Listor, Mina tankar och åsikter

Hejsan hejsan! 😀

Idag var det en bra tisdag, vi hade ämnen i skolan som jag tycker är roliga. Först hemkunskap, sedan bild, spanska och svenska. Idag var nog bilden roligast! Bild är ju förövrigt ett av mina favoritämnen, jag älskar ju att teckna och konst och så, vilket gör att ämnet passar mig bra. 🙂  Idag ska jag förresten börja läsa sista delen i Hungerspels-trilogin, “Revolt”! Jag ser fram emot det. För jag älskar ju Hungerspelen, och nu i skolan håller jag på med att skriva en recension på just Fatta eld, andra delen! Visserligen har jag rean skrivit en recension på hela trilogin, och på filmen med samma namn fast på engelska (“Catching fire”), men nu blir  det ju en helt annan sak, tycker jag! 😀

Ni kanske undrar vad rubriken innebär? Jo, ibland går jag och tänker på vad jag ska blogga om i nästa inlägg, och så förbereder jag liksom inläggen i huvudet. Vad jag ska skriva och hur jag ska uttrycka det, och så. Och jag kommer på mig själv med att göra listor i huvudet, inte så ofta men jag har kommit på vilka yrken jag skulle vilja jobba med, om jag inte hade mina drömyrken. Jag håller såklart fortfarande, målmedvetet och absolut bestämt fast vid min stora dröm om att bli författare (och illustratör). ♥

Men ofta funderar jag också på vilka andra yrken jag skulle vilja testa, eller vad som kommer tvåa, trea, o.s.v. Därför har jag gjort en lista! Jag skulle gärna prova något av dem i mitt liv, när jag blir vuxen och så kanske! (Jag har gjort så att det som är 1:a på nya drömyrken  blir trea eftersom mina två första punkter redan är mina drömyrken, om ni fattar vad jag menar) Så går det till 12 stället för 10 punkter.

1. Författare! <3

 

2. Illustratör! 🙂

……………………

3. Naturfotograf

4. Konstnär

5. Journalist

6. Jobba på WWF!

7. Arbeta på KP!

8. Något med djur, till exempel resa runt på en safari som ledare eller djurskötare där och se världen….

9.  Friidrottare, stjärna inom sporten. Tävla i OS och så, hehe.

10. Volontär i Afrika eller fattiga/ drabbade länder. Så att man hjälper människor.

11. Lärare… kanske.

12. Pianist, eller kanske jobba inom TV!

Så, där var den! 😀 Jag tycker att det blev en väldigt bra lista.

Har du något drömyrke, något som du verkligen vill satsa på i livet? Inga drömmar är onåbara! Allt går att genomföra. (I alla fall det som inte inkluderar att flyga till solen, gå in i solen, komma tillbaka på en sekund och sätta sig i soffan med en kopp kaffe, som min bror sa) Annars tycker jag att man ska våga tro och satsa på det som man brinner för. För varför skulle det inte gå att uppfylla just din dröm? Det går!  Så man ska tro på sig själv!

Ha det jättebra! Igår var det förresten träning i den nya klubben IKHP.Det var SÅ kul!  Plus att alla som för mig är nya, var väldigt välkommnande och snälla. 🙂

Jag återkommer!

//Nina

Noveller

Goddagens! 😀

Idag är det lördag och i morse så provade vi att använda de nya och fina möblerna i vårt förändrade vardagsrum. Igår gjorde vi en “utflykt” som slutade med massa nya möbler till huset. Det var roligt och blev väldigt bra.

Det känns som att det var ett litet tag sedan som jag lade upp en novell här, därför tänkte jag lägga upp en som jag skrev i början av denna månaden. Manuset till berättelsen kommer från den dagen då jag var på skrivarkurs med författaren Katarina von Bredow, den 30 oktober. (Om du vill veta mer kan du läsa om det på den här länken: http://ninascreativemind.com/2013/11/03/skrivarkurs-med-katarina-von-bredow/ 🙂 ) Men det var en väldigt kort text, och när jag skrev den på datorn så utvecklade jag och lade till massa saker, som enligt mig gjorde novellen mycket bättre. 🙂

Ja, i alla fall, varsågod och läs!

Osynlig

Jag gick längs med gatan i sommarsandaler och en ljusgul klänning som fladdrade likt ljusgula guldband runt mina nakna, solbrända ben. Mina ögon höjdes, blicken lyftes och mötte sakta omgivningen kring mig. Solen reflekterades i skyltfönstrena, de som ständigt var fullproppade med reklam.  “Du ska vara så här, så blir det bra! Köp det! Handla denna fantastiska pryl på rea! Är du ful nu? Du kommer se toppen ut sen i de här snygga kläderna!” Vad de stora kedjorna kunde skriva på sina plakat utgjorde ingen större skillnad, men det fanns inga gränser. Allt för att locka till sig kunder. Kunder, innebär pengar. Det hade jag fått veta redan som liten.

