Noveller

Hej! Nu kommer SISTA delen i min novellserie. Läs och njut!

“Vad menar du?” frågade jag döden. “Jag… Jag är ju beredd att lämna livet, jag har ju hamnat, är, gått igenom allt detta, släppt mina plågor, all smärta.” Min röst darrade.  “Det måste väl vara slut nu? Jag är redo för ett annat liv… Lämna mig inte i ovisshet, nu när jag äntligen har funnit ljuset, efter en tid i mörker. Instängd. Jag vill vara fri.” Jag bönade och bad, men det stora ögat förblev tyst.  Dess ljus omfamnade mig. Bara ett steg till, tänkte jag. Bara en liten bit framåt, in i ljuset, i dödens armar, i dödsögats blick. Så kan jag släppa allting. Kedja loss den där länken mellan mig och livet och börja om.

“Rani.” Rösten var allvarlig och uppmanande. “Titta på mig.” Jag stirrade neråt, inte för att jag var min kropp längre, jag var bara mitt medvetande. Men det var likadant som innan, bara det att jag nu var fullt medveten om allt vad döden innebar. “Jag sa, min vän, att det inte är slut än”, sjöng ögat vänligt.  “Men… Jag förstår inte..” viskade jag till svar.

 

.Jag kommer ihåg det  fortfarande, kristallklart. Som vatten. Mina tankar är sjögräset och fiskarna. Jag älskar metaforer. Hursomhelst, jag minns min darrande röst. Försiktiga ord. Jag talar exakt likadant nu. Ursäkta att jag hoppar i tiden. Men jag måste få reflektera. Någonting inom mig förändrades den dagen. Eller om man nu räknade i dagar, inte vet jag. Ack, det var minsann en upplevelse, så omvälvande att bara de få människor vars förtroende jag fått, tror på min historia. Men jag var medveten om att det var sant, ingenting annat var möjligt. Det finns inget att förneka. Jag sluter ögonen, och minnena kommer igen, de rusar likt en gjord gaseller. Och plötsligt, nästan omärkligt, är jag tolv år och i dödens vakande armar igen.

Följ mig, tillbaka in i dödens mörker. Eller ljus. Allt beror på hur man ser det.

 

Då blev ögat en fysisk kropp. Det där suddiga, otydliga materialiserades plötsligt och framför mig svävade en älva. Ja. Det var sant. “Vad händer?” undrade jag.

“Schh…” Älvan satte fingret för munnen och dansade runt mig, flaxade med sina vingar. Kanske var hon en ängel, men att det var en flicka var det ingen tvekan om. Hon såg ut att vara i femtonårsåldern, med långt, tjockt svart hår, stora, sandfärgade ögon, tydliga ögonbryn, jordbrun hy och en smal, slank och ganska lång kropp. Hon var iklädd en rhododendron-färgad klänning som såg ut att sväva i luften, precis som hon själv. Jag fick tårar i ögonen, för plötsligt insåg jag vad hon ville säga mig. “Du förstår. Jag ser det på dig.” sa den femtonåriga versionen av mig.

Jag var inte femton än. Jag var tolv.

Hon lade en hand på min axel, eller vad som kändes som min axel. “Du, min vän, jag ser att du är kluven. Om du dör nu, får du aldrig bli femton. Du får aldrig uppleva din ungdom, få en livspartner, äta riktig mat igen, dansa på ängarna, bada i vågorna, skratta med nära och kära, se en molnig himmel, känna regndropparna eller återse din familj. Detta är vad du kan förlora.” Hon såg allvarligt på mig och jag svalde en klump i halsen.

“Kom här, så ska jag visa dig.” Hon lät mig flyga med henne, genom långa, mörka tunnlar, klippiga grottor och solupplysta salar uthuggna i något slags sten, ända tills vi kom fram till en rund skärm som liknande vind som blåste runt, runt och var vit i kanterna. Det var fluffigt längs ut. Precis som moln. Mina ögon fylldes av tårar igen. Moln jag aldrig skulle få återse.

