Skojigheter

Hej igen, jag vill bara berätta att det här är mitt tvåhundrade inlägg. Tvåhundra inlägg, texter, berättelser, dikter, teckningar, målningar och tankar sammanlagt som har rymts här, som ni har fått ta del av. Fantastiskt. Jag är jätteglad.

Det har gått nio månader sedan jag startade bloggen, och jag har skrivit så ofta jag kan, försökt varje dag, mest för att det är så roligt. Nu är jag bara glad över att jag nått ett mål till, att skriva 200 inlägg helt på egen hand, som hela världen kan läsa.

Jag tycker i alla fall att det är jättekul att jag har lyckats med det. 😀

Kram Nina

P.S jag vill självklart också tacka er underbara läsare för att ni följt mig och alltid skrivit uppmuntrande kommentarer!!

Mina tankar och åsikter

Hej igen!

En sak har flugit runt i mina tankar den här dagen, och det hur fort tiden går ibland. Det känns som att man bara hunnit blinka, från dess att 2014 föll in, tills sommaren gör inträde. Jag har också hunnit med så mycket, gjort så mycket, upplevt så mycket. Men jag tycker inte att december var länge sedan, och ändå är det snart ett halvår. Egentligen hinner man ju förändras så mycket på ett halvår. Det märke jag förra året. Hur jag skiftade personlighet, blev en bättre och klokare version av mig själv, från förra december till förra juni. Det var så länge den tiden höll på.

Och nu, går dagarna, sveper förbi som om någon tog en trasa och suddade ut veckornas konturer för fort. Jag känner mig fortfarande som samma Nina, samma som i december. Men det är man ju ändå inte, man förändras. Och alla där ute, det är bra att förändras, om man blir något bättre. 🙂 Och nu kommer snart sommaren. Det här är sista vårdagen, men imorgon, ja, den 1 juni, då infaller sommaren för mig. Sommaren är en tid för förlåtelse, nya drömmar, frihet och hopp! Juni är en gul månad, som en solros. Min favoritmånad. Och idag är det exakt två veckor kvar till skolavslutningen. Två veckor! Och ibland tänker jag att jag minns de här dagarna förra året, hur jag tänkte då, i femman. Och att ett helt år kan svepa förbi i en sådan hastighet, men ändå så pass lagom attman hinner leva och lära sig nya saker. Hela tiden. Idag räknade jag förresten efter och kom fram till att antalet återstående dagar i klassrummen, korridorerna och vid skåpen i årskurs 6 är åtta.

Jag räknade bort alla helger, och då blir det bara åtta kvar. De dagarna kommer vara nedräkningen till friheten, och då allting kul händer. Klassdagar och lugnare skoltempo och massa annat. Mindre läxor.  Mer tid att ta det lugnt. 🙂 Sedan kommer min födelsedag, dagen då jag tar steget in i den riktiga tonåren. Tonåren, som är en så jobbig tid för många, den mest omtalade tiden i en ungdoms liv. Mina tonår ska inte bli jobbiga, det har jag bestämt mig för. De ska bli underbara. 😀

Ja, maj har kommit och gått.

Gör dig redo för sommaren! På med solbrillorna. 😎

Kram Nina

Kulturskolan, Mitt liv

Hej på er!

Som ni säkert ser på rubriken, är jag tillbaka från danslägret nu. (I föregående inlägg skrev jag om ett “dansläger” på Kulturskolan som jag skulle delta i och även en uppvisning).

Så, ja, jag tänkte berätta lite om hur det var, från mina ögon. Eftersom jag är en aning trött just ni vill jag inte skriva lika detaljerat som i de flesta andra inläggen, utan jag försöker få som en sammanställd helhet av mina upplevelser. 🙂

Enligt mig var danslägret jätteroligt. Kort sagt. Egentligen var det lärorikt, kul, skoj, roligt, skrattigt, pratigt, fullt av dans  och annorlunda. Och kanske en massa mer adjektiv, om man tänker efter. I alla fall, lägret pågick från torsdag kväll tills idag och under de ganska få dagarna hann jag hinna med så mycket. En dag fick jag en känsla av att dagarna har varit oändligt långa och fullspäckade med händelser utan att de egentligen kanske har gått särskilt långsamt. Det tycker jag är roligt, för om dagarna är avklarade, slut, på direkten, så känns det så oerhört snabbt alltihopa. Men de här dagarna fick jag uppleva mycket bra saker, som att öva i en stor sal som kallas Multihallen, prata, lära känna nya människor, umgås med de andra, genrepa många gånger inför våra nummer, äta både godis, kakor, glass och pizza och massa annat, bada tre gånger i en närliggande sjö, spela volleyboll och kolla på Hugerspelen-filmen första kvällen.

