Jag i TV!

Hej på er! 🙂 Just nu känner jag mig både uppspelt, fundersam, och glad. Blandade humör. Jag tror, eller vet att det beror på en kul sak, jo, jag säger det bara direkt:

Jag ska vara med på tv  – igen! 😀 Ja, det är för mig väldigt roligt, en bra nyhet som jag fick veta en helt vanlig skoldag i måndags, efter att jag stannat vid Fenix Kunskapscentrum, mammas jobb. Då berättade hon det, och det är nämligen så att Lilla Aktuellt i Barnkanalen, hade sett inslaget på Nyhetsmorgon där jag var med, (om ni inte vet jag vad skriver om nu, så kan du läsa första delen i tv4-äventyrer här: http://ninascreativemind.wordpress.com/2013/11/10/tv4-aventyr-del-1-hur-det-borjade/) och då tänkte de på Lilla Aktuellt att “ja, något sådant borde vi också införa”. Så då kontaktade de Panda Planet, och i måndags fick mamma veta det av WWF-Teresa, en jätteschysst vuxen som jobbar där. Och det passar ju så bra, för grejen är ju att WWF och Panda Planet vill marknadsföra sin organisation, så att fler – mest ungdomar (som ju kollar på Lilla Aktuellt) och vuxna (som ju tittar på Nyhetsmorgon) – ska blir mer engagerade i att stoppa tjuvjakt och rädda djuren, att bry sig helt enkelt. Vilket kommer ske mycket mera när jag och Mirabel är med i Barnkanalen, som riktar sig direkt till barn och unga. och om det är yngre barn, så kanske även deras föräldrar kollar på tv med dem.

Jag känner mig i alla fall rätt stolt, för att jag ju gör något bra för de jag älskar, det vill säga i det här fallet, djuren och naturen och för att jag kan … ses som en förebild! 🙂 Men  egentligen  känns det inte så märkligt på något sätt, mest roligt, lärorikt och spännande! Och dagen efter, alltså på  denna lördagen så ska jag befinna mig i Stockholm – samma stad som sändningen och vara med Kulturskolan, på den andra resan i “Kulturskole-äventyret” tillsammans med de från Kulturskolan – och hela Sveriges Kulturskolor! Det kommer bli lärorikt och roligt! Under tiden ska mamma, och min lillebror Kevin gå på stan i Stockholm. Men imorgon, får vi en fredagskväll i Stockholm! 🙂

Nu lite praktiskt information: 😉 Programmet kommer att spelas in imorgon, fredag, men sändas i Barnkanalen, Lilla Aktuellt klockan 19:35 på söndag!Nu hinner jag inte skriva mer, för jag duscha, packa och äta. Och kolla på Lilla Aktuellt såklart! 😉

Ses efter helgen!!

Må jättebra, sköt om er allesammans!

Kram

Nina

Noveller

Hej på er! Idag kände jag för att skriva en novell till, jag skriver ju nästan bara noveller nu – men jag ville göra den lite läskig och skrämmande. Fick inspiration från det vi gjorde på elevvalet, svenskan i torsdags, vi skulle nämligen skriva just en ganska kort, ryslig historia. Jag har byggt upp min som en novell, men den är ändå lite läskig. Läs och njut! 😉

                                                                  Kontraster

Hon slog upp ögonen och möttes av kompakt mörker. Svetten pärlade i nacken och hjärtat i bröstet kändes precis som en tung stenhammare som slog, slog och trängde sig djupare in i hennes kropp. Hennes andetag var korta och tunna, hennes händer skakade omedvetet, och för att stoppa det knöt hon dem hårt och andades sedan djupt, in och ut. I drömmen hade hon befunnit sig i en kolsvart tunnel som endast lystes upp utav skenet från en ensam   fackla på  den fuktiga stenväggen. När hon försökte nå den, hade elden flytt från sin hållare och brunnit i hennes hår, samtidigt hade ett sken längst bort i tunneln byggd av tegelsten sprungit mot henne och ur det intensiva ljuset hade en kvinna helt klädd i svarta trasor   tagit hennes hand och hållit i den hårt, så att det kändes som att kotorna skulle spräckas. Kvinnans ögon hade lyst precis som eld, röda och glödande.
En intensiv rysning letade sig upp för hennes smala ryggrad och stannade i nacken där det bildades en knut. Hon frös i det tunna nattlinnet och vek undan det alldeles fuktiga och tunga täcket, hennes fot nuddade det isande kalla stengolvet i rummet och hon tassade försiktigt fram till det öppna fönstret. Vad var det här för ställe egentligen? Varför hade hon anlänt hit, just till denna otrygga plats? Det låg en känsla av kyla och på något sätt föraktande i den svala luften. Som att någon  ville att hon inte skulle vara där…