Den annorlunda skärmen flimrade till, fortfarande med ängels hand på min axel, hennes kroppsvärme. Det var så, änglar hade värme, precis som människor. Jag stod som paralyserad och stirrade. Jag såg mig själv, utmärglad, med tovigt hår, med svetten pärlande nerför kinderna i en sjukhussäng. Det var långa sladdar och märkliga apparater kopplade till mina armar, och någonting låg över mitt hjärta, en till apparat kanske. Min puls mättes i vågfrekvenser på en ljusblå tavla, och flera vitklädda sjuksköterskor stod med sorgsna, allvarliga ansikten runt sängen.  “Stackars liten. När hon är så ung..” mumlade en blond sköterska. Det var orolig stämning i hela rummet. Sedan fick jag syn på dem. Mamma hade händerna i ansiktet och grät. Hon hulkade, tittade ibland upp med ögonen glimtande av en gnutta hopp, när hon inbillade sig att min ögonlock fladdrade till. Min storebror, Ceasar, grät han också. Hans hjärta såg ut att vara i tusen bitar, hans ögon var rödgråtna. Min yngre syster var så liten, kanske förstod hon inte. Men hon var stilla, satt tyst, förstod att något var fel, hemskt fel. Hon skrek och grät och ropade efter mig, ville att Rani skulle vakna. Jag är här! Jag mår bra! Ville jag ropa. Men när jag försökte gick det inte, och  när jag försökte stoppades jag av ängeln med nedslagen blick.

Då förstod jag. Jag var tvungen att välja. “Finns det fortfarande en chans?” frågade jag. “Kan jag återvända till människolivet och min familj?”

“Du förstår,” det här är bara mötet med döden, sa ängeln.” Det är du som ligger i den där sjukhussängen, men din själ är här hos mig. Du har ett val. Du kan välja mellan dem, din älskade familj.” Jag nickade stumt. .. “Och din pappa hos mig.” Du kan välja att lämna din själ här, så att den kan förenas med din fars. Ni kommer ha det bra, i dödsriket blir ni fria och omhändetagna. Ni får vara tillsammans.

“Men din familj saknar dig, hemskt mycket. Du får  lov att tänka efter. För jag kan avslöja, att det finns hopp. Det är cancer du har, en tumör i magen. De kan rädda dig.”

Okej.. Det här var det svåraste valet i hela mitt liv. Jag saknade min pappa så mycket. Hans bullrande skratt, mjuka hår och fantastiska leende och kramar. Och hans dödssjuka bröst, hostningar, gravstenen.

Men min familj. De hade redan förlorat pappa, och så jag. Jag skulle ändå möta min far någon gång, eftersom jag ändå kommer dö någonstans. Men min familj måste jag vänta på länge, länge. Om jag återvänder till livet, får jag leva ett helt liv med dem. Och allting kommer bli som förut. Man måste komma över sorger, jag får lära mig att leva med min förlust. det måste man. Livet består av både motgångar och medgångar.

Jag älskar dig, pappa, tänkte jag, innan jag tog ett djupt andetag. Jag älskar du så obeskrivligt mycket. Farväl.

“Jag har bestämt mig” meddelade jag.

“Tack ska du ha, min vän. Förlåt mig, men vi ses. Och det kommer ta lång, lång tid. Ängeln log varmt. Det kommer gå. Var inte rädd. Det är bara en liten resa, du kommer minnas allt. Och leva länge, det lovar jag.Men lita inte på mig för det.” Hon blinkade till.

“Hejdå.”

När jag vaknade var det skratt. Det var tårar, det var överflöd av glädje och mer tårar. “Mamma!” hostade jag. “Jag lever!” Sedan började jag skratta, och kramas. Jag kramade sköterskorna som räddat mitt liv, mamma, min bror, lillasyster och var så innerligt tacksam.

