Blandat

Hej på er, igen! Det är blir bara ett litet, mycket kort inlägg, med endast en önskan om en glad Halloweenkväll, hoppas ni har det mysigt!

Och sak ni klä ut er, spöka ut er eller gå “bus eller godis”? Jag ska inte det, har gjort det några gånger, men nu vill jag inte, plus att jag inte äter godis detta året…och det är lite som att tigga, tycker jag då. 🙂 Men Halloween är väl ändå en trevlig högtid. Det är bara det att jag inte vet vad jag ska göra..Har inga läskiga kläder, och nu tycker mamma visst att det är lite för sent för att ens gå ut och (inte be om godis), utan gå ut och bara spöka och busa lite…Läskiga pumpor har vi lite brist på! Har ni det?

 

 

Hoppas ni mår bra, återkommer imorgon tror jag! 🙂

Kram

Nina

Mitt liv

¡Hola a todos! 😀   Det här inlägget kommer bara lite “emellan”  de andra om StockhoIm-  snart kommer nästa om Stockholm. I dag är jag lite trött, men då passar det perfekt att blogga! Idag har jag varit i stan hela dagen, det främsta ärendet var att göra en ny synundersökning, eftersom jag vid spridda tillfällen under året har sagt att min syn, min närsynthet (ser dåligt på långt håll, men bra på nära håll), och jag har märkt att jag ser allt suddigare, saker blir liksom oskarpa. Så vi begav oss till Specsavers där jag först gjorde synundersökningen i en dryg halvtimme, jag skulle mäta ögonen i en maskin och sedan sitta på en stol och kolla på en spegel med två jättestora, runda “glasögon-maskiner” på ögonen som ändrades och anpassades till de kom fram till att min syn hade blivit försämrad flera steg, så jag är i behov av nya glasögon, och ändå har jag bara haft mina gamla i lite mer än ett år…Men när man växer som jag ganska mycket nu, förändras även ögonen.  Sedan kollade vi på bågar, och jag ville ha några lite diskreta, så man inte bara tänker på glasögonen,  och de skulle helst vara fina och “jag”. Till slut hittade vi ett par bågar som var lite glittrande bruna men i en pärlemornyans så att de liksom  ändrar lite färg beroende på ljuset, och så var det två låtsats-diamanter på sidorna och glasen var lite,  ja, … “vanlig” glasögonform med ingen båge underst utan bara en tunn kant över. Jag tycker de var  fina!

Sedan var jag helt utmattad…Men vi tänkte gå lite på stan, och det gjorde vi.  Det kanske inte blir så intressant om jag beskriver allt vi gjorde, men vi var i en del affärer, och när vi på en av dem, skulle köpa en present till en kompis till min lillebror, så kollade jag ju också lite för att se om jag hittade något lämpligt, men istället hittade jag en  fin liten nyckelring, föreställande en liten lemur men lila svans i pandadräkt. Den var av samma material som ett gosedjur, och den tänker jag fästa på nyckelringen. 🙂 Eller, jag gjorde det och det piffar till det lite. 😉

Det var allt för nu, men tyvärr vet jag inte om jag kommer skriva inlägget om Stockholm ikväll eftersom det tar lång tid och jag redan är lite trött. Men kommer, det gör det! 😀

Kram

Nina

Resor och äventyr

Hej på er!

I alla fall, jag vill börja med att tacka alla ni ni som kommenterat det senaste inlägget. Tydligen var det populärt, och jag blev ganska förvånad, men så klart väldigt glad, när jag såg att en för mig okänd person hade kommenterar, och en trevlig kommentar också! Tack. Och, jag är en sådan som tycker det är roligt att läsa kommentarer, så om ni vill säga något, förmedla en åsikt eller berätta något om hur jag skrev… Kommentera bara.  😉

När jag sedan lagt mig och äntligen glidit in i sömnens trygga famn, sov jag flera timmar, innan jag, troligen mitt i natten vaknade. Varför vet jag inte riktigt, men antagligen var det på grund av det insipprande ljuset som spreds i det lilla rummet. Fast vi hade dragit för de beige gardinerna i sovrummet, på kvällen var det så ljust i rummet, lika ljust som det brukar vara hos mig klockan sju på morgonen. Kanske är det för att Stockholm är en så mycket ljusare stad, än det lilla samhället där jag bor, som endast lyses upp av gatulampor. Inga blinkande skyltfönster. Jag låg nog där och tänkte, som i en trygg dvala en stund, innan dåsigheten övertog och jag sov tills klockan åtta ungefär. Både jag och den andra tjejen, hade ställt larmet-  alldeles fel. Vi skrattade sedan åt att när dansläraren berättade att det är frukost halv nio, så hade våra hjärnor registrerat:  “vakna halv nio, ställ larmet på halv nio”.  Men som tur var vaknade vi ju ändå. 😉