I torsdag eftermiddags var jag förväntansfull, men det släppte lite när jag väl trätt in på Kulturskolan och träffat de andra tjejerna och vi alla presenterat oss för de vi inte kände än. Sedan flöt allting bara på utan att man behövde tänka. Vi hade väldigt roligt, tycker jag. Allting var inte styrt enligt något speciellt schema, utan jag fick känslan av att vi elever hade mycket frihet, mycket tack vare vår lärare och vår gemensamma vilja.  Redan nästa morgon traskade vi iväg till en sjö, vilket jag nämnde ovan, och jag utförde årets första dopp!

Ihh, så kallt det var, men också väldigt skönt. Många hade tydligen redan badat i år, men för mig var det premiär, och visst, det var en iskall, hemsk premiär, men också väldigt rolig eftersom man var en del av gemenskapen hela tiden. Vi i dansgänget spelade volleyboll i sanden och jag tog flera  kort på solnedgången över det spegelblanka vattnet och lite andra vackra motiv som jag upptäckte. Jag visar nu bara de bilder där inga människor syns på bild,  utan de fotografierna jag tog på naturen. Och sedan behöver man kanske inte bilder för att visa allting. Ibland räcker det med ordens magi! 😀

Skog. Vackra gröna träd och mjuk mossa.
Skog. Vackra gröna träd och mjuk mossa.
Sandfärgade vågor, isande kallt vatten.
Sandfärgade vågor, isande kallt vatten.
Sjön, solnedgången, den skuggade skogen. Landskapet.
Sjön, solnedgången, den skuggade skogen. Landskapet.
Solen tittar fram bakom ett moln.
Solen tittar fram bakom ett moln.
Jag tog en bild på himlen för att jag tyckte det såg fint ut med alla dessa små molntussar som liknar sockervadd utspridda över den blåa ridån.
Jag tog en bild på himlen för att jag tyckte det såg fint ut med alla dessa små molntussar som liknar sockervadd utspridda över den blåa ridån.
En liten fluffig fin maskrosboll!
En liten fluffig fin maskrosboll!
Vackert och fridfullt. :)
Vackert och fridfullt, en siluett.
En liknande bild, men den här känns som att den är tagen på en annan plats, en annan tid.
En liknande bild, men den här känns som att den är tagen på en annan plats, en annan tid. Trots att den inte är det. Det är nog den sjunkande solen och vattnet och grantopparna som gör det. 🙂

Vi hade jätteroligt under tiden vi promenerade till stranden, plaskade i vattnet och massa annat. Sammanlagt blev det tre besök till badplatsen, och den tredje och sista gången doppade jag hela håret och det var betydligt trevligare än vad jag hade tänkt mig, ja, riktigt skönt att svalka sig i vattnet! Vi gjorde många saker, och igår gick vi bland annat till en pizzeria.De flesta valde att äta kebabtallrik, men jag tog en vegetarisk pizza och den var riktigt god. 😛 Sedan gick vi iväg till en butik inte alls långt ifrån och köpte lite godis för växelpengarna. 😉 När vi anlände till rummet igen, dansade vi i Multihallen till en högljudd musik. Det var ganska mycket tjo och tjim, men det hör ju till på ett sådant här läger. Jag minns inte exakt i vilken ordning vi gjorde allting eftersom dagarna flyter ihop med varandra, men efter några timmar kom de yngre barnen.

Det var en stor grupp med unga dansare, 6-10 år ungefär, som kom. Jag upplevde att det blev mycket tröttsammare då, men de minsta är söta när de springer omkring och jagar varandra, dansar och leker. 😀 Min lärare föreslog att vi skulle anordna en utmaningsrunda åt dem, med olika utmaningar så som hoppreps-hoppande, frågesport, Twister, danssteg och knopar. Man fick själv hålla i en station och jag valde Twister. Vi kom fram till att barnen var tvungna att klara minst 5 olika rörelser på Twister-mattan för att klara utmaningen – vilket varenda grupp lyckades galant med, de var förvånansvärt duktiga och viga och alla grupper fick extra stilpoäng (om man gör det extra snyggt eller inte klarar den alls fick man stilpoäng som tröst) av mig. I slutet av kvällen åt vi grillad korv utomhus, drack saft och så hölls det en liten prisutdelning till de yngre för att de kämpat så bra på vår utmaningsrunda.