Efteråt följde berättelser. Tusentals ord om det jag upplevt. Tusentals tårar. Och tusentals skratt. Jag lyckades till slut. Jag kunde vinna över döden. Det här var min kamp, min resa. En väg genom ljus och mörker, död och liv. Men nu är jag tillbaka, och jag ska aldrig glömma alla insatser som gjordes. Alla tyckte att det var ett mirakel att jag överlevde, för sådan cancer brukar vara obotlig. Men jag visste varför, det var tack vare min starka lust att få spendera tid med min familj och min smärta, smärtan som jag till slut blev befriad ifrån. Jag har lärt mig mycket. Det är väl det man kan säga. “Min älskling..” viskade mamma och höll om mig, länge, länge runt min beniga kropp. “Jag älskar dig mamma” viskade jag tillbaka. Sedan vände jag blicken uppåt, mot en reva i himlen, mot något som ingen förutom jag kände till ännu. “Tack.”

 

Då var det slut! 🙂 Det har varit fantastiskt att skriva denna berättelse och lika fantastiskt att läsa era uppmuntrande kommentarer! Jag blev nöjd med den där delen, som är den sista. Och jag hoppas att ni har lärt er något av mina ord, för man reflekterar själv mycket när man skriver sådant här. Vi ses snarast! Nu hinner jag inte skriva mer, men tack för ni har följt denna!

Många varma kramar

Nina

 

Noveller

Hej igen! 🙂 Nu ska jag äntligen skriva del 6 i min blogg-novellserie. För er som inte kommer ihåg eftersom det var ett litet tag sedan (:o) så kommer här en liten återblick: huvudpersonen Rani är beredd att överge sitt liv för att möta det som väntar bakom den där skira ljusstrålen hon befinner sig i. Svävandes någonstans medan liv och död, i en blå massa, i luften, högt upp,ser hon tillbaka ett kort ögonblick på sina minnen och minns sin bror. Plötsligt spärras ett enormt öga upp framför henne, med irisen samma färg som Ranis.

Del 6 – Befriad själ

“Var inte rädd”… Rösten lät lugnande, liksom varm. Mycket övertygande. “Tro mig, min vän.”

Jag tror att jag var död, men jag vet inte. Antagligen inte, eftersom jag kunde uppfatta saker. Nu, när jag ser tillbaka på det, insåg jag att jag befann mig på den där bron mellan livet och döden. I mitten, någonstans över vattnet under. En bäck som symboliserade frihet och samtidigt ångest över alla ouppfyllda drömmar man lämnat bakom sig rann under den smala träbron. Det var så jag mindes det. Inte en sådan där lång, rak bro upplyst av lampor, som brukar finnas mellan öar. Inte heller en guldfärgad, utsmyckad skapelse som svävade bland molnen och änglarna. Nej, det här var en enkel gångbro som var böjd likt en kulle. Runt om den spirade cerise, violetta och vita blommor. Bredvid vattendraget lutade sig en gammal, skrovlig ek med nyutslagna blad. Det var vår. Lågmäld fågelsång.

Allt det här är bara minnen, minnen som glömdes på äldre dagar, när mina hårtoppar började vitna längst ut.  Men det betyder inte att upplevelsen är förgången. Den har bosatt sig i min själ för alltid. Och människorna som räddade mitt liv. Åh, minnen. Inte nu. Inte här. Först, är det dags att berätta klart den här historien. Liv och död. Sammanvävda i varandra. Vitt och svart. Hur var det egentligen? Var det livet som egentligen var svart, och döden vit? Det visste jag mycket väl.

När jag, tolv år gammal mötte det där bruna, outgrundliga ögat, och den där rösten, insåg jag att alla förutsättningar, fördomar, förväntningar, ja till och med bevis som människorna under åren lagt fram till varandra inte stämde. Att se döden i vitögat, bokstavligt talat, var inte så hemskt som jag hade fasat. Alla tankar, all skräck. All rädsla som bankade sig in i våra hjärtan – av media, av människor, av sönderspruckna gravstenar och kors, var egentligen onödig.