Sedan klev vi upp, klädde på oss och gjorde oss i ordning för frukosten. Jag kämpade lite med att få på mig mina orangea ‘katt-örängen’, små runda , randiga katter i en ring, med ett vitt huvud. Senare under helgen var det förvånansvärt många som kommenterade dem eller sa att de var fina.  😮 Tack!  🙂 Vi gick ut i korridoren, och ställde oss i rummet med hissarna innan vi tog en hiss ner till nedervåningen och lobbyn, där, om man går bara en liten bit, köket finns.   Men när vi var nere, ställde vi oss och väntade. Egentligen lite för länge, för det tog kanske tio minuter innan vi bestämde oss för att åka upp och kolla om de var där. Och då hade de stått och väntat på oss en liten stund! En aning knasigt.   :p Men sedan kom vi i alla fall ner i frukostsalen, där vi visade upp våra frukostbiljetter och gick in. Det var ganska litet, men ändå mysigt. Längs med väggen stod ett långt akvarium fyllt med klart vatten och små fiskar i olika färger. Vid akvariet, sträckte sig en långa bänk, som hörde ihop med köket, där maten var serverad. Det fanns ägg, bacon, grönsaker, bröd,   det goda chokladsmöret Nutella, pålägg av olika sorter, yoghurt och lite juice. Jag tog först en mjuk fralla och bredde körsbärssylt på den, sedan åt jag ananas, äppelmos, troligen några mer saker, och apelsinjuice ur en maskin som enligt mig var ganska häftig. Jag hade aldrig sett något liknande, och gillade konceptet. Ovanpå något som liknade en mixer låg travar, eller kanske linjer, men orange apelsiner. När man vred på en gul spak vid öppningen, satte maskinen igång och apelsinerna åkte ner i den och pressades, så att bara den gyllengula saften kom ut. Ingenting annat, inga konstiga konserveringsmedel eller så. Det var jättegott. 😀

När vi var klara gick vi ut ur matsalen och direkt ut genom entrédörren, för nu skulle vi ju till Kulturhuset i Stockholm. Nu i dagsljuset såg man saker tydligare, alla affärer och skyltar övergångsställ och människor. Gatorna sjöd av liv. Vi passerade några olika gator, och jag kollade mig – kanske lite storögt och intresserat omkring, samtidigt som jag gick och småpratade med min rumskompis. 🙂 Sedan, efter en inte så lång stund, stannade vi vid en hög, stor ljust buteljgrön grind utsmyckad med lite snirkliga mönster. Vi kom in på en gård, en ganska liten gård som liknade den som finns hemma, bortsett från att runt den finns stora, bruna och grå lägenheter. I mitten stod en fontän, ur funktion, som runtom hade massa små metallgrodor sittande runt sig. De hade ett mynt i munnen var. Kanske en lyckobrunn? Det var det, för lite senare, hittade min kompis några gamla mynt mitt i geggan i den avstängda fontänen. Killen i samma ålder som jag, klättrade upp högst upp, liksom i fontänen. Men det skedde nog i slutet på dagen.

Nu stod vi alla förväntansfulla och kikade oss omkring. Utspridda över asfaltsgården stod många träd, och något som jag tycker är en aning märkligt är att träden fortfarande var gula, vissa ljust gröna. De flesta bladen på träden satt kvar och hade inte fallit än. Jag kan inte påstå att jag är expert på träd, men det var kanske en al…? Vissa av de andra träden hade redan fällt sina löv, som nu låg orangebruna på marken. På tal om mark så var det konstgräs på gården…Jag har väl inte såå mycket emot det, en riktigt gräs  föredrar jag.  🙂 Vi undrade när de skulle släppa in oss, och inga andra människor var i sikte. Men på skylten stod det ju typ Kulturakademin i Stockholm, eller något sådant. Så vi gissade att det var rätt, och snart kom en kvinna med brunt hår och glada ivriga ögon och öppnade dörren. “Välkomna in”!  Det var Sofia , projektledaren för hela projektet, SMoK, Stockholms Musik och Kulturskoleråd. Jag visste vad hon hette, men trodde av någon anledning inte att hon skulle vara med. Trevlig var hon i alla fall. 🙂 När vi kom in visade det sig att de hade hållit på med att duka upp fika där inne, och att vi var de enda som hade kommit ännu. Så vi i gänget presenterade oss för de som var där, de som hade förberett. Sedan fick vi ställa fram massa röda stolar i en  stor ring, en ring som snart behövde utvidgas,  eftersom de andra snart strömmade in. Under tiden pratade vi och jag och den andra tjejen, vi antecknade i våra anteckningsböcker, men  jag fick ett linjerat papper, eftersom min anteckningsbok var lite för stor för att få plats i min handväska.