 

Jag hörde plötsligt  en svag röst, en sång, en liten, nästan obetydlig ton som fort rusade fram genom vinden, bars med i den lätta brisen och nådde mina hörselgångar. Den första trastens vårmelodi.
Jag andades in vårluften och såg mig omkring. Jag befann mig i centrum, på torget, inuti artärerna, gatorna, i stadens ständigt pumpande hjärta.  Jag gick förbi ännu ett stort fönster med dyra kläder på bleka, huvudlösa provdockor. “KÖP NUUU! BÄSTA REAN NÅGONSIN!”  stod det med jättestora, röda bokstäver över en ljusgul skylt. Jag hade ändå inte velat köpa svarta tunikor med nitar på, låga, tajta jeans och stickande scarfar för nästan sexhundra kronor. Trots att det var rea.
Fimpar täckte gatan, trots att staden var vacker och ganska trevlig, fanns det ständigt berusade människor här, och folk som omedvetna, kastade sina halvt brinnande, äckliga fimpar på gatan. Sedan låg de där, och vem som helst kunde trampa på dem, en liten fågel kunde sätta dem i halsen eller något. Väldigt trevligt. Det finns en väldigt smart uppfinning som heter  papperskorg, tänkte jag irriterat. Men varför skulle jag vara irriterad på någon som jag inte ens visste om?  Den människan kanske satt hemma, på sin altan med flagnande, vit  färg och rökte. Kanske ville mannen eller kvinnan, gubben eller den unga tjejen, röka hela livet?   Kanske satt de där och tänkte på något helt annat än att jag skulle bry mig om deras glödande fimpar.
Jag lät andra tankar glida förbi, likt moln på en blank himmel.
Förmiddagen hade varit bra, skinande sol, vacker fågelsång, glada, pladdrande människor, glassförsäljare, cyklister…. Värme. Den hade varit bra om jag inte känt mig så förfärligt ensam. Då hade jag kunnat vara lycklig, lycklig och njuta av de kittlande solstrålarna utan att mitt huvud skulle upptas av tankar om att vara ensam. Ensam och osynlig. Ofta kommer minnena tillbaka, de är som  elaka skuggor som sveper in mig i sin illvilja mot allt gott. Samtidigt minns jag smärtan, smärtan i att bli lämnad ensam, mina rinnande tårar, skriken som skar genom nattluften.
“Tuuuuut!” En ilsken chaufför i en gul taxibil hötte med näven mot mig, men då han såg mitt förvirrade och ursäktande ansikte blev hans uppsyn mildare och han körde vidare. Två små barn tittade storögt på mig genom rutan. Ojdå. Jag hade visst vandrat mitt i vägen och inte sett att trafiken susade runt omkring mig. Men han hade faktiskt sett mig! Eller var jag så osynlig att jag inte syntes förrän jag var nära att bli påkörd?
Lite skamset sprang jag tillbaka in på gång – och cykelvägen och styrde stegen mot Gröna groddar där jag skulle köpa apelsiner till mamma. En allé av ungträd kantade gatan, dess stammar var bruna och smala, löven gnistrande gröna och friska. Knoppar som slagit ut dolde inte sina sköra, rosa blommor längre, utan lät dem sola sig.  De var så vackra,  de träden, men de var fast. Fångna bakom stängslen, inburade i sådana där runda, gallerförsedda burar. Burar är vad jag kallar dem.  Som utställningar av träd.
Jag tycker inte om att man ska tämja naturen. Träden växer på en exakt, rak, lång linje. De borde få vara fria i skogen och bli mosstäckta och gamla och fina och bebodda av småfåglar och insekter istället. De skulle bada i solljus där också, men solljuset skulle strila igenom bladkronorna och återspeglas på de andra trädens stammar istället. Stammarna skulle växa fritt.