För ärligt talat kände jag mig inte rädd. Rösten, ögat, lyckades övertala mig. Det var ungefär lika stort som ett halvt, vanligt bostadshus. Enormt. Jag sa ju det. Ögat, såg rakt in i min själ. Alla år av mörker och ensamhet, jag gått och burit på släpptes plötsligt fria.

Nu minns jag igen. Så intensivt, som om jag vore där.  Nu kliver vi in i den tiden. Håll i er.

 

“Ja…” viskade jag till svar. “Inget ont kommer hända dig” lovade ögat. “Okej..” sa jag, nästan ohörbart. Jag var så uppslukad av det som just hände. Så fångad. Instängd i mig själv. Fast på ett bra sätt. Kanske.

“Här..” Ögat i iakttog mig medan jag tog emot ett långt, strävt rep.  Nu såg det ut att le. När det såg min oförstående min blev ögats uppsyn lite allvarligare. “Ta tag i detta, håll i hårt, så ska jag dra. Detta är sanningens rep. Jag kommer försiktigt dra ur sig alla plågor du tampats med under din korta livstid. Det kommer inte kännas någonting. De här ska jag lägga i vårt arkiv.”

Arkiv?! Vad pratade ögat om? Det var en märklig tanke, att döden samlade människors plågor i arkiv. Det hade jag fått veta nu.

“Arkiven är egentligen en våg, sa ögat,  “vilken är gjord av flytande substans. Varken ånga eller vätska. På ena sidan, den vänstra, samlas alla goda erfarenheter och på den motsatta sidan läggs alla plågor, jämt fördelade i släkt och ursprung.  Allting hänger samman. Jag, döden, alltså, får veta mycket om hur ni lever där ner på Jorden.”

Okej. Bra. Bara att göra det, tänkte jag och nickade.

Sekunderna som följde var det mest befriande, hemska och obeskrivligt vackra som skett. Jag riktigt kände hur det mörka, tunga som jag burit på under de senaste åren lossnade från mitt hjärta. Min själ var befriad. Så fri. Så levande. Eller, det där kanske var ironiskt. Jag skulle just lämna min människokropp. I alla fall var det mer ljus, och en oändlig värme. Jag blundade, men minnesbilder blixtrade förbi mitt inre. Jag på en väg, gråtandes. Händer som kramar mina fingrar. Skrik. Huvudet intryckt i kudden. Tårar. Mer tårar. En outhärdlig smärta över att förlora någon man älskar.

Men allt detta släppte och jag var redo att lämna Rani. “Farväl..” viskade jag till min kropp och en kristallklar tår föll ut i mörkret som nu lagt sig.

“Vänta”, avbröt döden. Alltså just min död, hade jag fått veta på senare tid. Alla olika människors död visades på olika sätt, beroende på vilken sorts person man var. Min var ett öga. “Det är inte slut riktigt än”.

 

 

Hoppas ni tycker om den, själv blir jag riktigt nöjd. Förresten är novellen inte självbiografisk eller så. Den är baserad helt på egna fantasier och sådant jag hört. 🙂

Vi ses!

Kram Nina

 

 

Mitt bildgalleri

Hej på er! 🙂

Jag sitter i solen och märker hur mycket som har växt upp i trädgården. Knopparna på buskarna har slagit ut och ersatt det kvistiga, färger i rabatten: lila, gult, vitt… 🙂

image

image

image

Härligt tycker jag! 😀

Men nu måste jag gå, vi ska åka till stan!

Vi ses!

Kram Nina

 

Mitt liv

Tårar 

Tårar är inget nytt för mig. 

De kommer, flyger, väjer undan. 

Torkas upp i min undran.

 Vi reser oss efter fall. Så isande kallt. 

Motgångar, nedgångar, lycka. 

Så har vi allt. 

Tiden går. 

Nej, tiden flyr.

Jag snurrar runt i dimensioner, blir alldeles yr.

Somnar i mörker, till svart. 

Vaknar i vitt, till ljus. 

Livet, ett rus. 

Rusar genom hotfulla känslor. 

Akta dig!