När hon kom fram till fönstret betraktade hon borggården,  vallgraven där nedanför och de rödgula flaggorna som vajade i vinden länge bort, på de höga tornen som sträckte sig upp mot himlen. Det hade kunnat vara vackert, men just nu kändes det bara hemskt och isande. Hon såg den trasiga gardinen flaxa i brisen och den nuddade hennes kalla vita hud och kändes som eldkvinnans hand i drömmen. Snabbt och med onda aningar  ryckte hon fönstret mot sig och det smällde igen med en alldeles för högljudd duns.
Plötsligt såg hon något lysa i dunklet och med allt snabbare fart närmade det sig henne. Hon rusade bort till sängen och kastade sig i den mjuka kudden där hon låg en stund, varken  lång eller kort och endast kände sina egna varma, darriga andetag. Hennes andhämting var snabb och hon låg blick stilla och vågade inte röra en kroppsdel. Inte för än hon kände en stark känsla av att vara iakttagen. Den borrade sig in i nacken och skapade ännu en kall våg av rysningar. Hon stålsatte sig, vågade inte tänka och vände på huvudet. Det tunna håret flaxade och en torr slinga blåste ner i ögonen. Med en stel hand strök hon försiktigt bort den bakom örat. Hon blundade fortfarande. Tankarna svischade så fort bakom den långa luggen, och utan att avgöra om det var ett bra beslut, slog hon upp de isande blå ögonen och möttes av en fruktansvärd syn…
En gänglig och mager kvinna satt vid hennes skrivbord och bar en fackla i handen. Hennes hud var likblek och ansiktet så magert att man såg benen under den rynkiga huden, runt ögonen fanns avteckningar som liknade kolstreck med var runda och skapade en kontrast till de alldeles lysande ögonen, de var röda, de var isande varma och kalla samtidigt, som glödande kol. Blicken genomborrade henne och fick hennes hjärta att för ett ögonblick verka stilla, samtidigt som hon tappade andan och kvidande kämpade efter luft. Hon var paralyserad av skräck och fömådde inte att röra på sig, nej, hon ville. Men hon kunde inte.  Kvinnan bar en lång klänning som släpade i golvet och skapade ett krasande ljud. Konstigt… var det enda som hon kunde tänka när hon hörde ljudet. Hennes ben var bara och på fötterna bar hon söndertrasade strumpor. Kvinnan var bekant, trots att hon var gammal och fylld av mörker.
“Seså mitt barn, kom till mig, så ska du få ro….” Hennes röst var raspig och dröp av kyla, trots att orden var varma. Kontraster.
Hon kunde inte tänka, hon bara stirrade. Ville blunda, men hade dragits in som en magnet av kvinnans eldblick. Hon darrade i hela kroppen, och det berrode inte på att det var kallt i slottet, trots att det var mitt i sommaren. Hon undrade mitt i slöjan av förrvirran om hon skulle få uppleva en sommar till… Tårar trängde sig fram och forsade från hennes ögon.
“Mamma…” kved hon. Hon kunde inte inse varför hon talade. Den här kvinnan var inte hennes mamma, hennes mamma levde. Det gjorde hon! Eller? Orden  var de värsta hon någonsin känt.  Eller?   Det ordet upprepades i hennes medvetande. “Du är is och jag är eld…” Den gamla började sakta röra sig framåt och stegen släpade i marken, den svarta klänningen gjorde också det, hela hon var mörker och eld och kyla samtidigt. “Du är is och jag är eld” upprepade hon igen och närmade sig henne fortare, tills hon hade dragit in henne i sitt kompakta mörker. Ännu en fånge, tänkte hon medan hon bar den sårbara  flickan  i sina smala, för smala händer och njöt av att regera. Eld och is…
Flickan öppnade ögonen för ett ögonblick, men när hon möttes av kompakt mörker, mörkare än något hon aldrig tidigare skådat, slöt hon ögonen, lät sig fångas av elden och värmen och kylan mitt i sommaren… Hon ville sova för evigt.

Skriven av Nina Kavian

Ja, där var novellen! Hoppas ni tyckte om den, och kommentera gärna vad ni tycker om den, om den var läskig, bra, spännande eller inte! 🙂

Kram

Nina

Jag i TV!

Hej på er! 🙂 Idag är dagen efter den härliga “Novemberfesten” som hålls på Kulturskolan i november varje år. Igår kväll ägde den rum, och det var nog den roligaste hit tills, tror jag. Jag älskar att känna mig engagerad och delaktig, känna gemenskap i det jag gör. Och det gjorde jag i går, jag var med och kompade på två låtar på keyboard, sedan var det dansuppvisning med temat “West Side Story”, så då fick jag springa dit, och sedan  var det dags för vårt nummer inspirerat av en amerikansk dramafilm som innehåller fighting-scener. Jag tycker att danskoreografin var sådär, eftersom det var massa yngre barn som inte dansade utan mer hoppade runt, men som var med i numret, de “vårt gäng” skulle  slåss mot. I filmen ser det mycket allvarligare ut, men det gick ju ändå bra och jag gjorde inte bort mig eller några felaktiga steg i alla fall. 😉 Sedan fick jag, efter numret, gå bort till det lilla franska caféet som vi med hjälp av rekvisita byggt upp, och sedan var jag tvungen att springa iväg på ett sista litet avslutande dansnumret till låten “Somewhere”, så vi bara skulle hålla varandra i händerna. Sedan spelade min lillebror tvärflöjt och jag målade med oljefärger på ett staffli  med en palett i handen i kanten av scenen. Det såg så fint och mysigt ut där, min världens bästa bildlärare,  hade lyckats bra det. 🙂 Kvällen var intensiv men väldigt rolig och trevlig!

Det var om igår, men nu till…

Tv4-äventyret del 2 mina tankar,  berättade om jag i tv, engagemanget Stockholm och upplevelserna:

Det började 6/11 – 13  När vi satt på tåget till Stockholm var vi först tvungna att byta tåg till ett större på stationen i Alvesta. Resan dit var mest rolig, vi skrattade och till och med en man som vi inte ens kände, fann min lillebror mycket lustig och rolig. Det var han också egentligen. Men när vi bytte  till det större tåget, mådde min mamma ganska illa och jag hade mest tråkigt hela vägen. Resan var lite svajig och skumpig, hela fordonet liksom vippade hit och dit på rälsen, kändes det som. Nu är  jag en sådan som kan åka de värsta  berg-och dalbanor utan att må illa alls – jag bara njuter, men det var inte så kul när min mamma mådde väldigt illa… Snart började det skymma och man såg alla de upplysta byggnaderna och hundratals lamporna som speglades i vattnet när vi kom in i Stockholm. Tåget bromsade in, vi väntade en stund och tog sedan våra resväskor och kassar med oss på den dunkla perrongen. Vi frågade en man om vägen, och någon äldre män som hjälpte oss att finna vägen till centrum, där vi skulle bli hämtade av en taxi som körde oss till hotellet. Vi gick igenom den stora salen med massa reklamskyltar av Samsung och efter en bit i varm luft kom vi sedan ut i staden på riktigt.

