtidigt som jag kommer närmare mig själv genom skrivandet. Så, de dagar jag hinner, kanske till och med idag, kommer jag publicera diverse foton, friidrottstävlingar, dikter och uppmuntrande ord – vad som har hänt i mitt liv!

Sedan planerar jag dagboken om vår Europaresa i somras detta året. Jag har fortfarande, tyvärr inte haft tid att verkligen fördjupa mig i det som krävs för att i text och bild sammanställa tiotals inlägg om bara länder, städer, nya platser, hav, natur, djur, människor och mina funderingar kring det, och även min “mentala resa” under sommaren, när jag kom på massa saker om livet! Jag vill, och jag ska göra det. Jag måste bara känna att jag inte är fastlåst i: “ska bara skriva ett inlägg, sedan göra det…” Ni vet. 🙂 Utan jag vill verkligen ha ett blankt papper framför mig, en molnfri himmel, en spegelblank sjö av tid, om ni förstår hur jag menar!

Hoppas att ni har haft en riktigt bra start på veckan! Hemma hos mig har det regnat väldigt mycket. Regndropparna piskar mot fönsterrutorna och gör gräset vått och trädkronorna droppande av vatten. De fallna, rödbruna löven på marken blir till en slafsig sörja under mina skor. När jag cyklar sliter vinden i mig så att cykeln flyger fram av sig själv. Vinden vill säga något, känns det som. Som att regnet är tårar och vinden en uppmaning. Därför tycker jag både att det är förfärligt och härligt med sådant oväder. 🙂

Europaresan 2014 1845
Bild tagen av mig

Kram,

Nina

P.S Om ni har förslag på förbättringar i bloggen eller liknande, tveka inte att skriva i kommentarsfältet. 😀