Jag hade verkligen  föreställt mig att de andra eleverna, skulle vara i vår ålder, alltså mellan tolv och femton år. Men , först kom alla lärare, sedan såg vi eleverna, som var betydligt äldre än mig och alla barn i gruppen. De flesta var nästan på väg att bli vuxna, många var unga vuxna och några gick på gymnasiet. Jag tror att det var bra att de var äldre, för äldre är alltid vänliga mot yngre. 😉 De verkade sympatiska, roliga smarta och intresserade, de andra eleverna. De vuxna var också snälla, och vissa av dem blev jag till och med  lite kompis med eftersom jag och min vän pratade böcker och litteratur med dem. 🙂 Först skulle vi presentera oss. Det var Sofias initiativ, och alla  fick resa sig upp och skaka hand och säga lite om sig själva ungefär. “Hej, jag heter Nina och kommer från *samhällets*Kulturskola”. Jag tror att jag hälsade på alla i alla fall!  När vi alla hade lärt känna varandra lite bättre, fick vi veta vad vi ungdomar egentligen skulle göra här. På häftet hade det  stått: “Digitala berättelser”, på större delen av schemat, så vi fick veta att digitala berättelser innebar att  vi skulle gå upp till övervåningen och konstruera egna filmer! Jag kände redan en skaparlust, och var ju förväntansfull. Vi utbytte blickar, och jag undrade hur det skulle bli, så vi gick upp för en lång trappa med korta trappsteg och stannade i ett rum som var danssalen. Där inne stod bord med iPadar på, och vi satte oss tillrätta och två kvinnor, en äldre och en yngre förklarade att Unga Berättar, är något som samarbetar med SMoK och projektet Om vi fick bestämma,  sedan några år tillbaka. Och Unga Berättar, går ut på att vi ungdomar ska skapa en digital berättelse, om något som hänt på Kulturskolan, en upplevelse som handlade om delaktighet. Först lät det spännande och svårt,  och de kanske såg det på oss, så de visade några exempel, och då förstod jag lättare vad det gick ut på. Jag och min kompis, ja, ni vet vem jag menar, :), pratade och försökte hjälpa varandra lite,men i slutändan kom vi på våra idéer själva, och så skrev vi manuset enskilt, varje enskild persons film skulle  ju vara unik!  Jag skrev först lite stödord och skisser, sedan skrev jag det jag skulle säga. Lite snabbt handlade min film om; Att Kulturskolan är så bra, att jag älskar den, vad som är bra, att lärarna är toppen, att eleverna får använda sin frihet och kreativitet, och sedan mina förslag för en bättre kulturskola. De var: 1. Längre lektioner, för att mina keyboard -lektioner, och många andra instrument, spelar bara i tjugo minuter, och “tiden bara tickar iväg!” Jag tecknade för hand, eftersom att använda iPaden att rita med var för krångligt  för mig,  jag är mycket vanare vid och tecknar finare för hand. Det blev en flicka (jag) som kollade på klockan och sa “OJ” samtidigt som klockan, animerat tickade framåt. 2. Större frihet vad det gäller egna låtval, att till exempel få spela roligare och mer moderna låtar. Och 3. Turnera på ålderdomshem eller skolor, det gör de gamla glada, och oss.

Det var lite om punkterna i min film, men jag gjorde självklart teckningar också, med tuschpennor och blyerts, de blev färgstarka och ändå detaljerade.  🙂  Sedan var vi klara, vi skulle äta lunch. Då gick vi tillbaka till vandrarhemmet, bytte om och gick sedan ut på stan igen. Där anlände vi till en grekisk restaurang,  som hette Grekiska kolgrillsbaren. Maten var god, kanske inte så grekiskt, men det var grillade kycklingspett, tsatsiki, och pommes, samt sallad med oliver. 🙂 Jag var hungrig åt åt upp nästan allting.  Sedan gick vi tillbaka till Kulturskolan, där vi jobbade lite till och sedan var vi ännu inte klara, men jag hade gjort klart nästan alla illustrationerna och fotograferat dem. Vi samlades allihopa nere i salen med scenen, och där serverades “italiensk buffé”. Ärligt talar tyckte jag inte så mycket om maten, och jag tror inte alla gjorde det heller…De hade nog beställt den färdiglagad och paketerad eller något. En oidentifierbar sak smakade sådär, vitlöksbrödet smakade inte vitlök, utan egentligen lite skogigt. Jag åt inte så mycket, men jag  tror att det finns italiensk mat som är godare! Sedan blev det roligare, :), för då skulle vi para ihop oss i antingen  grupper eller par och komma på en lek att köra inför alla. Vår grupp gjorde kurragömma, och de andra i gruppen “människomemory”.  Några sjöng i kör och kanon, det var kul och lite svårt,och vi gjorde stoppteater också,  =   mycket skratt! 😀  Det kändes rätt kul att stå ute i mörkret med ett gäng man inte ens kände innan, – och räkna till kurragömma, 1, 2, 3, 4….. och sedan gå och leta efter den person som gömt sig. Samhörighet, liksom. 🙂

När vi sagt hejdå för idag, kände jag verkligen att det var en lång dag, lördagar brukar inte kännas så långa, men det var väl för att vi hade gjort så mycket! Vi vandrade hem i det allt snabbare fallande mörkret och då frågade min dansfröken Katja, om vi ville se på film eller gå på stan. Vi bestämde att vägen hem, fick bli “gå på stan”, och att vi skulle kanske, kolla på film på vandrarhemmet. När vi kom dit igen gick vi i den snurriga trappan med dalahästen, upp till rummen och där smög jag och min kompis runt i korridorerna och skojade lite innan vi borstade tänderna och tog på pyjamas. Dansläraren kom och frågade med lite hoppfull blick om vi ville se på film, och vi sa att vi kunde se lite och så gick vi in i hennes rum precis bredvid. På sängen låg massor av dansfilmer uppradade, hon älskar dansfilmer,men vi enades om att se Nativity, en amerikansk  kärleks- komedi om en speciell klass som ska framföra ett julspel och en lärare som ljuger om att julspelet ska vara med i Hollywood, för att han ville skryta för den andra rektorn i deras konkurrentskola. Endast för kärleken också…

Vi såg kanske halva filmen, innan jag sa att “nu är jag väldigt trött”, och vi gick och lade oss och somnade med en ny dag väntande så fort solen stigit upp.