Där var det en staty i en fontän, kullersten och en mängd taxibilar som alla ville att just vi skulle åka med dem. Efter en stund i lite förvirring hittade vi tillslut den taxi som skulle köra oss till hotellet. (Jag tycker det var så coolt att de, tv4 hade beställt lyx-hotell, taxi och allting redan till oss! 🙂 ) På väg genom stadens tutande bilar och rondeller såg vi mer än tio sushirestauranger och flera öppna affärer. det var ljust, och mörkt, på samma gång. Efter en liten stund stannade bilen på uppfarten till Hotel Elite Palace, vilket redan såg ganska lyxigt ut. En  ganska lyckad imitation  av den röda mattan låg utrullad framför den stora glasporten och jag gick (nästan lite vördnadsfullt 😉 ) fram på den innan vi öppnade dörren och gick in i den stora lobbyn. Några meter till  höger bakom hissen stod en jättelik kanna smyckad med guldaktig färg (den var högre än min bror!) och åt andra hållet vätte flera soffot och fönster. Jag var så trött och orkade inte observera allting noggrant, men vi åkte hiss upp till vårt rum, 1023. Vi öppnade med kortet vi fått och betraktade nöjda rummet. Det var ganska stort och i ena sidan av rummet fanns ett skrivbord med ett litet block, en penna, och en lampa. Bakom det stod två stora dubbelsängar placerade och bredvid fanns två nattduksbord med lampor i metallicfärg  över, och det fanns den fåtölj och en garderob.

Innan vi utmattat, men piggt väntande inför morgondagen somnade, så ville vi mätta våra magar. Så då anlände vi hungriga och av en ren slump, till världens coolaste etiopiska restaurang. Vi blev, trots den sena tiden, varmt välkomnade av en kvinna med mörk hy och stora, mönstrade kläder och stora örhängen och det luktade gott i hela den lilla lokalen. Vi tog ett bord på undervåningen och med kvinnans insisterande beställde vi en bricka med massa olika sorters etiopisk mat på, vissa var mycket kryddstarka så att det sved i halsen, och vissa lite mildare. Det var väldigt gott och speciellt, men enligt mig lite för starkt.Vi åt och pratade i en lång stund med Emebet som kvinnan heter, och hon berättade om sin familj, om restaurangen och det var intressanta historier. Eftersom jag skulle vara med på tv imorgon, då önskade hon mig varmaste lycka till och så var hon intresserad av det. Det häftiga var att hon också, hade varit med i tv massor av gånger och hennes restaurang hade blivit nominerad till Gulddraken-priset och och vunnit det. Och den kända artisten Loreen hade varit där – och till och med skrivit i gästboken!!!  Sedan fick jag skriva i samma som henne – Emebet ville att restaurang Abyssinia ville ha ett minne av mig, jag som nästan är kändis! 😀

Dagen slutade bra och med hopp inför morgondagen somnade jag tvärt mot den mjuka kudden.

Så, det var del 2 och snart kommer del 3, då får vi veta hur det går på tv4, på inspelningen och om dagen i Stockholm. Självklart kommer jag att försöka lägga upp videon här på bloggen också! 🙂

Trevlig fredag kväll och ha det bra!

Kram

Nina

Listor, Mitt liv

Hej på er! 🙂 Idag är det tisdag igen och jag har varit i skolan som vanligt. Dagen har väl varit bra, inte särskilt fantastisk, men inte hemsk heller. Vi hade musik ( inte så kul, eftersom jag  tyvärr tycker att min musiklärare i ämnet är orättvis och  lite opedagogisk, men jag gillar ju musik och att spela keyboard och musik i sig), sedan hade vi ungefär tjugo minuters rast innan det var dags för att anlända till bildsalen. “Yeas, äntligen bild igen!” Enligt mig har vi alldeles för kort bildlektion, det känns lite som att man ska plocka ihop innan man ens har börjat… Och jag älskar ju bild, så självklart var det en bra lektion! 😉 Vi håller på med att designa tröjor, alltså på papper, och det är jätteroligt, man plockar fram den inre, sprudlande kreativiteten och skissar och färglägger. Sedan hade jag spanska, då vi hade en vikarie, och vi gjorde inte så mycket mer än att spela bingo, med siffrorna på spanska… Men jag tycker om språket och landet jättemycket, och som ni  kanske vet (om du har läst följande inlägg http://ninascreativemind.wordpress.com/2013/10/02/bilder-och-fotografier/)  har jag ju varit i Spanien detta året, vilket var underbart! I alla fall, sedan hade vi en stund i aulan, då de pratade om vår gemensamma skolmiljö (hur vi ska sköta den på bästa möjliga sätt, för att det kostar att reparera skador som vi elever gör, och vi kan göra något kul för pengarna istället) och sedan var klockan 12:05 och då fick vi spanska-elever äntligen äta lunch. Vi äter nämligen lite senare än de andra, eftersom tiderna på schemat är lite annorlunda. Det serverades potatisbullar och någon lite skum skink och purjolöksröra. En av mina klasskamrater, hittade något som liknade ett ben, i sin potatisbulle! (Skolmaten tar jag upp i ett annat inlägg, eftersom det är ett rätt allvarligt ämne när det gäller vår skola.)

Sedan var det cirka en halvtimmes rast, som tillbringades bra, och sedan hämtade jag min rosa matte-mapp och pennfodralet i skåpet, för det var dags för matematik. Jag kan erkänna att det inte precis är mitt favorit ämne, men egentligen är jag nog inte så hemskt kass på det. Det blir bara lite kontraster, känns det som, eftersom jag tycker om alla de andra ämnena mycket, och är.. ja, ärligt talat (jag skryter aldrig!) är jag bland de bästa i klassen och “en som vet mycket”, och i vissa ämnen är jag den enda som har ganska mycket kunskaper…  🙂 Jag tror att det beror delvis på min positiva inställning till lärande och kunskap, istället för att, som vissa andra, vara negativ. Jag kände för att göra en lista (jag gillar listor) över….

Listan över mina favoritämnen:

1. Svenska! ♥

2. Svårt, men jag sätter bild. Jag älskar ju att rita, konst och måla!

3. Engelska.. Eller SO, nej det får bli engelska, så ser det ut i nuläget i alla fall. 🙂

4. SO. Gillar att det finns så många delar, till exempel geografi, samhällskunskap, etik  (tror det passar mig!) och religion.

5. NO! Ett väldigt intressant ämne!

6. Spanska, jag tycker om språk!

7. Slöjd, särskilt trä- och metallslöjd.  Kreativt och skapande!

 

Så, det var en lista. 😀

HOPPAS NI MÅR JÄTTEBRA, OCH HA EN FORTSATT TREVLIG DAG!

Kram

Nina

P.S Lovar att skriva nästa del i “tv4-äventyret” snart, men nu blev det om dagen istället! 😛

Jag i TV!