Mörka, tysta, ledsna, glada. 

Vakna upp, dra din börda!

Inget finns, är vad vi minns. 

Men det går inte. 

Det enda som finns just nu, är du. 

Och en glittrande tår. 

 

Mina tankar och åsikter, Mitt liv

Hej.

Just nu, denna morgon, känns mitt sinne som ett blankt, vitt papper. Eller som en spegelblank sjö. Alldeles tyst, fullkomligt stilla. Kanske i väntan på att något ska bryta lugnet. Svaret är öppet.

Mitt medvetande kan fyllas med kärlek eller hat. Vilket, väljer jag själv.  Men ingen kan förneka att jag känner mig mer levande än någonsin. Så fri.

Mina tankar är som en molnfri, klarblå himmel. Men snart kommer fåglarna. De kommer vara känslor, beslut, mål, tankar och drömmar.

Men just nu är mitt sinne en spegelblank sjö.

Kram från Nina…

Djur & natur, Resor och äventyr

Hej på er! Här är en berättelse om vad som skedde för mig den sista dagen på påsklovet. Den soligaste och vackraste av dem alla. Jag har inte hunnit skriva det här inlägget tidigare, så det kommer nu. Men i alla fall:

I förrgår  var vi på ett underbart ställe med hundratusentals påskliljor i massa kulörer. Jag, mamma, min lillebror, pappa + mormor och morfar resonerade om vad vi skulle göra idag. Min lillebror tyckte att vi skulle åka ut med mormors och morfars flotte, som de äger med några andra. Det hade jag också kunnat göra, men de andra höll inte riktigt med. Mormor och morfar ville absolut  åka och titta på några påskliljor. Det var så jag uppfattade det från början, jag tyckte att det lät en aning “pensionärs-aktigt”. Men jag hade fel!  Vi åkte en otroligt lång och slingrig väg (fast egentligen var den inte överdrivet lång, bara lång) och till slut kom vi fram till en fullparkerad parkering i ett litet ställe ute på landet i Småland som heter Fagerås. Det är en gammal man som sedan 1978 har odlat väldigt många (närmare bestämt nästan en miljon varje år) påskliljor på en allmän plats där alla kan åka och beundra blommorna.  Det var stigar med påskliljor, gräsmattor med påskliljor, ängar, med påskliljor.Det var helt enkelt paradiset för den som älskar påskliljor.

Det var egentligen helt fantastiskt vackert tycker jag. Ett hav av blommor…

Doften, fågelkvitter, känslan av vår, glädjen, lyckan över att vara tillsammans med familjen, ja, hela upplevelsen var magnifik! 💛 Det var ett gult hav och blomstrande grönska, som i en sagovärld! På vägen dit mådde jag lite illa, men mormor och morfar följde ju med vilket var jätteroligt! Vädret var jättevackert, det blåste lite, men bara en varm bris. Påskliljorna var gula, orangea, vita, beige och blandande, de var häftiga! Det var flera olika påskliljor, jättemånga arter. De kunde vara till exempel gula och orange, vita och gula eller orange och vita. Det fanns en konstgjord sjö, och en båt som min lillebror och jag åkte i, haha! 😀 (Men egentligen fick man nog inte det, så avslöja inte för någon…  Det var en liten vit roddbåt som låg vid en konstgjord sjö och inte alls för fast-töjd i något. Båtturen varade bara en dryg minut eller så)

Vi fortsatte längst den ca 700 meter långa vandringsleden och fotograferade, betraktade och njöt av doften från blommorna. 🙂 Alla tyckte om det, till och med min lillebror!

Och jag tycker ju om att fota blommor. Självklart har jag tagit måånga bilder! 😉 Jag skriver inga rubriker eftersom det är så många, men jag blev nöjd med dem. (De som jag inte blev nöjd med har jag inte med) Miljön var fin tycker jag!