Det var del 2, i morgon, eller i övermorgon, kommer del 3, den sista. Jag  hoppas att du inte tycker jag skriver för långt, men jag hoppas att du tycker om läsningen! 🙂

Kram

Nina

Resor och äventyr

Hej på er!  🙂

Nu är jag, som ni märker tillbaka hemma igen.Det är rätt skönt, men det känns lite som jag saknar äventyret…

Jag har anlänt hit i Söndags, runt sju på sju på kvällen tror jag det var, och sedan har det gått ganska fort, men jag berättade ju självklart allt om mina intressanta och roliga upplevelser för mig familj, sedan var jag så trött och somnade bums. Nästa dag vaknade jag pigg och då hade jag egentligen tänkt att blogga, men så skulle vi iväg till mormor och morfar också, så där har jag nu varit under en natt och en dag och bara haft det bra, myst, kollat på film och spelat sällskapsspelet Geni.

Nu är det nog dags att jag berättar om allt, mina upplevelser som sitter som en film i huvudet, och jag tror inte jag kommer glömma den.

När jag skulle åka, och innan dess, var jag ganska uppspelt och lite nervös. Jag hade ju aldrig åkt tåg så långt innan, och visste egentligen inte riktigt vad jag hade framför mig, inte kände jag alla heller. Jag försökte tänka positivt, och var mycket förväntansfull. När jag och mamma anlände till stationen var den helt tom, men sedan hittade vi klungan bestående av två föräldrar, en vuxen lärare och tre barn vid trappan en bit bort. Vi jag upp, och jag bar den fullpackade resväskan på hjul upp dit. Redan när jag såg deras vänliga blickar kände jag mig genast bättre. Tjejen som skulle åka med mig, kände jag ju igen, men vi hade aldrig växlat ett ord, men vi hejade och hon verkade väldigt snäll. Sedan kom tåget, den sista läraren, min danslärare Katja,  (vars mobil var lite glömd innan dess) och då vinkade jag, förväntansfull och med äventyret framför mig, till mamma som stod och vinkade lika häftigt hon, och sedan gick vi på tåget och jag satte mig jämte den andre tjejen. Jag visste att hon spelade fiol på Kulturskolan, men egentligen inget mer. Men det ändrade sig sedan. Vi började prata direkt och när mindre än en timme gått – kände vi varandra jättebra.  Det var en härlig känsla, svårt att beskriva, men att tala med någon som har samma intressen och som låter intresserad och lyssnar och kan säga något själv, det tycker jag om. För ingen av de andra av mina kompisar har någonsin aldrig gillat kultur, att skriva, läsa och böcker. Vi två bara satt och pratade på i timtal! Jag blev bara så förvånad, när hon sa att hon gillade att skriva egna böcker och läsa, och då sa jag att att skriva älskar jag, och böcker. Hon sa också att hon blev lika förvånad som jag, och det var rätt roligt. Jag fick sedan veta att lärarna liksom “parat ihop” oss som reskamrater eftersom, de kände mig och den andra flickan. 🙂 Det verkade som deras plan fungerade…Vi pratade så att vi blev hesa, och om djupa saker, skriva, att läsa, hur vi läser, böcker, filmer, skolan, vänner…allt, typ! Jag hade faktiskt aldrig tidigare talat så länge med någon i samma ålder, och det kändes som att jag kunde vara mig själv också. Hon (jag vet inte om jag får nämna namnet) sa samma sak, och ärligt. Det som är lite svårare med att vara tolv år och flicka, är nog att inte kunna vare helt ärlig, man måste anpassa sig och de andra är inte heller ärliga. Men nu var det inte så, och det kändes mycket roligare att åka tåg! 😉  Jag  talade med Katja också, som är väldigt schysst. 🙂 Jag bjöd också på lite muffins, som mamma bakat så klart, och de tyckte om dem. 😛

Sedan skulle vi kliva av i en annan stad, och jag hade aldrig åkt tåg så länge att jag hade behövt kliva av på en annan station emellan….Faktum var att jag kanske inte ens kände till det… Men, det gick bra, jag tog alla mina saker och så började det lite jäktiga. En aning stressigt, men det gick bra i alla fall och sedan var vi på tåget till Stockholm. Jag måste erkänna att jag egentligen varit lite nervös för att åka tåg, men det tänkte jag inte alls på, för det kändes väldigt säkert och så kunde man ju prata och äta och sådant. 😉

Jag vet inte riktigt när, men det var väl runt halv elva som vi ankom till Stockholm, men då kom vi till en plats som jag upplevde som lite mystisk, jäktig och lite konstig. Jag tror att det hette Centralstationen eller något. Kanske. I alla fall var det lågt i tak, taket som var fullt av runda lampor, vitt golv, och massa märkliga människor i besynnerliga kläder, människor också från olika delar av världen och både gamla, barn, tonåringar och vuxna stressade förbi. Kantat längs med det vita kakelgolvet stod massa affärer, både Coop, Caféer, coh en massa andra olika butiker. Det var både tomt och fullt av människor på samma gång.