Hej på er! 🙂 Nu är det söndag kväll och jag har ju lovat att skriva om någonting speciellt, något som jag har upplevt senaste veckan och som jag gärna vill dela med mig av. Jo, som rubriken lyder, ska jag nu skriva att jag har varit med i tv. Ja, det är en rolig historia som har kommit upp på “listan över bra saker i mitt liv”. Jag är ju medlem på sajten, barn och ungdoms-communityn Panda Planet, och jag älskar den sidan. Det har med att göra mitt stora intresse för djur och natur, men också för att jag tycker om att förmedla mina åsikter och tankar, i skrift helst. Det så kallade PP, är för mig en jättebra kombination av allting. Där har jag funnit många underbara vänner som har samma intressen, som är superschyssta och snälla, och de vuxna som jobbar där, blir som vänner, de är toppen.  ♥  Jag brukar skriva ner vad jag tycker om olika saker (t ex tjuvjakt och sådant) i trådar på communityn, och det är det som man gör, och jag gillar stämningen och all den bra responsen man får. Alla medlemmar skriver så kloka saker. Men jag började vara inne ofta, och skriva mina åsikter, tankar och utan att jag själv var så mycket medveten om det (förutom när många, även de schyssta vuxna,  började skriva supersnälla saker) och de tyckte att jag hade jag hade gjort något bra för djuren och naturen och var en förebild, och det är i samband med att jag har gjort en insamling till tigrar. (Jo, lite kort  om just den historien här:)

Tigrarna är ett kapitel ur mitt liv för sig, då jag i förra året med min familj och med hjälp från WWF  startade en insamling till de starkt utrotningshotade djuren, i samband med en utställning i  Kulturskolan ,som passande hette Cats. Det gick bra, vi fick ihop 2634 kr till hjälpen för djuren. Det var en spännande upplevelse och både kulturen, dansen, musiken, och bilderna som vi hade målat hade med katter att göra och jag med vänner gick runt med lådor klädda med leopardpäls-tyg (såklart oäkta), och samlade in peng efter peng under utställningarna. Jag kom med i tidningen och delade ut broschyrer från jättebra världsnaturfonden  WWF.

Tigrar Bilden är från Google

Ja, det var lite om varför jag kallas Nina Tigerräddaren på Panda Planet. Jag tycker att det var det som jag hade gjort bra för djuren, så därför valde jag att heta så, och nu känns det egentligen ganska naturligt. 🙂 Jag tycker om det namnet. Det, och att jag skriver så mycket och kloka saker på PP, gjorde att de vuxna och alla superfina vänner, men mest de vuxna, tyckte att jag liksom var “jättebra” (jag vill ju inte alls skryta, men det var så!) och de hade pratat med Nyhetsmorgon i tv4, som så passande tyckte att de ville ha med några medlemmar som hade gjort något bra för djuren och naturen, med i programmet!  Eftersom Panda Planet och WWF  har en stor kampanj nu, “STOPPA DEN ILLEGALA DJURHANDELN” och “Stoppa tjuvjakt,” så ville de ju såklart sprida det så att många inser vissa saker, och… det var ungefär så tv4 och Panda Planet kom i kontakt med mig eftersom jag är en “bra medlem som gjort något bra” :), och så var jag på väg till  studion i Stockholm….

I nästa inlägg får du veta mycket av det vi gör första kvällen på tv4 äventyret i mitt liv. 😀 Hoppas att du vill läsa det, och kommentera gärna och förmedla åsikter!

Kram

Nina

Noveller

Hej på er! 🙂  Nu var det ett tag sedan jag skrev något här – och det är för att jag har haft fullt upp hela veckan. Nämligen är jag lite  kändis nu… Jag lovar att berätta allt, mycket mera i ett annat inlägg som jag kommer skriva alldeles snart. Jag kan avslöja att veckan har varit intensiv och rolig. Själv är jag lite stolt över mig själv, för jag har gjort något bra, för något som jag kämpar för.

Men nu, som rubriken lyder, tänker jag lägga upp en novell jag har skrivit. Jag skrev den  i slutet av förra veckan, då jag helt plötsligt fick en massa härlig inspiration och kände på mig att jag ville skriva, – bara öppna ett fräscht nytt Word-document och sätta igång med något nytt. Jag vet inte hur jag kom på den, men jag tänkte ut handlingen medan jag skrev. Det roliga var att när jag precis var klar med det hela, och gick ner i köket och pratade lite med mamma, så berättade hon att jag “hade fått ett jobb”. Det som jag tänkte först då var att jag skulle dammsuga, att hon bara sa det lite sådär skämtsamt, men hon berättade att jag hade fått i uppdrag av biblioteket här i Vaggeryd att skriva en novell till dem som de kan lägga ut på sin sajt. Tänk va – de blir liksom lite stolta över mig, bara för att jag skriver! 🙂 Men då var ju redan klar med en novell, utan att jag visste om mitt “uppdrag”. Men jag är lite sådan – jag skriver bara när jag vill, känner för det, får inspiration eller så, jag gör det för jag älskar det, och då blev det ju så passande!

Här är novellen, läs och reflektera. 🙂

Himlakropparnas Rike
– Evelina, koncentrera dig!  Margaretas stränga lärarröst frår mig att tappa den värdefulla koncentrationen ännu en gång. Jag som kämpade efter att fånga den!  Alla de andra i klassen sitter med sina huvud böjda över matteboken och vissa tar upp sina linjaler, skriver och mäter. Killarna flamsar som vanligt, jag förstår inte varför hon inte säger till dem istället. Kanske har vi alla vant oss. Tänk- det som alltid är samma präntar in sig i oss tills vi inte märker det längre. Tankarna flaxade iväg från matten, så långt bort de kunde komma och jag lät mitt sinne tas upp av bilden i mitt huvud, på ansiktet..Emery Evren. Han var ny på skolan,  jag hade aldrig sett honom innan, och han såg lite gammaldags ut, men så speciell och fin på något sätt..Och ett coolt namn. När jag googlade på det betydde det universiell rikedom och kosmos.  Undrar varför han heter så…
Nej, jag måste jobba…Inte en tillsägelse till.  Just nu sitter jag i skolbänken med  alla dessa mattematikhäften framför mig, och även om jag vill koncentrera mig på uppgifterna och siffrorna – beger sig tankarna till en plats jag inte innan dess, visste existerade.  Jag böjer huvudet i händerna och är nära att somna. Vill vakna, nej…tidens  klocka rör sig…kan inte ändra….
Jag kan inte stoppa det, jag sjunker längre in i mig själv tills allting runt om kring mig förvandlas till en suddig, grå dimma och allt jag hör är bruset från deras avlägsna röster…