När den senare kvällen kom var jag väldigt trött, men det var tydligen inte de andra så vi var uppe längre än vad jag förväntat mig och det blev mycket prat under de senare timmarna… Tillslut flyttade jag och flera in i ett annat rum och där kunde jag somna och fortsätta slumra tills klockan 10 över sju ungefär. Vi steg upp, åt frukost, för min del bestående av mackor och varm choklad, och sedan, efter tag, skulle vi packa ihop alla våra saker. I rummet lade vi in allting i väskorna och efter en stund var vi klara, och då fick vi göra vad vi ville tills det var dags att promenera till torget där vi skulle ha vår omtalade uppvisning!

Just den uppvisningen har jag sett framför mig i huvudet många gånger. Föreställt mig numret från början till slut, sett publiken för mitt inre, och delvis längtat till det ögonblicket. Inte för att det är så märkvärdigt egentligen, eftersom det är en vanlig liten sammanhållning som brukar hållas i orten här. Den kallas Hjulafton. Utan jag längtade för att det är speciellt för just mig på något sätt. Och för att det är kul att få visa upp något man övat på. Streetgruppens nummer, alltså “min” grupp hade ett lite udda och enligt mig lite knäppt nummer. Det är vår grej, känns det som. De andra grupperna har igenkännliga danssteg medan vi har både klätt ut oss i vita målardräkter som ska föreställa astronaut-dräkter, låtsats vara gamlingar som slåss, spelat upp ett slagsmål med ungdomar inspirerat från en film, och massa annat. Det är förstås jätteroligt! 😀 Jag tycker ändå om att vara udda på något sätt, så för mig spelar det inte så stor roll. Men: årets nummer var nog det speciellaste av alla. Eftersom vissa varit sjuka och frånvarande under lektionerna hade vi inte hunnit så långt i koreografin, och vissa lektioner planerade vi endast musiken. Men resultatet blev kul, tycker jag! Det var inte särskilt utstuderat eller häftigt, (tycker jag), men desto med glatt och med ett budskap om att rädda miljön. En medlem skjutsades in i en soptunna av “sopgubben” som dansade robotdans på vägen tillbaka, och jag och min bror stod på scenen medan de andra var på marken . På den stora, blåa soptunnan hade vi gjort en special-fixad lapp, med texten Pappersåtervinning och jag hade ritat lite tidningar och  det gröna recycle-märket. Två personer började dansa , lite oväntat, medan jag och brorsan gjorde lite dans där uppe. De två gjorde några trick och kastade upp ett par papperstussar åt oss. De hade vi tidigare spridit ut på marken eftersom de är rekvisita. Jag och min bror hoppade ner och snurrade runt och sedan kastade vi omkring pappret till varandra medan vi dansande, och plötsligt hoppade en människa ur soptunnan..! Detta var ju såklart planerat, men vi låtsades bli förvånade och när vi märkte vad soptunne-personen gjorde, alltså slängde skräpet i papperskorgen, så rörde vi på oss i ett steg som betyder ungefär “aha” och sedan skedde allting så otroligt snabbt, men när alla papperstussar var i och när vi dansat klart så hoppade dans-medlemmen i soptunnan igen, vi stängde locket och körde runt tunnan, pekade på lappen och log och vinkade.

Ja, det kanske verkar lite knäppt, men jag tycker det var jätteroligt (och en aning nervöst) att framföra numret. Efter åt kände jag mig så lättad.

Den följande stunden var trevlig underhållning, både dans, teater och vacker musik. Det hade kommit ovanligt många människor och jag känd igen nästan alla på ett eller annat sätt. Då är det ju särskilt viktigt att man har ett bra budskap och gör sitt bästa. 🙂

Sedan, när allting var övar, kände jag mig sprudlande glad och fylld av en lustig energi. Jag var nöjd helt enkelt. Nöjd med lägret, nöjd med framträdandet.

Det var min historia, hoppas att ni fann den intressant att läsa!

Nu har jag tyvärr inget mer att skriva, men ha det bra så länge.