Jag kanske tänkte för mycket. Ingen  så kallad vanlig människa skulle ens bry sig om hur träden mådde. Men så var inte jag. Jag var ensam och osynlig. Jag tvivlar på att någon ser mig. Visst, jag kunde tala. Men min röst var liten och skör, som en viskning. Varför visste jag inte. Någonting hade sakta tryckt ner mig och förvandlat mig till en flicka utan substans, till en skugga som vandrar utan att bli sedd.
Jag tror att det berodde på mobbarna i skolan, de som kommer på taskiga saker att säga mot alla, även om man verkar vara felfri och helt oskyldig. Som jag var den gången i femman. Varför de hade gått på just mig, visste jag inte. Jag visste inte heller varför de hade envisats med att trampa sönder mig trots att jag skrek i förfäran. De vuxna ställde inte upp, de gjorde inget. Sakta hade jag blekts i konturerna, kändes det som. Självklart syntes jag på riktigt. Men jag visste innerst inne att ingen såg mig för den jag var.
Jag ville inte alls vara en skugga. Aldrig någonsin mer. Vad skulle jag göra för att visa människor att jag finns? Det funderade jag på hela promenaden.
Mina föräldrar såg mig inte heller. Jag hade försökt förklara för dem hur det var i skolan, men de kvittrade oberört vidare om att alla ska behandlas lika, vem den än är, trots att det var just det jag försökte förklara, att det var det jag inte blev. Behandlad med respekt. Jag hade gjort något, inte sagt ett knyst, inte ens visat att jag inte var som dem, mobbarna. Inte avvikit från något. Men jag var mig själv, det gick inte att komma ifrån.
De hade bara gått på mig och krossat mig.  “Ett till offer!” hade de skrikit. “En liten tjej! Henne ska vi mobba varje dag! Kom då, kom, så ska jag slå ihjäl dig. Lilla flicka, vem tror du att du är? Du som vandrar på vår skolgård? Det här är vårt revir!! Varenda snorunge vet att de ska hålla sig undan härifrån. ”
Jag minns hur den största killen, han med rakat hår, svart jacka, slitna jeans, hotfullt, trubbigt ansikte och illaluktande sneakers och en ring i båda öronen hade spänt ögonen i mig och väst  den värsta sortens svordomar, hotfullt. Jag var bara elva då.
Nu är jag femton. Jag har blivit starkare, men fortfarande syns jag inte.
Osynlig.
Det är nog vad jag är.
Jag svängde åt vänster, in på Köpmansgatan. Snart kom jag till frukt- och grönsakshandeln. Jag såg snart den välbekanta, vita och gröna, randiga skylten och gick in genom dörren som öppnades med ett plingande. Jag var nära att sätta foten i ett fult, gammalt skräpigt papper som låg vid entrén. Det var vitt och såg ut som det var skrivrader på det, som från ett collegeblock.  Konstigt, men jag brydde mig inte.
Jag gick in istället och efter drygt tjugo minuter, kom jag ut igen. Nöjd och med  tygkassen under armen, fullproppad med solmogna, gyllenorangea, apelsiner. Trots att mamma inte förstod, var hon bra på att göra apelsinjuice. Det skulle det bli när jag kom hem igen.  Det skulle sitta fint eftersom det var så varmt idag.
Jag gick obekymrat ut men avbröts i mina steg av någonting väldigt skumt. En dragningskraft förde mig bakåt, bakåt och tillbaka till entrén igen. Jag var nära att ramla baklänges in i en vagn med päron.
“Ah!” ropade jag reflexmässigt och fäktade vildsint med armarna.
Jag återfick balansen och tittade mig omkring. Vem hade tagit tag i mig? Ingen människa var här. Istället styrdes jag av något igen. Min blick drogs ofrivilligt till det där pappret på marken igen. Utan att tänka en tanke ens, böjde jag mig ner och knölade in lappen i fickan.
När jag kom hem igen, dråsade jag ner på sängen och tog upp papperslappen ur jeansfickan. Jag vecklade sakta ut den och läste raderna. De var skrivna med en vacker och lätt böjd handstil i blyerts som helt och hållet uppslukade mig.