Efter att ha åkt i ett antal rulltrappor och dragit våra resväskor över golvet, skulle vi åka tunnelbana! Det kändes spännande, jag hade aldrig åkt tunnelbana förut, men var nog den enda…. 😮 Jag kände mig glad och lite upprymd,men ändå lite trött. Vi passerade en spärr, och sedan; På tunnelbanan! Jag upplevde resan som mystisk, och “framtidsaktig”, ja, när vi tyst och mycket fort gled förbi en läskigt tom, och lite tyst… öh, tunnel, under jord och jag såg alla de blinkande och rörliga reklamskyltarna som täckte kakelväggarna och sträckte sig oändligt, då tänkte jag på Hungerspelen. Jag fick känslan av framtiden, en inte så trevlig känsla egentligen, men ändå häftig. Vi skyndade oss genom trängslen, och kom fram ovan jord,  till Stockholms luft. På gatan,  där var det blinkande reklamskyltar i neonfärger som spred en ljus, massa lampor och affärer, som var blandade i en hop, frisörsalonger, Fastighetsgresjimojser, supermarkets, och bibliotek på samma gata, all trängdes de med varandra. Jag och den andra tjejen, kunde konstatera att bibliotek inte hör hemma här, utan i en lugn,  tyst vrå och i ett stort hus. Vi stannade mitt i  det fallande mörkret, framför entrédörren till Vandrarhem Fridhemsplan Stockholm, där vi klev in. I lobbyn var det ljusare och det stod ett stort akvarium fullt med neontetror och andra fiskar, och vid en slingrig vit trappa stod en enorm dalahäst. Vi fick våra kort, istället för nyckel, till rummet och sedan åkte vi hiss upp.

Vi två i rummet var supertrötta men packade in våra saker, hoppade i sängarna såklart 😉  och sedan pratade vi länge, innan vi ställde larmet (fel) och somnade.

Vad som hände sedan, lördag och söndag?

DET, FÅR DU VETA I NÄSTA INLÄGG! 😀

Kram

Nina

Mitt liv

Hej på er!

Som fortsättning på nästa inlägg; Ja, jag skrev ju innan, i förra inlägget att jag var glad och så, (och det kan du ju läsa om, ifall du inte redan gjort det), och en av anledningarna är att imorgon ska jag åka till Stockholm!  Jag går ju på Kulturskolan och är en som älskar den. De flesta av mina aktiviteter, keyboard, streetdance, och konstskolan,  tillhör Kulturskolans verksamhet. Och den älskar jag, för utan kultur finns inte livfullhet, glädje, samarbete, konst, musik, dans, teater och skrivning, enligt mig. Kulturskolan är i alla fall en del av mitt liv, och det är kanske därför jag är en av dem som är utvalda till att åka på konferens i Stockholm över en helg, tillsammans med ungdomar och lärare från halva Sveriges kulturskolor. Jag fick först information från min danslärarinna, som gav mig ett häfte för några veckor sedan och då tyckte jag att det lät kul,men jag visste inte om jag skulle åka. Men det skulle jag! 😀

Syftet med resan till Kulturhuset är att förnya musik.och kulturskolans verksamhet genom att ge barn och ungdomar en ökad delaktighet och låta dem bestämma mer. Projektet heter faktiskt; “Om vi fick bestämma”. Jag tycker att det passar mig ganska bra också, eftersom jag ju har mycket åsikter om samhället och världen. 🙂 När jag verkligen insåg att jag skulle åka till Stockholm, som jag aldrig har varit i – hoppade jag av lycka och spänning! Jag känner mig förväntansfull och glad just nu. Eftersom jag först inte visste vem jag skulle åka med, fick jag veta att jag skulle dela rum på vandrarhemmet med en tjej som går i sjuan, en klass över mig, Jag var inte så sugen på att klara mig själv på ett vandrarhem i Stockholm…. Även om jag inte pratat med tjejen någon gång (:P), verkar hon snäll. 🙂  Två andra elever, en kille i pararellklassen och en i sjuan ska också med ch resten är lärare. Det känns en aning overkligt, att imorgon, vid den här tiden (19:30) kommer jag att sitta på tåget till Stockholm och nästan morgon ha vaknat upp i sängen på det lite lyxiga vandrarhemmet.. 🙂 Men, man kan ju tänka att det bara är en helt vanlig stad, förutom att det är huvudstaden. 😉

Det jag undrar är, om någon av er ungdomar där ute som går på kulturskolan ska vara med. Ska ni det, och ser ni fram emot det? Det kan ju vara så att jag träffar er där, för vi kommer prata mycket och lära känna varandra, säger lärarna. Om du har kommit hit via sajten Panda Planet så kan du gå tillbaka dit och skriva en kommentar, om du ska med eller inte! 🙂 Jag tänker att du som är en av mina vänner på PP kanske ska dit, och då vill jag veta det, för det skulle vara väldigt kul om vi kunde träffas på riktigt!