Kram

Nina

 

 

Kulturskolan, Mitt liv

Hallojsan! 🙂

Eftersom jag alldeles strax ska bege mig till det omtalade (här i bloggen i alla fall)  danslägret så blir inlägget väldigt kort, men jag tänkte bara berätta att jag inte kommer blogga förrän på lördag, om jag möjligtvis inte har tid att blogga via mobilen. Kanske gör jag det, vi får se. I alla fall återkommer jag på lördag, ha det bra sålänge!

Min hög med packning ligger på golvet i tre olika stora väskor, och det blev mer än vad jag trodde, och ändå är ingenting onödigt! 😮

Ses snart igen!

Kramar

Nina

Dikter

Hejsan!

Den andra dikten om livet handlar mest om den lyckliga människan. Jag vet inte exakt, men när jag läser får jag antingen känslan av att personen i dikten är en mycket bortskämd person som aldrig har fått uppleva sorg eller smärta, någon som har haft det bra hela tiden. Eller den tacksamma människan. Den människan som har fått uppleva sorg eller smärta, men som har lärt sig att ta sig upp igen, steg för steg. Som har lärt sig att bli tacksam för livet trots motgångar, som älskar sitt liv som det är. Och det är ju bäst att göra, eller hur?

Livet är en dröm!
Lever i en dröm
Svävar i en dröm
Vaknar i en dröm
Springer i en dröm
Hatar i en dröm
Älskar i en dröm
Talar i en dröm
Äter i en dröm
Simmar i en dröm
Sover i en dröm
Skrattar i en dröm
Drömmen är livet
🙂
Skriven av Nina  29/5-2014

Där var den andra dikten om livet, den med bäst sätt att se. Tycker jag. För det är ju inte mycket som blir roligt om man inte är lycklig…? Och jag menar förresten inte att de som är olyckliga av någon anledning inte får vara det. Som jag skrev innan, kan det vara en olycka som försatt personen i ett olyckligt sinnestillstånd. En nära väns bortgång, till exempel. Då får man sörja hur mycket man vill. Och perfekt lycka kanske inte heller är det ultimata sättet att leva? Man måste ju tillåta känslor. Aja, sådant här är kul att fundera över. 🙂

Ha det jättebra! Nu ska jag strax göra lite andra saker men vi ses!

Nina

Dikter

Hej på er!

Jag fick plötsligt inspiration att skriva två dikter om livet. Först tänkte jag inte så mycket, sedan insåg jag att mina dikter handlade om livet, ur olika perspektiv.

Den här första dikten handlar om livet ur ett sämre perspektiv, den sämsta, egentligen. Det olyckliga, deprimerande. Det kan ju också bero på olika förutsättningar, inte hur man tänker. Man kan ha varit en glad och lycklig person en dag, som sedan fallit ner i ett svart hål av sorg och inte kan ta sig upp, eller någon som föddes med de här förutsättningarna, de sämre: det kan vara fattigdom, föräldralöshet, drogberoende och massa mer hemska saker.  Jag klandrar inte personer som tycker så nu, utan jag försöker belysa skillnaden i olika sätt att se på det mest självklara här i världen: livet.
Livet är en plåga…
I plågan jag vaknar
I plågan jag sover
I plågan jag äter
I plågan jag dricker
I plågan jag skrattar
I plågan jag hatar
I plågan jag älskar
I plågan jag finns
Plågan är livet.
🙁
Skriven av Nina  29/5-2014

Ja, där var den!

I nästa inlägg, lägger jag upp dikt 2 – det lyckliga sättet att se på livet.

Kramar Nina

Mitt liv

Hej igen!

Jag måste skriva en sak – fyra dagars underbar ledighet väntar härmed på mig!

Jag tycker att vi elever (och alla andra som arbetar) har gjort oss mycket välförtjänta av ett litet minilov. Under helgen ska jag först och främst bege mig till Kulturskolan för sista gången på terminen för att avsluta med ett förhoppnings jätteroligt dansläger. Vi i gruppen och danslärarinnan har tillsammans planerat lägret, som ska pågå från torsdag kväll till lördag eftermiddag. Vi ska dansa, kolla på film, umgås och ha kul, öva mer på dansen, äta lite goda saker och sova över under två nätter. När dagen gryr ska vi, på förmiddagen promenera bort till ett torg där vi ska ha uppvisning med miljö-tema! Jag tycker att det var en jättebra idé att förmedla ett budskap i själva dansshowen. Den yngre gruppen, som uppträder före oss, ska slänga ut ihopknycklade papperstussar på scengolvet, som vi ska plocka upp i streeetdance-aktiga rörelser och slänga i en soptunna där en av dansarna i slutnumret kommer bjuda på en överraskning.   Medan jag skrev de här orden, fick jag en känsla av att jag redan sagt dem. Kanske har jag berättat om lägret i ett annat inlägg. Men nu är det gjort i alla fall. Och jag behöver väl  inte nämna att jag ser fram emot det? 😉