Jag står mitt framför den enorma uppenbarelsen, katten. Jag blinkar förvånat flera gånger och undrar om jag inte drömmer. Nej, jag kan inte vakna. Men det måste vara en dröm, det finns inte att det här lever. Jag känner mig yr och tankarna känns surrealistiska, precis som i den dröm som är svårast att vakna ur. Men nej, katten står där framför mig. En jättelik skepnad tornar upp sig framför mig så att jag måste böja på nacken för att se dess ögon. Varelsen är orangespräcklig, men en ton av rött i de tjocka hårstråna som jämt täcker den stora kroppen. Det se ut som en helt  vanlig katt, den sitter framför mig och dess gulgröna skimrande ögon stirrar stint ner på min lilla kropp. Visst har jag känt mig liten, ja ibland nästan lite osynlig, men det här tre meter höga husdjuret verkade märka att jag finns, och den stirrar på mig. Jag förmår inte att röra på mig, jag vill stirra tillbaka,  men dess intensiva gröna blick fixerar mig och snart hamnar jag som i trans. Tappar all tidsuppfattning, och det som förut kallas tid förvandlas till en massa där allt kan hända och där inga gränser finns. Den talar med mig, dess röst är djup och raspig, men ändå mjukt spinnande.
– Du har äntligen anlänt, ser jag.
Jag vet att jag drömmer, det måste vara så, det är inget annat än mina vilda fantasier. Alltid har jag hört det, “Evelina, hon har så vilda fantasier”! Det stämmer, det vet jag, men ibland är det egentligen så att jag inte kan styra att jag flyger iväg och hamnar någon annanstans. Antingen är det i drömmarna, eller är jag vaken. Var var jag innan jag kom hit kan jag inte minnas. Jag måste somnat, men att jag lagt mig kommer jag inte ihåg…Okej,förr eller  senare måste jag vakna.
– Jag vet att du hör mig, unga flicka. Så tala. Kattens stillsamma väsande gick över i ett djupt tonläge, nästan som ett rispigt brummande.
– Eh, eh…Ursäkta, jag är i en dröm, jag vet inte vad du pratar om.
Men det stämde ju, jag hörde katten tala. Jaja, i drömmar är ju allt möjligt. Jag måste komma ihåg att berätta den här drömmen för mamma sedan, något så originellt har jag aldrig fantiserat innan.
Kattens ögon borrar sig djupt in i mina. – Du är ett solens och månens barn, du har dess gåvor! Rösten lät övertalande, som att den verkligen menade det den sa.
– Jag- jag förstår inte v-vad du pratar om, stammade jag. Jag knöt händerna hårt och kände mitt hjärta slå fortare.
– Du drömmer int…, började kattten, men jag ville inte lyssna utan vände mig om och betraktade omgivningen.  Han var ändå bara en påhittad gestalt, i mina egna fantasier. Jag lät mig själv tro det medan jag långsamt tittade ur alla vinklars perspektiv.
Vilken verklig dröm … Miljön runt omrking mig utformades av stora svarta klippor och hålrum i marken.   Hur djupt sträcker de sig?  Flera grottor täckte klippväggarna och vassa spetsar stack ut överallt.  Stalaktiter hängde i taket och rann i olika droppstensformationer och  de  spred ett ljus i hela salen under  mark. Så intensivt verkligt…! Jag blundade, försökte med alla krafter vakna, en oro började sakta sippra fram, kattens närvaro kändes som en vass spets i min nacke, den iakttog mig. Och den kunde tala. Jag stelnade till då jag kände något stort, mycket varmt och ändå isande kallt på min axel. Nej, det isande varma täckte hela min kropp, sakta lyftes jag upp och tittade ner och drabbades av en ihållande svindel som fick mig att ramla, men jag föll  baklänges i kattens stora tass, han höll i mig, hade gjort det hela tiden, och jag tittade upp och skrek…
-Vill du.. döda mig?!
Fruktan grep tag i mig, vass som en isnäve och den höll kvar mig i sitt stengrepp så att jag nästan tappade andan. Jag kippade efter luft.
-Lyssna! väste den och blottade sina stora, vita tänder som glimmade hotfullt i den jättelika munnen.  Jag vågade inte svara, utan nickade långsamt och hörde kattens spinnande fylla de ekande grottväggarna, tills det enda som upptog mitt sinne var de orden som, som i en symfoni kom ut ur hans tandbesatta gap. Han ögon verkade aldrig lämna mina. Jag fick snart veta anledningen.
– Du är ett  himlakropparnas barn. Solen och månen vakar över dig, och de för dig till   platser där du lever egentligen. Ditt liv är en dröm, drömmen är verkliga livet! väste han bryskt.   När han såg mina uppspärrade ögon och halvöppna mun, tillade han i lite mildare ton:
-Har du aldrig undrat varför du är annorlunda? Varför du alltid flyger i väg till verkligheten, det som människorna kallar fantasier. Har du aldrig undrat varför du tappar tidsuppfattningen?
-Jo, jo, svarade jag lågt, min röst hördes knappt. Kunde det som han sa vara sant? Tvivlet  tog över med sina starka armar och nu vågade jag möta hans blick.
-Du är i en dröm, jag tillhör verkligheten, för jag sover bara!
– Nejdå, lilla flicka. Du drömmer inte. Hans ögon var vänligare nu, men ändå mycket bestämda. Jag lade märket till att de skiftade i färg – från gulgrönt till  genomträngade  skarpt grönt, till isande blått.
– Man måste våga lita på att saker inte är det de ser ut att vara. Tro mina ord, jag har levt här, och bara talat med de får speciella, i mer än tvåhundra år.  Han dunsade med den långa, randiga  svansen i marken som för att sätta punkt för sina ord. Sedan fångade han blixtsnabbt en replik;
–  Vi bor i Himlakropparnas värld, och du är den enda besökaren på mer än femtio år. Allvaret i hans röst hade en ton av drypande övertygelse. Nu var ögonen alldeles bruna.