Spänningsfyllda och glada kramar

Nina

Mitt liv

Hej på er!  Idag känns det som att det är en extra glad Nina som skriver. Jo, dagen har varit bra,lite som vanligt och jag somnade nästan på matte-lektionen, då jag ändå förstod det mesta av bråk i blandad from och bråkform,men jag var lite trött. Piggare blev jag i alla fall då jag kom hem till ett hus med mat, åt, och sedan fick lite presenter. Ja, jag var innan i ganska stort behov av höstkläder – tjocka varma tröjor och långärmade, jag har haft mina sommar-t-shirtar och tunna koftor innan och tänkte att jag inte skulle hålla mig så hemskt varm under de kallare årstiderna. Min snälla mamma hade varit i stan och köpt några  tröjor till mig, både stickade, och långärmade. 🙂 Tack, de var jättefina! ♥ Då blev jag ju självklart glad och tacksam, för att jag ens har kläder också, och sedan var det dags att åka till konstskolan. Där går jag hos konstnärinnan som är jätteduktig och har en grupp barn, unga och äldre som hon undervisar i att måla, rita och teckna i olika tekniker samt lära sig mer om konst. Mycket bra! Det roliga var att där befann sig en poet  och är författare till poesiböcker och som min konstlärare  tycker om att läsa av. Han hade kollat på våra teckningar, som hänger på skärmar redo för utställningen och sa att de var fina, och jag blev glad när han sa att han tyckte om lodjuret jag målat. Då nämnde jag att jag älskar att skriva, och eftersom han lät intresserad nämnde jag också att min novell Gåtan finns på Kpwebbben. 😉 Ni vet, den som jag skrev till KP´s novelltävling och som var en av vinnarna.  Han läste den och  (jag är ingen skrytsam person) sa att “den var jättebra, ja så bra att han måste läsa den igen!”  Lite smickrande i alla fall att en som håller på  med att skriva säger att jag skriver bra. 🙂 Ja, temat på konstskolan var spår, och jag målade en bild av ett järnvägsspår, vargspår i snön och ett stilla hus, övergivet men som lämnat spår i form av en pergamentrulle fortfarande upprullad och med text på.  Jag döpte bilden till “Lämna spår”.

Och jag är lite extra glad, för i morgon, då gäller det….! Något som jag inte säger just nu, utan berättar i nästa inlägg, det är något jag ser fram emot!

Återkommer mycket snart!

 

Kram

Nina

 

 

Mitt liv, Teckningar och målningar

Whheeeiii!

Ja, så lyder den första raden i detta inlägget.  😛 Anledningen till att jag skriver så är för att , ja, jag har nu äntligen fått ett par bra, nya fina vinterskor. Om du läste förra inlägget vet du att jag, mamma och lillebrorsan var på jakt efter nya skor i lördags, men tyvärr fanns det inga vattentäta som var både det, – och snygga. Men idag skulle jag och mamma åka till  in till centrum bara och fixa mitt kontantkort på mobilen så att jag kan ringa, (det hade tagit slut eller spärrats typ)  och det gick bra och fungerade perfekt sedan. Men då ville mamma att vi skulle gå in på en skoaffär och kolla lite efter några bra kängor eller vattentäta sneakers till mig. Och typiskt, och bra nog – fanns just de skor som vi letat efter här fem minuter hem ifrån. Bra, i alla fall!  🙂 Jag är jättenöjd med dem, enligt mig är de både fina, lite trendiga (alltså den typ av skor som de flesta i min ålder har nu) och praktiska! 😉

Aa, det var allt för nu, och jag hinner inte blogga så mycket som  jag skulle vilja nu, men vi ses och jag återkommer snarast!

Kram

Nina

Böcker och litteratur

Hej igen! Nu tänkte jag komma med en lång text – om läsning. Ja, som ni säkert har förstått älskar jag verkligen att läsa böcker. Nu tänkte jag att det skulle vara roligt för dig att veta varför jag tycker det, och att läsa mina åsikter om läsning och hur jag upplever det. Det är nämligen så att när jag gick i femman, förra året, hade vi en klassblogg där alla i klassen varje vecka gjorde uppgifter från läraren, relaterade till läsning, dikter och böcker. Jag älskade att göra läxorna, och nu tänkte jag att jag skulle sätta den texten jag skrev som svar på frågorna, här i min egen blogg. Vår lärare skrev frågor vi skulle svara på, om läsning, nu var det; varför tycker du det är viktigt att läsa? Jag kunde liksom inte stoppa mina fingrar.
Varsågoda:  😉

Till en person som frågar varför det är viktigt att läsa säger jag ganska mycket.