I alla fall närmar sig sommarlovet med stora kliv. Vi har redan haft våra sista lektioner i flera ämnen, och idrotten kommer likaså avslutas nästa måndag, precis som NO:n. Det ska bli skönt att släppa alla tankar på skolan, betyg och prov – vilket jag har tänkt på oerhört mycket ni under vårterminen när Nationella Proven präglat det intensiva schemat. Nästa vecka blir den sista med riktiga lektioner, och veckan därpå, tror jag, ska vi städa och ha “klassens dag”, pizza-ätning och lite annat. Då får man chansen att för en gångs skull ta det lite lugnt och låta tankarna flaxa iväg till friheten och två månaders ledighet.  Idag fick vi förresten reda på våra ämnesbetyg i två SO-ämnen, plus NP-betyget. Jag kan lite hemligt säga att jag är väldigt nöjd med dem. Det var kul att få höra ett bra besked när man har tänkt på betyget och undrat vad det kommer bli.

Nu ska jag avsluta detta inlägg med att önska eder alla en trevlig helg!

Kram Nina

Noveller

Hej på er! 😀 Jag har länge funderat på att skriva en novell om tiden. Och eftersom jag har fått önskemål om fler noveller här på bloggen, så kommer en här. Hoppas att den är till nöje och får er att fundera eller reflektera.

 

 

Hon vaknade av att hennes hjärta bankade och att svetten strilade ner för pannan, Mjukt och varmt. Men inuti kändes hon sig isande kall, grå och stickig. Drömmarna var tillbaka igen. Inatt. Under  kvällen hade hennes tankar varit fulla av oro inför morgondagen, inför skolan, inför tidens minutvisare som tickade iväg och inför provet. Inför alla ouppfyllda mål och inför huvudvärken som inte ville försvinna. Allt detta hade trängts i hennes tioåriga sinne när hon lade sig tillrätta på kudden och en djup koncentrationsrynka i pannan slätades ut, när hon släppte allting och lät händerna sjunka till sidan.

Det varma mörkret omslöt henne och lila fläckar dansade för hennes ögon när hon gäspade, mumlade något i halvsömnen och kröp ihop som en liten boll på sängen, med täcket högt uppdraget. Mamma och pappa var inte hemma än. Hon visste inte varför, men de talade ju nästan aldrig med henne. Så var det att vara Eliane; storasystern som fick ta hand om allting, när mamma och pappa inte vara kapabla att göra det själva. Rusa fram och tillbaka, stressa, sköta skolan med betygspratet snurrar runt i huvudet, mata katterna, gå ut med hunden och hjälpa lilla Otis när föräldrarna jobbade övertid.

När hon gled in i sömnen spändes hennes muskler av oro. Först andades hon bara tungt och stilla, men sedan började hon fäkta med armarna. En bit in på natten var det, då hjärnan började bearbeta alla hennes hårt sammanknutna tankar och sakta släta ut dem och förse tankarna med illustrationer av henne själv i olika situationer.

Springandes ner för en lång kulle. Jagad. Hennes kropp låg fortfarande i samma ställning, och andhämtningen blev lite snabbare och ögonlocken flackade. I sömnen trevade hon med armarna efter täcket som glidit ur sängen, men det avbröts genom att Eliane tappade uppfattningen om verkligheten. Nu var hon inte här.

Nu var hon jagad, jagad av ett enormt armbandsur. Konstigt? Javisst. Men drömmar är oftast mycket märkliga, och hjärnan lyder tankarna som svävar runt i huvudet under dagen.Eliane kämpade för livet, i en mystisk, omedveten drömvärld. Hon flåsade av ansträngningen, och hon hade redan tillryggalagt en och halv kilometer. Vägen som väntade henne var lång och smal, en liten stig vars båda sidor kantades av ett bräckligt, jordbrunt staket. Trädens knoppar hade nyss slagit ut och det var en grön allé, blomdoften hängde kvar i luften trots att klockan var halv sex på morgonen och alla blommor inte slagit ut än. En enstaka liten sparv var morgonpigg och flög lyckligt ovetande om den väntande faran iväg för att hämta mask åt sina ungar som ivrigt pep i ett bo i en gren högre upp i en asp.