Påsklijorna på Fagerås! 003

Påsklijorna på Fagerås! 004

Påsklijorna på Fagerås! 005 Påsklijorna på Fagerås! 006 Påsklijorna på Fagerås! 007

Påsklijorna på Fagerås! 015 Påsklijorna på Fagerås! 010 Påsklijorna på Fagerås! 011 Påsklijorna på Fagerås! 017 Påsklijorna på Fagerås! 022

Påsklijorna på Fagerås! 038Påsklijorna på Fagerås! 030

Påsklijorna på Fagerås! 028

Påsklijorna på Fagerås! 037 Påsklijorna på Fagerås! 040 Påsklijorna på Fagerås! 061Solen tittar fram bakom molnen, över grantopparna. Den stora trädgården var omringad av skog.

Påsklijorna på Fagerås! 063De här var fina!

Påsklijorna på Fagerås! 049En liten söt sädesärla på en sten vid vattnet!

Påsklijorna på Fagerås! 051

Påsklijorna på Fagerås! 072 Påsklijorna på Fagerås! 079 Påsklijorna på Fagerås! 094

Påsklijorna på Fagerås! 093

Den där näst sista ser ut som en ros! 😮

Ja, där var slutligen alla bilder. Jag är nöjd med den dagen. Det var en ovanlig upplevelse, som trots allt inte var så tråkig! Den var tydligen ganska känd  i den trakten också. Men nu tycker jag jättemycket om påsklijor, hehe!  🌼

Vi ses!

Kram Nina

Teckningar och målningar

Hej på er! 🙂

Idag tänkte jag att jag skulle lägga upp den andra av de teckningar som jag har tecknat den senaste tiden. Den som jag tänkte visa idag, blev jag nöjd med och är inspirerad utifrån lite fantasier och kanske av min lillebror häftiga monster-teckningar. I alla fall använde jag en vanlig blyertspenna till att skapa dess fantasifulla kreationer, eller vad man ska kalla dem. Jag har förövrigt insett att det är förvånansvärt roligt att rita onda varelser. Allting behöver nödvändigtvis inte vara sockersött och gulligt eller vackert. Det kan vara elakt och knäppt också. 🙄

I alla fall, här är teckningen. Klicka på den om du vill se den i större format. 🙂

Jag har namngett dem också. ;)
Jag har namngett dem också. 😉

Det var allt för just nu!, som jag brukar säga.

Vi ses, ha det bra!

Kram Nina

Musik

Hej!

Vårens första dag är verkligen kommen på riktigt just den här dagen.  Innan har det också varit vackra vårdagar fyllda av fågelkvitter och solsken. De skygga blomknopparna har slagit ut och spräckt upp i många olika färger; lila, gult, mörkblått, vitt. Men redan på morgonen när jag gick ut var det en värme i luften som inte funnits tidigare. Och doften. Doften av solsken i luften och friskhet. Det är härligt, för det påminner en om sommaren, stränder, vågskvalp, isglassar och skratt. 🙂

Och därför tänkte jag också att en låt jag hörde idag skulle passa perfekt. Jag tycker i alla fall att den är jättebra, och Laleh är en av mina favoritartister. 😀 Hon är duktig och sjunger bra och uttrycker sig speciellt, texterna är fina också. Jag välkomnar i alla fall vårens första dag med hoppet om att det blir fler!

 

Snart ska jag och min familj åka ut på et oförutsägbart litet äventyr någonstans, till en okänd plats! Jag vet vad som kommer vänta, men hoppas det blir kul!

Vi ses!

Kram Nina 🌸 🌷

 

Böcker och litteratur

Hej på er!