Jag börjar genast då tänka på allt som är så fantastiskt bra och viktigt med böcker; Man lär sig väldigt mycket.
Exempel; När man läser böcker så finns det i varje bok mycket fakta, även om det inte är en faktabok. Man lär sig alltid någonting, för varje bok har en handling, den kan vara liten eller stor, men i handlingen finns det alltid saker man kanske inte visste om innan man slog upp boken, därför är det väldigt bra. Som ett ordspråk jag hört säger; ”Man kan aldrig öppna en bok utan att lära sig något”. Det tycker jag stämmer. Om en person aldrig hade läst något i hela sitt liv tror jag inte att hen skulle vara så hemskt smart. Tänk er själva; En värld utan kunskap, och böcker! – Fruktansvärt! Kunskapen finns ju för det mesta i böcker.

 

När man läser utökar och utvecklar man sitt ordförråd väldigt mycket. Ju mer man läser, desto fler ord kan man! I en text finns ju självklart massor av ord, ord och ännu mera ord! När man läser orden så lär man sig dem, om man inte har hört det tidigare kan man ju ändå förstå vad det betyder, genom sammanhanget i texten. Om det t ex står: “Jag gick in i mitt rum, lampan var släckt. En hund ylade utanför och stjärnorna i natten kastade ett spöklikt sken i rummet. Plötsligt rörde sig något i dunklet och det jag såg var en krokodil! Den hade en enormt lång svans med taggar på, grön fjäll, och sylvassa tänder som glimmade i mörkret.” Om man kanske inte hört orden ”sken” ”dunklet” eller ”taggar” innan, så kan man lära sig det genom att förstå av det som händer. Det kanske låter lite märkligt, men man får veta så ofattbart många ord när man läser.

Men blir också mycket bättre på att skriva när man läser, för böcker är ju skrivna av förhoppnings vis mycket bra författare, och de använder ju uttryck, ord, meningar, och hela sättet de skriver på är ju väldigt bra. Alltså, de skriver ju på det sättet som utgör en bok. Så vill man skriva ska man läsa!

Eller egentligen är det ju nästan så att alla som skriver läser, tror jag, för man lär sig så otroligt mycket genom böckerna! Det kan ta ett tag innan man verkligen tar upp informationen ur sidorna, men efter ett tag, när man skrivit mycket själv, så börjar man nästan tänka som de som skriver böckerna man läser! Alltså, man förstår hur de tänkt när de skrivit boken, eller vissa meningar, och sammanhang. Det kanske inte är något man tänker på när man läser boken, men det kan faktiskt vara som en liten kurs i författande när man läser, man tar liksom upp kunskaperna av skrivande den författaren har, och så inspireras man, (mest i början blir man inspirerad), men sedan , ju mer och mer man skriver, desto mer hittar man på själv, och istället lär man sig hur vissa saker beskrivs till exempel, vilket kan vara mycket bra. Så är det i alla fall på mig!

 

Och sedan är det förstås väldigt kul att läsa! Det är skönt, bra, roligt, avslappnande, man kan läsa när man är lite trött eller har en paus till exempel på jobbet, skolan, eller en ledig stund! Och så utvecklar man förstås sin fantasi enormt mycket. Som jag skrev innan, man får liksom lite ”tips” eller lärorika saker, alltså man blir bara mycket fantasifullare! Och man behöver ju inte använda fantasin när, man skriver, man kan ju prata ut den också, kanske berätta, eller hitta på en historia muntligt för sina kompisar, familj eller släkt. Och orden man lär sig är ju mycket roliga (och kanske imponerande) att kunna när man talar. Tänk om du har lärt dig ett ord som nästan ingen annan du känner kan, och så vet du vad det betyder,det är ju rätt coolt. Jag har lärt mig väldigt många förhållandevis konstiga eller svåra ord, nästan alla genom litteraturen.

Som ni säkert förstår nu finns det oändliga anledningar för mig att berätta varför jag tycker att det är viktigt att läsa. 😀

För det mesta lånar jag högar av böcker på biblioteket, men alla här,  i min bokhylla är mina egna. ♥ 🙂

Hoppas att ni också ger litteraturens och böckernas fantastiska värld en chans, och att ni mår bra.

Kram Nina

Böcker och litteratur

Hej!  Jag vill börja med att tacka alla ni som kommenterat de senaste inläggen!  Jag blir väldigt glad, och de fina betyder jättemycket. Så fortsätt med det! För det andra känns det inte riktigt som att jag har något intressant att skriva om nu, i alla fall inte någon händelse i mitt liv.  Det har varit rätt avslappnade, vanliga dagar den senadte veckan, och skolan fortsätter som vanligt med prov, tester och massor av lektioner, vilket jag ju tycker om.  😉 Men, jag tänkte ta och tipsa er om en tidning: Utan den här tidningen vet jag inte riktigt om vardagen skulle vara riktigt lika kul. Tidningen heter KP, eller Kamrat Posten och jag tror att de allra flesta känner till den. Det började  för cirka  två år sedan,  med  att min mamma hade varit på biblioteket och köpt en hög med utgallrade KP -tidningar. Då hade jag inte en aning om vad det var, men tog en hur högen, började läsa och var fast! Nu är det lite svårt att tänka sig livet utan KP. Okej, lite överdrivet var det kanske, men jag tänker på hur mycket jag lärt mig av den och hur tacksam jag är över att tidningen finns!