Men det var något som inte stod rätt till. Djurlivet så här nära skogen var visserligen sprudlande av liv, så här på försommaren. Gräset var grönt och solens orangefärgade strålar fick den närliggande floden att glittra i en blå symfoni. Trots det spetsade en älg nyfiket och oroligt öronen. Några träd skymde den, den stod en bit längre in i den mörkgröna skogen och tuggade på ett granskott. Men dess ögon såg något som en vanlig människa inte ser vid första ögonkastet.

Rädsla.

Flickan som kom rusande längs den smala grusvägen var barfota, hennes fötter var redan fläckade av jord och en strimma blod rann från smalbenet där en kvist hade rivit upp skinnet. Det långa, ljusbruna håret som vanligtvis hölls uppe av ett tjockt hårband slängde fritt omkring hennes oftast vänliga och kloka ansikte. Men nu var  ögonen  uppspärrade, som två stora klot.  Irisen var lika blå som vattnet som rann i floden, men den vilt utvidgade pupillen täcke nästan allting av den vackra färgen.  Det rosiga i ansiktet hade ersatts av en läskig blekhet.  Sammanbitet höll hon ihop de smala läpparna, ökade farten så gott hon kunde medan vassa grusbitar stack henne i fotsulorna. När hon närmade sig stället där älgen stod en bit längre in bland grenverket, backade den.

Djuret kände av att det fanns rädsla i luften. Men värst av allt, illvilja. Trots det stod den, fortfarande lika dumt nyfiket, kvar i en skuggad glänta. Vad var det egentligen den lilla flickan av den tvåbenta rasen var så rädd för?

Trettio hjärtslag senare och älghanen fick svaret.

Det var något som den aldrig tidigare skådat, varken i människo – eller djurvärlden. Och det kan jag uppriktigt säkert  meddela att du inte heller har.

Du vet vad en klocka är. Men det här var inte en vanlig klocka. Det här var själva definitionen av tiden i sig. Och tiden, var något som var en sann fiende för henne. Inte medvetet, nej, hon hade inte valt det. Fienden var av den typen av fiender som växer ju äldre man blir, och om man inte inser att fienden är en själv, så kan fienden till slut ta kål på en. Det var vad som höll på att hända med Eliane. Hon hade ingen aning om att tiden var hennes fiende, ty hon var en oskyldig flicka vars syfte var att göra sitt bästa i  alla lägen.

Inte hade hon hört talas om stress, en sådan stress som sakta men säkert höll på att ta över hennes liv.

Armbandsuret symboliserade klockan. Alla klockor i hela världen, men de var ondskefulla. Man skulle kunna tro att människan som en gång i tiden kom på att man skulle följa solens rörelser över himlen, var en mycket klipsk person. Det förnekar jag inte. Men att tiden kan slå barns liv i spillror, som måste plockas upp fort, kan alla förneka. Det är det som är den bistra sanningen, som drabbar ett barn. I en dröm. Drömmen virvlade mörkrosa, surrealistisk och mycket, mycket intensivt verklig kring henne medan hon låg och sov.

Föräldrarna hade vid det här laget kommit hem från en konsert och lade tillbaka täcket över Eliane och gav henne en liten godnattkyss innan de själva skulle sova, för nu var klockan halv elva. Men i drömmars värld, är allting möjligt, för nu hade klockan passerat sex på morgonen, och den materiella klockan, den absurt enorma, skräckinjagande och ondskefulla klockan, hade passerat Eliane. Flickan försökte fly för sitt liv, för hon visste att klockan ville henne ont. Ingen klocka i världen är god. Det insåg hon, flera år senare, när hon tänkte tillbaka på den där drömmen som hade förändrat hennes liv. Den hade slutligen fått henne att inse att tiden inte var viktig, utan livet. Nästa dag hade hon gått ner till floden som varit en del av hennes dröm och sett sin lilla turkosa klocka slukas av vågorna, och virvla bort i strömmen. Nöjd hade hon andats ut, tänkt att med den döda klockan, var drömmen också borta. Slukad av strömmen och de kalla vågorna. Borta för alltid.