Efter en lång stund vågade jag tala.  – Okej, så vilka var de andra besökarna?
-Hmm. Katten såg ut att tänka efter. – Jo, den ena var nog en pojke i din ålder … brunt yvigt hår hade han, och grågröna ögon med blått i,  precis som havet. Jag kände hur det pirrade till i mig. Fast jag befann mig i en allvarlig situation var det som att jag rodnade. Min förvirrade hjärna försökte febrilt förstå hur det fungerade med det som han just sade. Pojken känner jag igen. Ingen annan har sådana ögon.
-Emery heter han. Och Evren i efternamn… mycket speciell pojke, modig och klartänkt, närvarande.
Jag kunde inte fatta det. Den här katten i mina vildaste drömmars fantasier, som tydligen inte är fantasier, talade med killen jag gillar…och han går ju i skolan, och är … bara tretton år, men…
– Hur kan han ha varit där för femtio år sedan? frågade jag katten. Jag- jag … känner honom. Och jag är bara tolv år.
– Lilla vän. Kattens uppsyn mjuknade. Tid finns inte. Bara våra drömmar. Vissa tror att tiden är som ett hjul, vissa tror att den går framåt, bakåt, och vissa tror att tiden är som ett tåg, vissa känner det förflutna, vissa påstår sig se framtiden, men jag; Raiden, härskare över Himlakropparnas Rike, vet att tiden inte finns. Utan bara våra tankar och drömmar. Det  som är sagt är borta, vi rör oss genom tiden och lär oss med tiden. Men i sjävla verket lär vi oss av oss själva.
Förundran svepte in i min själ och någonstans, djupt där inne bakom täcket av förvåning och förrvirran, kände jag att jag trodde på varenda ord han sa.
– Tack.
Jag hann bara möta hans nu mörka blick en kort sekund, hann inte undra varför hans ögon var föraktande,  för plötligt vände sig Raiden om, väste åt mig att klättra upp och  blixtsnabbt utan att tänka lydde jag order och klängde mig upp på hans svans, i nästa  sekund satt jag på hans nacke och spejade ut över grottlandskapet, som finns i Himlakropparnas värld. Jag började förstå detta nu, tid och rum finns inte och antagligen är vi på en annan planet. Det här är verkliga livet för mig. Plötsligt gick det upp för mig, det var som att Raidens klokhet smittat av sig och jag insåg att varje människa har en egen verklighet. Min kanske är här, jag hör inte hemma  i den värld jag förut var i. Alla de här tankarna svischade förbi mitt huvud på mindre än en sekund, en liten sekund utan rädsla utan endast behaglig ro, men i början, så knivskarpt, kom rädslan. En svart skepnad, vass som klippor och kall som is skymtades och i nästa ögonblick var den över mig och Raiden.  Den  slogs med vassa klor och hade röda ögon som glimmade i dunklet, den slet och skakade, men då räckte Raiden mig ett glänsande svärd infattat med ädelstenar som han satt i min darrande hand. Jag hörde inget för skriken från varelsen, men jag såg kattens mun forma orden. Strid för oss, det kommer löna sig, det här mörkrets härskare; Kerion den tionde  som kommit! Kämpa!
Jag höjde svärdet, blundade och stack det rakt in i ett av den förskräckliga varelsens röda öga,  som var pyrande, vitglödgat av ilska, Kerion den tionde föll ihop på marken, och ramlade ner i ett stup, en hög klippavsats som slutade bottenlöst, det såg ut som stjärnor där nere, men de lös inte utan brann av vrede mot den som stört dem där nere, där de befann sig ensamma i sitt eget stilla liv av tid och rum.
Jag tittade igen, Raiden blödde från nosen och hade ett skrapsår över hela den   gulspräckliga kinden. Men hans ögon lyste av evig tacksamhet. – Återvänd! ropade han då jag drogs in i en virvelvind och under en tidsperiod som var både lång och kort, flög jag ensam i ett vind av virvlande färger och mönster som drog mig djupare och djupare in i den falska verkligheten. Verkligheten som var falsk för mig, ja. Jag visste vad den riktiga var.
I nästan stund låg jag utslagen i klassrummet. Allas blickar riktades mot mig och Margaretas oroliga ögon såg på mig. -Lilla Evelina, du somnade! Eller, jag vet inte var du var, det  var som att du försvann och vi inte såg till dig, bokstavligt! Hon skyndade fram i röda klackskor och satte sig på huk. – Var har du varit? Hon strök mig sakta över kinden.  Jag reste mig upp och log för mig själv. Dels för att Margareta inte hade låtit så där vänlig någon gång mot mig innan, bara för att jag svävar bort, men nu när jag är skadad är hon hur snäll som helst,  (nu vet jag hur människor är ) och jag ler av sarkasm, men mest  ler jag lyckligt för att jag har alla minnen kvar. Och nu tvivlade jag inte längre på att de var en dröm. En fors av händelser och minnen for igenom mig, jag trodde på allting, för jag visste att tid inte fanns, och Raiden, och Kerion, djupt där nere bland stjärnorna, de fanns. Vem vet, Emery är gammal, gammal ung. Och vi är båda speciella, han och jag. En våg av spänning forsade över mig.  Jag satte mig på min stol igen.
-Allt är okej, jag lovar. Massan runt mig skingrades och elever drog sig tillbaka till sina   platser, men några gav mig underliga blickar. Margareta med. Jag tror att hon tänker: hur mår den flickan?
– Tid finns inte och vi lever alla i olika världar, sa jag högt.
Sedan gick jag ut på toan och sköljde bort blodet från min hand. Striden var vild.  När det glimmande, glittrande, sorgsna, glada, arga och vackra vattnet rann på mig, visste jag att jag skulle återvända till Himlakropparnas Rike.