 

Var dig själv! Du är unik och perfekt som du är!
Du är underbar!
Alla är unika, du med.
Var inte osynlig, folk ser dig ändå!
Vi är alla unika.
Var dig själv.
Tänk på det här och på mina ord, om  vi någonsin möts.
Jag vet inte vem som läser det här men jag vet att du är värdig dessa ord.
Alla är unika, du med.

Efter den dagen kändes det som att folk såg mig. På allvar. Jag vågade tala högre, jag vet att jag syntes och att jag inte längre var en skugga i djupet, omsvept av mörker. Jag var en solstråle, nästan i alla fall. Men det viktiga var att jag inte kände osynlig och osedd igen. Jag var ovanlig, eller vanlig. Eller?
Vi är alla unika.
Skriven av Nina Kavian. Det är Copyright på den vilket innebär att ingen får ta denna text. (Om nu någon skulle vilja göra det alltså)

 

Hoppas den var bra…! Det är en allvarlig berättelse om ett viktigt ämne som behöver uppmärksammas, tycker jag. Jag tror att många känner igen sig… Tyvärr…

I alla fall, ha en jättebra dag!

Kram,

Nina

Blandat

God kväll i stugan!

Förlåt för att jag inte har bloggat på flera dagar, jag har gjort så mycket annat och helt enkelt inte hunnit. Läxor, aktiviteter och sådant har upptagit min tid.  Men nu har jag tid att skriva igen! Det som är så bra med helger, är att då kan jag göra sådant som jag på vardagarna inte brukar hinna. Skriva och läsa böcker, till exempel. Vardagarna förflyter så snabbt. Men det är ju bra också. Och sedan kommer våren att präglas av jättemycket olika Nationella Prov, så då kommer vilodagarna vara extra välförtjänta. Hoppas att det inte gör något att jag inte har bloggat på ett litet tag. I eftermiddag var jag inne på Panda Planet och skrev ett långt svar i en tråd, om kompisbråk i skolan. Det är faktiskt mycket viktiga ämnen som tas upp där. Och alla är väldigt vänliga mot varandra! Jag har fått massa bra vänner som jag kanske kommer att träffa i sommar, då det förhoppningsvis ska vara ett jätteroligt läger någonstans i Sverige! Då kommer alla medlemmar träffas! Jag ville bara säga att PP kan rekommenderas om du är djur, miljö eller naturintresserad. Det bästa är den goda stämningen och att det alltid är så tryggt på sajten. Mobbningsfri och allting. Sedan kan man kommunicera direkt med de snälla tjejerna som jobbar där. Ville bara säga det! Det är gratis att bli medlem så man kan ju testa i alla fall! 😉

Idag är det fredag! Skönt! 😀 Jag ska snart gå ner och ha lite mys framför teven med min familj. Jag vet inte vad de kollar på där nere, men något intressant eller roligt måste det vara. Egentligen kollar jag inte så ofta på tv, men det är ju kul ibland, som på helgerna.

Jag ville bara komma med lite uppdateringar. Som i onsdags, då hade vi SO-prov, i religion. Det gick nog bra, tror jag, för religion är ett av mina favoritämnen. Eller ja, SO överhuvudtaget! Det är så intressant och spännande och så kan man argumentera och fundera över jämställdhet och religion, världen, kultur och så. Det passar mig. Och i svenskan skriver vi recensioner, jag har börjat skriva på recension till Fatta eld, boken.  Det är KUL! Jag läste ut den i förrgår, den är ju såå otroligt fantastiskt bra!  😀 Nu har jag börjat på “Silverpojken”, den andra boken av Kristina Ohlsson som vann Barnens romanpris 2013. Den är ganska enkelt skriven men det är handlingen som är bäst! Och så kom KP i onsdags! Whihi! Prenumererar du på någon tidning?

Rekommendation nummer två: läs Hungerspelen-trilogin! Vill ni veta mer, klicka sedan på kategorin Böcker och litteratur eller recensioner.

Jag tänker ju mycket, och en sak som jag har tänkt lite på är att det är så många som läser min blogg nu. Det är lite konstigt, för då måste man ju anpassa skrivandet så att… ja, det passar alla typ. Så att det inte bara är jag som läser det. Och jag har ju många läsare nu. Och det är kul, fortsätt gärna följa min blogg!

Ha en jättebra helg så återkommer jag!

Kram

Nina

Dikter

Glad eftermiddag! 😛

För mig är det en trött eftermiddag idag. Efter en skoldag som kändes jättelång, men som var mestadels kul, så var jag förberedd på att bege mig till Kulturskolan för att gå på ett långt möte där projektledaren för “Om vi fick bestämma” skulle komma från Stockholm, och då vi skulle göra massa saker och genomföra några av alla gruppens idéer som vi har utformat. (Jag är ju med i den projektgrupp som har åkt till Stockholm två gånger och varit på en konferens där man diskuterar kring barnens bästa och kulturskolan och sådant, och massa andra viktiga saker 😉 ) Jag såg fram emot det, men sedan så kom en lärare in i klassrummet och sa: “Nina Kavian?” Jag var inte beredd på att någon pratade på mig eftersom jag var försjunken i mina anteckningar, så jag mumlade: “Va, vadå?” och kände hur allas blickar vändes mot mig. Men det var ju inget med mig, förstås. Lärarens meddelade att mötet var inställt. “Ok” sa jag då, och sedan gick jag hem med Kevin efter skolan istället, eftersom vi slutar samma tid idag. Fast jag hade velat gå på mötet,men det blir väl en annan dag, troligen! Nu får jag en ledig eftermiddag istället. 🙂

Och nyss skrev jag en dikt. Jag vet inte exakt vad den handlar om, men  ja, livet, kärlek, hopp och tro, ungefär.