Innan hade klockan varit ett verktyg, något bra. Något som är bra och användbart för de flesta människor, som du och jag. Men om ett barn blir allt för fixerat av tiden i olika sammanhang, finns det risk att barnet inte mår särskilt bra längre. Det hände med tioåriga Eliane, som jagades av den intelligenta, onda och stora klockan. Lika hög som ett trevåningshus var den, då den rullade fram över vägen och dess bredd fick träd, unga björkar och alar, att mot sin vilja böja sig och till och med krossas under tyngden av denna jätteklocka. Tiden.

Det slutade med att tiden kom ikapp henne, den rullade med en sådan fart nerför backen att inte ens hennes kvicka fötter kunde förmå sig att ta ett steg till när hennes krafter väl var använda. Vad som hände, hann jag inte bevittna, för det var jag som var drömskaparen. Drömskaparen är ett ting som inte styrs, inte låter sig tyglas, och aldrig kan fångas. Drömfångare, vet ni, är ett påhitt. Drömmar som jag kan aldrig fångas in.

 

Skriven av Nina, 28/5-2014  (Det är förresten inte tillåtet att kopiera texten, som vanligt. Om någon nu skulle vilja plagiera den, men det tror jag inte om er läsare. Bara för säkerhets skulle skriver jag såhär. )

Kram på er! 🙂

 

 

 

 

Dikter

Hej igen! Jag fick lust att skriva en dikt, en liten berättelse om saknad och kärlek, och allting i ett enda ögonblick.

Jag vandrar ensam på

En stig, guldfärgad av sanden

Stilla, tyst, inte ett ljud stör mig här

Där jag vandrar, omsluten av mig själv, i mina egna tankar

Solen går sakta ner, orange

Över det som kallas vidder av öken

Solen skyms nu bakom horisontlinjen

Det är fortfarande stilla, tyst, men nu hörs ett ljud

Sanden vibrerar, och där, bakom solen, bredvid en uppstigande stjärna

Skymtar något

En gestalt, svart som natten i motljuset

Endast en skugga

Kommer närmare

Jag saktar in, stannar

Och när du blir tydligare,

Så faller du i mina armar

Alla år av sorg, saknad och längtan

Borta i ett enda ögonblick

När jag ser in i dina ögon, glittrar dem

Då du lägger din hand på min, släpper stenen från mitt hjärta

Och åren av ensamhet har blekts bort i skuggan av din kärlek

Allt i ett enda ögonblick

 

Det var dikten, hoppas att ni tyckte om den.

Kramar Nina

 

Mitt bildgalleri

Hej på er! Jag tycker att jag inte har haft så mycket bilder här på bloggen på sistone, så jag tänkte att jag skulle lägga upp lite fler naturbilder. Ofta när jag fotograferar, tänker jag att jag ska lägga upp dem här sedan, men då blir det aldrig av. Så nu kommer här bilder på blommor, vatten, och natur! 😀 Hoppas ni gillar det, nu är det mest närbilder på blommor. 🙂Stugan m.m 015Gula gullvivor.

Stugan m.m 004Trevlig blomma som växer lite över allt nu i början av sommaren.

Stugan m.m 002Vitsippa.

Stugan m.m 007Påsklilja!

Stugan m.m 011Vad heter denna blå blomma? Blåklint..? Fin är den i alla fall.

Stugan m.m 013Liknar en prästkrage, men är mycket mindre.

Stugan m.m 037Horisontlinje.

Stugan m.m 024Wihi! En glad skugga i den gyllende sanden.

Stugan m.m 030Stenar i strandkanten och spegling i vattnet.

Stugan m.m 054En gul liten blomma som växer nära vattendrag, vet dock inte namnet på den.

Stugan m.m 111Den här blev jag förresten riktigt nöjd med, ljuset blev bra, tyckte jag! 😉

Stugan m.m 113Fridfullhet och fiske till sjöss.

Stugan m.m 070Ögonblicket då en vattenkaskad skvätter upp mot skyn när en sten slängs i vattnet.

Stugan m.m 057Jag tycker det ser häftigt ut när vattnet både är gyllene och mörkblått..

Stugan m.m 066Svartvita, vanliga björkstammar. 🙂

Det var allt för just nu, ha det så bra sålänge!

Kommentera gärna.

Kram Nina