 

Bara så att ni vet, är det förresten copyright på allt jag lägger upp här, även det jag skriver. Vilket innebär att ni inte får ta materialet! Tack på förhand! 🙂

Det där som jag skrev om copyright, är inte för att jag tror att ni kommer sno det, utan för att jag vill vara på den säkra sidan.

Vad tycker ni om novellen? Kommentera och förmedla era åsikter. 🙂

Kram

Nina

 

 

Författare

Hej på er! 🙂

Jo, jag har lite roliga “uppdateringar” och det senaste som hänt. Som rubriken lyder, ser ni att jag har varit på skrivarkurs med Katarina von Bredow. Om ni inte redan vet om det, så är hon en jättebra och ganska känd ungdomsförfattare som har vunnit något ärofyllt pris. 🙂 I alla fall, mamma hörde för ett tag sedan, det talas om att en författare skulle ha en skrivarworkshop på biblioteket Fenix och när hon berättade det studsade jag upp och ville självklart att mamma skulle anmäla mig dit. Två veckor senare, den trettionde oktober,  några dagar efter jag anlänt från Stockholm (om du inte vet vad jag menar så kan du läsa första delen av de tre om ”äventyret i Stockholm”: http://ninascreativemind.wordpress.com/2013/10/29/om-stockholm/. ) , så satt jag på biblioteket, på samma ställe där vi har konstskolan, och fick undervisning av en jätteduktig författare. De enda som kom, var enligt mig  förvånansvärt  nog, bara tre killar som inte ens tyckte om att skriva, och sedan var det bara jag. Men desto bättre blev det ju, för sedan när de andra hade gått hem, innan lunch, så var det ju endast jag som var eleven, så då fick jag privatundervisning, vilket var lärorikt och roligt. Det passade mig jättebra, först så skulle vi göra lite övningar av att gestalta karaktärer, och sedan att beskriva miljöer och olika karaktärer, personer. Till hjälp hade vi olika kort, föreställande just olika personer. Vissa var lite surrealistiskt tecknade, så man fick använda sin fantasi när man skulle komma på personligheter till dem. Det var kul, och satte verkligen igång “skrivar-tankarna”.  Vi höll på i flera timmar. Och det var ju innan lunch, då alla var med. Även om de andra inte var så värst intresserade av att skriva, så blev det tillslut en bra skiss på en roman.  Jo, vi skulle hinna skriva en roman på ungefär trettio minuter. I vanliga fall tar det ca 1-2 år, så det kändes som en liten utmaning.  Men med hjälp av korten och mycket fantasi, lyckades vi göra en skiss. Den blev väl inte världens bästa, men den kanske skulle kunna bli en färdig roman om jag skriver ner allting och utvecklar den. 🙂

Efter intensiv skrivning ett tag, var det lunch och då åkte vi hem. De tre killarna åkte hem till Jönköping och kom inte tillbaka sedan, jag som bara bor kanske tio minuter från Fenix åt lunch och fortsatte skriva sedan. Det var superintressant, vi skrev dikter, “klippte sönder meningar så de blev till  ord”, och satte sedan ihop dem , till de mest abstrakta och märkliga dikt, man kan tänka sig. Men de blev ändå fina.

Den här redigerade Katarina lite, tog bort någon mening, och då blev en av många dikter såhär: Temat skulle vara  sorg och vatten.

“Sorgsen dikt” –
VATTEN
En spegelblank sjö..
Så stilla och tyst
En droppe faller
En till
Snart sjuder hela sjön i kokande sorg
Vatten
Varmt
Kallt
Tyst
Allt i ett
Är livet lätt?
Spegelblank sjö

Ett foto på mig och Katarina von Bredow:

Blandade bilder om mitt liv från 2013 (575) 😀 Fint va?

Det var med en sammanfattning intressant, lärorikt, trevligt och roligt den dagen!!

Återkommer snart, men nu ska jag åka till mormor och morfar! 🙂

Kram

Nina

Resor och äventyr

Hej på er! 🙂 Hoppas att ni alla har en bra fredag kväll, själv har jag skrivit och mejlat mycket idag, en novell kommer efter det här inlägget att läggas upp. Jag blev rätt nöjd med den, även om jag från början inte hade någon egentlig idé, utan bara skrev och lät tankarna komma under tiden.  Men nu ska det här inlägget handla om kulturresan till Stockholm, och vad vi gjorde där, upplevelser och tankar kring det – del 3, den sista och avslutande delen  (hihi, nu ser det ut som att jag skriver om en trilogi i böcker 😉 ) om min och kulturskolegängets spännande  resa till huvudstaden för att framföra våra tankar och åsikter.

Söndag

Natten jag sov i vandrarhemmet var bra, jag vaknade bara en gång och gick på toa i den upplysta korridoren.  Att jag kom ihåg att använda kortet som nyckel, att jag mindes att ta med mig det ut innan jag gick, tydde nog på att jag var pigg och klartänkt, även om det var mitt i natten. Jag smög mig ut, gjorde det jag skulle, gick tillbaka och somnade sedan bums igen. Jag vaknade av att solen kittlade mig i ansiktet, och jag steg upp. Min kompis var också vaken och vi sa “godmorgon”, samtidigt som vi reste oss och gjorde oss i ordning. Snart kom Katja, dansläraren och knackade på dörren. Hon log och undrade om vi ville se klart filmen som vi inte hade sett färdigt kvällen innan. Så vi gick in i rummet bredvid och satte oss i en av sängarna samtidigt som Katja startade datorn med filmen. Vi kollade i kanske tjugo minuter innan det var dags att göra sig klar för frukosten. Jag tog med mobilen ner och alla samlades utanför (bortsett från killarna som tog lååång tid på sig), men sedan var vi i alla fall nere i frukostsalen och åt en mumsig måltid tillsammans med alla i gänget, som nu fick plats vid samma bord. Den här frukosten blev ganska chokladig – jag åt Nutella, varm choklad och säkert fler saker. Jag blev mätt och sedan tog jag  mig  en sista titt på salen och alla detaljer, innan vi lite skyndsamt gick ut genom dörrarna, med våra resväskor och all packning, och ut på gatan. Sista dagen var här. Lite sorgligt,men allt hade varit roligt, och det hade gått långsamt för att bara vara en helg.  🙂 Katjas hjul på resväskan var sönder, så jag gick med henne istället för att hon skulle gå där helt ensam en lång bit från de andra, men vi kom ändå fram i tid till de nu så välbekanta grindarna, och snart var vi inne i värmen i Kulturhuset igen. Vi ställde våra resväskor vid väggen och la våra jackor och saker på bordet (som fungerar som en klädhängare eftersom de inte hade någon) och sedan gick vi in och satte oss på stolarna, inne i en ring som vanligt. De vuxna pratade lite och Sofia Balic sa något projektet, och sedan fick vi äntligen gå upp och börja jobba!