Stjärnor och moln

De vita, fluffiga molnen seglar på himlen där uppe i det blå

Jag funderar och filosoferar över hur livet bara kan gå

Så oberört flyta på

Dagar kommer

Veckor går

Värme och omtanke läker gamla sår

Sömnen sveper in mig i ett mjukt, tjockt täcke av svärta

Så många saker trängs i mitt pumpande hjärta

Månen stiger upp som en skärva mot ett mörkt skynke, bestrött med stjärnor som glimmar

Sedan går flera tysta timmar

När jag vaknar kittlar solstrålarna mig på huden

Påfågeln visar stolt upp den mönstrade, färgglada fjäderskruden

Ibland kan man dras mellan sorg och lycka

Det är en brokig blandning, kan man tycka

Jag är här, i min egen atmosfär

Och jag vet att du är med mig vad som än händer

 

Copyright Nina! Där var min dikt, hoppas den var bra… Kanske ska jag skicka in den till KP:s dikttävling! 😀

Ha det bra, jag återkommer snart. Men kanske inte imorgon, för då ska jag göra massa saker. Läxor och eventuellt friidrott.

Kram

Nina

 

 

Blandat, Böcker och litteratur, Djur & natur

Hej på er! 😀

För ett litet tag sedan, skrev en som jobbar på WWF Panda Planet, Teresa i ett meddelande på Panda Planet till mig, där hon berättade att jag ska vara med i en stor grej, som handlar om Earth Hour. Vilket är när hela världen släcker lamporna under en timme i mars. Hon berättade att jag ska vara med och skriva en text, som ska publiceras i många tidningar runt om i hela Sverige! Jag fick välja en person som jag skulle skriva texten med, en medlem på Panda Planet. Jag tyckte att det verkade jättekul och blev glad, så nu har jag skrivit texten. Och Mirabel är den som skrev den andra delen. Det kan ni läsa på hennes blogg. 😀 Jag vill inte publicera min här, den får vara anonym så länge…

Jag ville bara berätta det! Jag hoppas att det går bra! Sedan så har jag skickat in mitt första bidrag till KP:s  stora dikttävling nyss. Jag älskar ju att skriva dikter, så vi får hoppas att det går bra! 🙂

Nä, nu måste jag verkligen gå och uträtta lite saker inför imorgon, då skolan börjar för mig igen…. Det känns sådär, både bra och roligt. Lovet gick snabbt. Men det kan nog bero på att jag var sjuk ungefär halva…. Men nu är jag frisk i alla fall! Och så läser jag i Fatta eld. Den boken är väldigt bra och Suzanne Collins är så skicklig. Samhällskritisk och fängslande bok… Rekommenderas! Jag har snart läst ut den. I morse läste jag i flera timmar. 🙂

Vi ses!

Ha det bra!

Kram

Nina

 

 

Skojigheter

God kväll!

Nu ska jag strax kolla på Melodisfestivalen – tredje deltävlingen och ha lördagsmys med min familj. Det kommer bli kul! Ska ni se på “Mello” ikväll, om fem minuter? 🙂

Det ska jag göra alldeles snart! Jag ville bara skriva det. Och oj, det här blev nog mitt kortaste inlägg hit tills.

Ha det så bra, så ses vi imorgon!

♣.♠.♣.

//Nina

Djur & natur

Hej på er! 😛

Idag tänkte jag lägga upp en teckning på en jättepanda som jag ritade detta året, samt skriva lite om detta fantastiska djur – den kinesiska jättepandan. På sistone har jag fått upp ögonen för den – pandan är ju underbar! Det är ju klart att jag gillade pandor innan också, men nu när jag engagerar mig mer har jag lärt mig om fler utrotningshotade djur, däribland den.  Den är en stor och fredlig, svartvit vegetarian som älskar bambu och lufsar runt i skogen och tar hand om sina ungar hela livet. Den är WWF:s stolta symbol och är vacker och så gullig! Fläckig och lekfull. Den väger 75 – 150 kilo och lever nu endast i Kina. Innan förekom den i Asien, men utrotning har minskat utbredningen… Egentligen är pandan ett rovdjur, men den äter bara växter. Den kan bli mellan 1, 5 och 1,7 meter lång. Pandans päls fungerar som kamouflage i de djupa skogarna och lever helst ensam, den träffar bara andra individer under parningstiden. Jättepandan får en unge vartannat till vart tredje år, och ungarna är jättesmå, bara tio centimeter och väger bara några gram. Då är de små, rosa och pälslösa och döva och blinda. Men eftersom pandorna tar hand om sina ungar så bra, lever de flesta ett långt liv. Tyvärr verkar medellivslängden inte vara allmänt känd, men en panda som hette Bao Bao levde uppenbarligen i 34 år! Jag har läst i Panda Planet tidningen om pandor, och lärt mig att de heter Ailuropoda Melanoleuca på latin! Det betyder ungefär “stor kattbjörn som är svart och vit” på något språk, latin eller kinesiska… Pandorna håller ofta till uppe i träden, kan simma och gillar skogar. Men tyvärr är den utrotningshotad, på grund av att människor jagar den för pälsen och vill sälja den till rika företag och djurparker och då… dör den. Dess miljö är också hotad. Därför finns det ca 1600 pandor kvar! Det är synd om pandan.  Det är lite, så därför måste vi rädda den! Rädda jättepandan! Mer info finns på http://www.wwf.se/ eller Wikipedia.