Idag har jag läst ut en helt fantastisk bok och har skrivit en recension på den som jag tänkte att ni kanske ville läsa. 🙂

“Boktjuven” av Markus Zusak är en av de bästa böcker jag någonsin läst. Det menar jag.
Den är så underbart fängslande, poetisk, vacker, hemsk, fruktansvärd, spännande, rörande, fylld av färger, tankar, budskap och framförallt ord samtidigt. Den här boken går rakt in i hjärtat.
Författaren har utsetts till ett litterärt fenomen och fått många priser och utmärkelser, vilket han verkligen är värd, tycker jag. Jag måste bara få skriva av mig den här läsupplevelsen.
Liesel, huvudpersonen är en nioårig flicka vars lillebror dog på ett tåg, mamma blev bortförd och bästa vän dödad under bombningen av Himmel Straẞe i Tyskland.
Boken handlar, kort sagt om andra världskriget, hur förödande det är, hur många själar som måste hämtas upp av Döden, som är berättaren i boken. Man tror att berättelsen ska vara mörk och tråkig, men trots att historien är sann, finns det hopp. Man blir indragen , insatt i den tyska politiken under 1900-talet, men mest lär man sig känna känslor som sorg, saknad, kärlek och smärta.
Den är skriven på ett mycket poetiskt sätt, så annorlunda. Jag har aldrig läst en bok som är skriven så unikt.

Liesel blir bortförd till ett fosterhem efter begravningen av brodern, hennes mamma sätts på ett koncentrationsläger. På kyrkogården finner Liesel en bok. Hon stjäl den. Den första handlingen som den boktjuv hon kommer bli.
När hon kommer till sitt fosterhem protesterar hon, men då insåg hon inte hur mycket hon skulle komma att älska sina nya föräldrar. Hans Hubermann med sina silverögon och sitt dragspel som andas. Rosas kärleksfulla utbrott och förfärliga soppa.
Och grannen Rudy Steiner med citronskalshåret.
Detta är en berättelse om ordens kraft och makt att finna hoppet i det svåra. Att böcker kan rädda liv. Det är en berättelse av den mörkaste berättaren, Döden och hans resa genom ett oroligt Tyskland där judar ses som svin, som ett hot och som något som bör fördärvas. Hitler, Führern styr. Styr och dödar.
Och när den desperata juden Max Vadenburg skyddas i familjen Hubermanns källare förändras hela Liesels tillvaro.

Läs boken, du kommer inte ångra dig!

Hoppas ni gör det! 😉

Litterära kramar: Nina

P.S Recensionen är publicerad på Panda Planet också. 😉

Teckningar och målningar

Hello again! 😉

Idag känns det som att jag är på blogghumör. Jag vill åstadkomma någonting. Och jag mår liksom bra av att känna att jag har gjort det, att jag har just åstadkommit något, hjälpt någon, lagat mat, ritat en teckning, skrivit en dikt eller novell eller kanske dammsugit i rummet. För då har man ändå gjort något, inte bara suttit stilla och kollat på teve och proppat i sig godis. För vad är det bra för, ärligt talat? (Men om man kollar på ett lärorikt program kan det var bra, hehe) Ja, alltså, så tycker jag. Men egentligen lär man ju sig något av det mesta. Till och med sina misstag. Jag har gjort massa misstag och lärt mig av dem med, särskilt eftersom vi i min familj diskuterar och pratar väldigt mycket om olika saker vilket resulterar i att jag lär mig mycket om livet. 😀

Men nu till saken!! (Jag har en tendens att skriva något annat än vad jag tänkt eftersom jag liksom intuitivt bara skriver det jag vill eller tänker på)

Jag har gjort tre teckningar den senaste tiden som jag har blivit nöjd med, riktiga teckningar, inte bara klotter som jag också ofta gör. Så jag tänkte göra tre olika inlägg, kanske i rad eller inte, med dem i. 🙂

Idag visar jag en som jag gjorde igår, en utter i Norrland någonstans där det är mycket vacker natur. (Uttrar lever ofta högre upp i Sverige, därför tänkte jag så)

 

Utter! Ritad på akvarellpapper med akvarellpennor, men jag hade inget vatten på, så därför blir det inte akvarell egentligen. ;)
Utter! Ritad på akvarellpapper med akvarellpennor, men jag hade inget vatten på, så därför blir det inte akvarell egentligen. 😉

Det var första teckningen av tre. 🙂

Jag återkommer snarast!

Ha en bra kväll!

Kram Nina