Vi satte oss vid borden på de vanliga platserna, sedan började vi arbeta med de digitala berättelserna, filmerna med våra åsikter, och den yngre tjejen som hjälper alla med digitala krångligheter, hjälpte mig att föra över fotona på de handritade teckningarna från kameran till Mac-datorn till iPaden jag arbetade på. I datorn redigerade hon dem, fixade kontrast och ljusstyrka och sådant bättre, och sedan var det bara att fixa det till en film – lägga ihop ljudet när jag talade, min speakerröst, – tillsammans med bilderna och musik i slutet. Jag minns hur fördjupad jag blev i arbetet, det var som att det nästan bara fanns jag och min film och det var väldigt roligt också – att sätta ihop alla  scenerna med ljudet och sedan se det själv, lite svårt var det förstås eftersom jag inte är van vid en iPad, än mindre att hantera den.  😉 Men det gick bra, vi jobbade intensivt ändå fram till tolv då det var lunch.  Innan dess hade jag bara ätit ett av äpplena i skålen de hade ställt fram. (Men det var goda äpplen, smakade sött och “trädgårdsaktigt”). Nu var alla klara med filmerna!

Jag kände mig lite trött, men glad över att jag blivit klar med filmen och att jag hade haft så kul. Medan vi gick ner i trappan, filmade jag och min kompis omgivningen, lamporna som var så fina, för de var av tyg, såg indiska ut och hängde i olika färger, som orange, och jag filmade skylten som det stod Stockholms Kulturskola på.   😉 Sedan kunde vi inte filma mer, för då var redan alla igång i salen. Snart skulle det bli filmvisning! Men innan det sattes igång , fick man ta en macka från Subway och dricka. Egentligen kan jag inte säga att maten under helgen var någon höjdare.. Jag älskar den mesta sorters mat (förutom typ minibläckfiskar och blodpudding), så därför är det inte  jag som klagar…utan jag gillade egentligen inte de där mackorna. Det var för mycket av en konstig dressing som tog över hela mackan och luktade äckligt. Min kompis  hatade den och mådde illa efter åt, det gjorde jag också lite egentligen. Det gick över sedan såklart, men jag gillade inte lukten och alla gick där och mumsade i sig medan jag inte rörde sandwicharna mer. Under tiden de mixtrade med datorn så att vi kunde kolla, fick alla lite fri tid, men jag, Katja och min kompis använde tiden och kollade klart på filmen; Nativity, via laptopen. Det var bara en liten stund kvar, några minuter, och den slutade bra i alla fall. Men den var ganska förutsägbar, så man visste att den skulle sluta lyckligt hela tiden, eftersom det var en sådan film där någon gör ett misstag från början, ett misstag som bara kan lösa sig till slut. 🙂

Nu lystes äntligen filmduken upp, och lamporna släcktes. Vi började kolla på den jämnårige killens film, han från vår kulturskola, för han blev klar först. Filmen var ganska kort med bra. Allas en-minuters-filmer, suveränt bra, tycker jag. De var roliga, smarta, och vissa rörande . Jag filmade alla på min mobil, men tyvärr blev ljuset så dåligt att man inte ser så mycket av det på mobilen… Min film blev jag nöjd med, det var såklart lite pirrigt att visa den för alla på en sådan där stor skärm, men det gick bra och jag fick mycket applåder. 😀  Alla våra filmer kommer att läggas ut på webben sedan!  Sedan var helgen i Kulturhuset, Stockholm över och vi sa hejdå till alla och öppnade sedan porten ut i världen igen. På väg mot nya upplevelser.

Vi lämnade gården  och begav oss sedan direkt ner under jord, till tunnelbanans mystiska grottor. Jag tycker att de liknade grottformationer, väggarna,  och  ännu en gång fick jag den där känslan av att vara i framtiden, på ett framtidståg. Men ännu hade vi inte klivit på. Vi fick vänta en stund på tunnelbanan där nere, men tillslut kom den och då körde den oss till det där stället med lågt tak och runda lampor och mycket affärer. Men då skulle det visst ta en timme innan tåget skulle gå, så vi barn fick ta oss friheten att gå i affärer ett tag. Alla i gänget gick in på Coop Forum, där vi köpte fika, för jag och de andra var sugna på något sådant. Jag köpte en munk med vanilj och choklad, en banan och en Loka med smak av päron och mango. 🙂 Vi betalade och gick ut igen där de vuxna väntade och vaktade våra väskor, men när de fick se att vi bara köpt fika tittade de på oss med förebrående blickar på oss. “Ni måste ju köpa lunch också, Vi ska åka i timmar.” Då gick det upp för mig att de hade rätt, att vi behövde någon riktig mat. Så vi gick runt lite och letade efter något bra, men istället hamnade vi på en bokhandel. 😛 Vi som älskar att läsa – såklart att vi hamnade där! Då mötte vi också några av de äldre damerna som pratat med oss, de kommer från  Mölndal, så det var därför de också var där. De småpratade lite och skrattade åt att vi stod och kollad på böcker, vi som gillar det.

Sedan gick vi in på Burger King och köpte varsin hamburgare med pommes frites, och så var vi tillbaka vid de vuxna som var betydligt nöjdare. Nu gick vi till tågstationen, men där fick vi vänta ganska länge i stimmet, trängseln och bullret, medan någon orkester i  mörkblå kostymer med guldiga knappar spelade högljutt. Ahh, kan inte tåget komma snart?! Men det kom, och vi klev på. Tyvärr fick vi den här gången inte sitta jämte de man ville, utan vi hade speciella platser enligt biljetten. Men alla satt ändå i samma vagn, så vi kund prata med varandra. Under den långa tågresan hem, åt jag maten, läste jättemycket i FABLEHAVEN: I skuggornas makt, och bara vilade lite samtidigt som jag sms:ade med mamma. 🙂
Vi fick veta att SJ-tågen skulle vara försenade, men ja, det gick väl bra ändå, och jag kände mig glad och med många upplevelser i minnet, då jag steg av på stationen. Hemma igen.

Ja, det var allt om de tre delarna om Resan Stockholm och kulturella upplevelser! 😀

Hoppas ni har det jättebra och kommentera gärna!

Kram

Nina