Den här har jag tecknat, jag blev nöjd.  :)
Den här har jag tecknat, jag blev nöjd. 🙂
Det här är en till panda, som jag ritade i januari detta året. Det är väldigt kul att teckna dem tycker jag!
Det här är en till panda, som jag ritade i januari detta året. Den sitter och vilar i sitt hus. Hela bilden syns inte på fotot, men lite av den.  Det är väldigt kul att teckna dem tycker jag!

Det här var ett inlägg om pandor! Jag tycker att de förtjänar det. Och att många snälla människor runt om i världen hjälper dem att överleva! Tack till er. 🙂

Ha det så bra, nästa gång kanske jag skriver om ett annat djur!

Kram Nina

Skojigheter

Hej på er! 😀

Idag är det alla hjärtans dag. Jag ville bara säga ett par saker:

Visa kärlek och omtanke mot de du tycker om, krama någon, ge någon något, rita ett fint kort, eller säg en snäll sak. Allting som gör världen bättre, idag, på kärleken och vänskapens dag. Öppna dina ögon, tänk inte bara på dig själv. Du vet att du är värdefull, men det är andra också. Ha en jättebra dag! Tänk på andra än dig själv och var trevlig och inte hjärtlös!

Ta hand om varandra! ♥

Det var bara det jag ville säga.

 

Skojigheter

Hej på er!  😀

Idag är jag betydligt friskare och mår mycket bättre, vilket känns väldigt skönt. Igår var det en bra och rolig dag, vi var i stan, jag, Kevin och mamma. Det var mitt förslag, och så fick vi in alla mammas viktiga, lite tråkiga ärenden också. 😉   Vädret var kallt och regnigt, men vi höll ihop och lyckades hålla oss varma ändå. Först parkerade vi i ett parkeringshus mitt i Jönköping, sedan promenerade vi till Smarteyes där vi skulle lämna pappas trasiga glasögon, sedan uträttade vi två saker till (jag kommer inte exakt ihåg vad det var vi gjorde) och sedan gjorde vi lite roligare saker; Kevin ville gärna kolla på sportkläder och gympaskor, och det tycker i och för sig inte jag var så jättekul, men det gick bra. Vi köpte ingenting där, kollade mest. Sedan gick vi in på Akademibokhandeln (den affären gillar jag!) och kollade runt lite, men vi köpte inget just då. För vi skulle sätta av kursen mot Lagerhaus, en rolig och kreativ butik där de säljer massa roliga och användbara saker som även är fina. Jag hade planerat att investera lite presenter till min familj, eftersom det är Alla hjärtans dag idag… Och det gjorde jag också! Jag avslöjar ingenting än, men min lillebror blev jätteglad över den randiga förvaringslådan han fick av mig. Och i den låg det ett set med två suddigum, ett stort turkost och ett litet svart, och på dem stod det: “Big mistakes” och  “Small mistakes”. Han behövde till och med sådana, så det var ju bra! Idag fick jag en vacker filt med ugglor på av Kevin. Jag vet inte varför, men vi har gjort det till en mini-tradition att ge varandra presenter då. 🙂

 

Mönstret på pläden jag fick, söta ugglor!
Mönstret på pläden jag fick, söta ugglor! Tack Kevin! ♥

Men det roligaste som hände igår…. Var att vi äntligen hämtade ut de akvarellpennor som beställdes i julklapp till mig och Kevin, för flera månader sedan. Jag har länge velat ha riktiga, proffsiga pennor, som man även kan måla akvarell med. Jag är väl en konstnär… Och en sådan behöver bra material…. Och i julas fick jag block med papper, men nu fick vi se pennorna! Och jag är så tacksam! Det är ärligt talat de finaste pennorna vi kan få. Därför älskar jag dem och är jätteglad. För de är så bra!  Jag testade att teckna med dem igår, de är super! Jag är jätteglad och har sagt tack hur många gånger som helst till mamma och pappa. 🙂 Tack igen! ♥ De där pennorna är så exklusiva… inte för att jag vill skryta! Utan för att jag bara är glad över att ha  riktigt konstnärsmaterial. Många konstnärer har  faktiskt sådana…. Coolt! Här kommer lite bilder! <3

Det är sammanlagt 60 stycken i alla regnbågens underbara nyanser.... Man kan teckna vad som helst nu, eftersom det finns en färg för allt!
Det är sammanlagt 60 stycken i alla regnbågens underbara nyanser…. Man kan teckna vad som helst nu, eftersom det finns en färg för allt!
Konstnärsbordet...
Konstnärsbordet… både jag och min bror satt och ritade jättelänge och pratade om hur bra de var och hur fint det blev sedan. 😉
Härligt!
Härligt!

Så jag vill bara säga TACK till mina föräldrar som uppmuntrar oss att fortsätta teckna! Och till alla som vill tro på sina drömmar. 🙂

Det var det jag ville berätta om just nu….

Vi ses!

Nina

 

Noveller

God kväll igen!

Det är ganska sent, men eftersom jag bara ska klistra in en novell som jag skrev igår, tar det inte så lång tid. 😉 Vad tycker ni om sportlovet? Vill ni ha snö eller bara mer vår? För min del går det bra med vilken del som helst, men allra helst vår. Det är så härligt, och allting blir så mycket vackrare då. Idag skrev jag ut brevet till Japans ambassadör, men skrivaren krånglar, så egentligen vet jag inte hur det går…. När det funkar igen, ska jag skicka det. I vilket fall, den här novellen skev jag i går kväll, för att jag bara längtade efter att få skriva!

Flickan och klippan

Jag klättrade uppåt. Min hand var nära att tappa greppet för ett ögonblick och medan jag fumlade drogs min blick neråt, mot det djupa, blå havet där nere, bergen i bakgrunden och den kilometerlånga klippan som sluttade nedåt i en perfekt, rak, grå linje. Jag återfann handen till klippans trygga utbuktning och fortsatte beslutsamt upp för bergväggen.  Mina skor skrapade mot stenens yta. Det här berget kände jag väl, och jag klättrade utan säkerhetslina. Min familj hade inte råd. Inte för att jag brydde mig. I vår by är de allra flesta fattiga, om man har mer än tillräckligt med matransoner för dagen tvingar de nästan en att dela, eftersom man anses både oartig och själviskt annars.

Men de dagar jag har skjutit ett riktigt bra byte i skogen, en saftig fasan eller några extra kaniner, så behåller jag det för mig själv. Jag brukar för det mesta gå in till mitt favoritställe i skogen, en mossbetäckt slätt bland runda buskar under ett utskjutande klippblock. Det blir som en liten koja där. En plats där jag kan vara mig själv. Sedan brukar jag tända en brasa. Sitta ner på marken som är fuktig av dagg, dra tändstickan mot det sträva plånet på asken och granska den nyfödda, fladdrande lågan.  Som mors klänningstyger hon bara har på sig de riktigt speciella dagarna.  Efter att elden flammat upp en bit, sticker jag över bytet  och väntar tills lågorna förvandlat köttet till mjukt och ätbart. Sedan brukar jag luta mig mot lite tallbarrsris och vänta på att magen ska sluta tjuta efter mer mat. Ifall jag ändå inte skulle bli mätt på köttet, tar jag ofta en näve lingon från en buske. Repar en näve gyllenröda, mogna bär och låter dem smälta i munnen.
Det är en av de grejer som är så bra med hösten. Solnedgångarna, de gyllenorange, som guld när de går ner över havet om kvällarna. Jag brukar alltid rymma då, och bara sitta och kolla, låta min blick ha något att vila på när den här trött. Något vackert, vilket man inte ser så ofta. Men min familj är vacker, trots fattigdomen. Mor har långt, guldbrunt hår som är mjukt som sammet. Hon gör sitt bästa för att ta hand om oss. Mina syskon, de är söta med pigga ögon. Visst är de små och undernärda, men det är därför jag göra allting för att hjälpa dem. De där bytena jag behåller för mig själv, får jag bara ibland. Kanske två gånger i halvåret eller så.
De är inte exakt lika magra heller, min familj. Inte så att man ser revbenen sticka ut, som på de andra barnen som springer barfota och smutsiga ute på leran på gården.
Det större utbudet av mat, det är också bra.  Men mest bra är det att se mor, Michael, Summer och Sky så lyckliga.  Under hösten, brukar de av någon anledning glömma allt som är svårt. Glömma svälten, glömma kriget, glömma att vi egentligen inte hör hemma här. Glömma de onda minnena i far. Jag med, för en stund. För en gyllene sekund då och då.
En sekund i friheten, som nu.
Jag fortsätter klättra, utan att bli trött. Jag skymtar toppen snart. Nu börjar mjölksyran i benen komma och den stramar i låren. Jag flåsar och tänker att det är tur att jag har med mig mitt vattenskinn knutet i det tjocka läderbältet kring midjan. Flåsande sträcker jag mig efter en sten som på något sätt sitter fast helt i klippan. Jag kastar upp mitt rep och den breda öglan faller elegant runt stenen och medan jag håller ena handen i ett fast grepp kring en annan, mindre sten, drar jag åt repet så hårt jag kan, försäkrar mig om att det sitter ordentligt, och drar mig sedan upp. Jag kravlar in tills jag kommer på fast mark.
“Ahh..” Jag suckar belåtet och andas in den friska luften. Sedan sträcker jag mig efter pluntan och dricker några djupa klunkar kallt källvatten. En fågel kvittrar någonstans, och snart hör jag hur allt fler små trastar stämmer in och skapar en ljuvlig melodi i fem toner, där varje ton verkar passa perfekt ihop med den andra. Jag ligger kvar på rygg på det solvarma berget och lyssnar en stund till naturens ljud.  Älven som forsar i skogen.   Fåglarna. Vindens viskande, susande genom de högra trädkronorna. Prassel från löven på marken. Ljuset när en ekorre skuttar mellan träden. En kvist som knäcks.
Va? En kvist som knäcks? Inga kvistar brukar vanligtvis knäckas och låta sådär högt. Förbryllat sätter jag mig upp och stryker mitt flaxande, bruna hår bakom örat. Jag andas in den kalla luften igen och vill verkligen förvissa mig om att det jag hörde var sant. Ännu ett knakande hörs, jo, visst. Och den här gången låter det så mycket högre, som om en björn lunkade runt i skogen.
Och… Ja, det kanske det är också. Jag känner nyfikenheten spritta i kroppen och hasar mig fram på mage, farligt nära bergets kant. Där lägger jag mig platt och kisar ner.  Jag skymtar en mörkbrun, stor och pälsig varelse som lunkar runt bredvid en gran. Den sträcker fram ramen för att skaka i en blåbärsbuske och morrar sedan lite.
Men det skadar inte mig, jag är häruppe. Jag blir bara sen hem eftersom jag måste vänta på att den ska försvinna. Jag kan slåss, och är faktiskt ganska bra på det. Men jag har inga vapen, bortsett från min lilla flintabit, min hemliga kniv, i fickan. Men det är inte mycket till försvar mot en brun bjässe med långa tänder och stora ramar, besatta med vassa klor. Sedan brukar den sluka alla blåbären i skogen. Det är synd, för sådana är goda. Men jag förstår den. Björnar behöver också äta, och nu när hösten är här ska den snart gå i ide och behöver hålla sig fet inför vinterdvalan.
Mitt liv är fattigt och jag har inte många vänner. Livet är ganska händelselöst, men jag har ett uppdrag, och det är att göra min familj mätt för dagen. Mor gör sitt bästa, men än är hon lite för svag. Jag har vissa vänner, och jag har mina syskon.
Jag märkte till min förfäran att jag var nära att ramla ner från klippan. Mitt hjärta hoppade nästan en meter i bröstet. Det hade aldrig hänt innan. För länge sedan, innan kriget och allting, brukade far ofta säga: “Elisa, min flicka. Du är allt en riktig dagdrömmare,” och skratta muntert och rufsa om i mitt hår. Och det han sa stämmer. Som nu, nu dagdrömmer jag. Men jag berättar också den här historien för dig, så att du kan föra den vidare till framtiden, till människorna som bor där och generationen som kommer att leva då. Jag undrar hur de kommer att se på mig.  Och med det vill jag säga att jag hoppas att du har det bra, och att du tar hand om de som står dig nära. För om man inte gör det, finns det risk för att man suddas ut i konturerna och blir osynlig. Eller så drunknar man i sorger och faller från himlen, som en skriande örn, en örn som inte är tillräckligt stark för att hålla sig själv uppe längre.
Jag fick syn på en liten grästuva och ryckte bort ett strå som hade blekts till guldigt av de sista solstrålarna. Jag flätade gräset mellan fingrarna. Jag lutade mig mot stenen. Min sten. Mitt liv. Jag hade det inte världsbäst, men jag var tacksam. Livet var svårt, men jag försökte överleva.
Jag har min familj. Jag har min klippa och jag har naturen, min vän.

Det var den! Kommentera gärna!

Kram

Nina