Jag måste få tacka er, KP. Jag vill berömma er, jag har tänkt på det och gör det ofta när jag läser tidningen,  på hur bra den är och hur fantastisk hela idén är. Jag älskar er tidning, för ni riktar er åt barn och ungdomar i alla åldrar, både killar och tjejer, ni skriver om så smarta saker, och är finurliga. Många “tjej-tidningar”, jag vill inte diskriminera dem, men t ex de som Julia, Glitter med flera är så typiskt…fåniga enligt mig, det verkar som att de vill att flickor ska vara lite dumma och bara bry sig om mode, smink, kändisar och artister. Som att det inte finns viktigare saker i världen. Men KP skriver om nyheter, sport, böcker, filmer,  tävlingar, lagom mycket kändisar, och det bästa är att ni tror på kunskap och att barn är framtiden. Ni uppmuntrar barn att säga vad de tycker och låter oss skriva in saker, om känslor och åskikter. Om man är rädd eller  orolig ibland, finner man alltid stöd hos KP, för ni har med Kropp & Knopp med frågor, och era artiklar är viktiga. Ni har alltid med något bra eller viktigt ämne och KP är engagerade i stora saker och frågor. KP är en tidning med mycket livfullhet och genomtänkta rubriker och artiklar. Love KP!  :)♥

 

 

 

Det där var en text som jag faktiskt har tänkt att skicka in till Tyck om KP, i KP.  Så det är därför det är skrivet till dem, och inte ur “de-perspektivet.” Jag vill också säga att det är kul att Kp har så mycket tävlingar. Jo…det är så att jag är en av vinnarna i KP´s novelltävling, en som de hade.

Jag skrev en novell,  och i långt senare, i juni kom det superglada beskedet att jag hade vunnit!  Jag hoppade upp och ner när jag fick veta att de hade ringt till mamma och blev ännu gladare när de ville berätta det bästa möjliga.  Jag är en av de tio vinnarna, och de fyra lite kortare novellerna är tryckta i tidningen, medan min som är lite längre, och alla de andra sex stycken finns på webben.  🙂 Det var roligt, för äventyrsförfattaren Tony Manieri också var med i juryn , lite coolt.  Alla vinnarna  fick  boken Raahas tidsmaskin, av Tony,samt ett presentkort på tvåhundra kronor  hos en internetbokhandel, Adlibris!

Novellen heter “Gåtan” och du hittar den på KPwebben.se, om du skrollar ned lite så finns en rubrik: KP-läsarnas egna äventyrsnoveller, och den klickar du på.
Om ni läser min  äventyrsnovell  så kan ni gärna skriva det i den här tråden, så jag vet om det. Du får gärna komma med synpunkter eller kommentarer. Egentligen var det gansla länge sedan jag vann tävlingen, men du kan ju fortfarande läsa novellen och jag tyckte att det var kul att berätta. Nu har jag förresten köpt böckerna, valet gick på Abacus Pentagrammet, (andra boken av Manieri) och den fantastiska Tusen Gånger Starkare. Kommer snar lägga upp en recension på den!

Det var allt för nu, och kom ihåg att kommentera, jag blir så glad då! 😀

Kram Nina

Noveller

Hej! 🙂  Jag hoppas att du har läst mitt senaste inlägg om världens utsatta barn och min tankar. 🙂 Om inte, gå bara längre ner på sidan, och dyk sedan in i mina allvarliga funderande texter. Jag vill att du som läsare ska… veta lite vad jag skriver om och vad jag tycker, nu ville jag att fler ska bli medvetna. Jag vill känna att jag har gjort någonting den här veckan, för de som förtjänar det mest.

 

Nu till vad inlägget handlar om, – en novell om ett allvarligt tema. Jag brukar skriva mycket noveller, har nästan bara skrivit noveller på sista tiden, det älskar jag. Den här kom jag på en kväll för några dagar sedan, en vanlig vardagskväll då jag log i sängen insvept i ett varmt täcke och försökte sova. Alltid på kvällarna brukar jag tänka, jag får liksom lättare att somna då och jag tänker på sådant jag tycker om, men den kvällen hade jag lite svårt att sova, kanske var det för att jag så gärna ville läsa i boken Raahas tidsmaskin, men tyvärr var det för sent, så jag fick nöja mig. I alla fall kom jag istället på en egen historia i huvudet, och enligt mig blev den så bra att jag repeterad den flera gånger i huvudet så att den skulle fastna och vara kvar tills nästa morgon. Det var den.

 

Tyck vad ni vill, men jag tycker att det är ett ganska allvarligt ämne, och jag som bryr mig om världen vill förmedla ett budskap.

 

Dröm eller verklighet

 

Jag befann mig mitt i ett tumult av tjock, svart rök som täckte himlen och skrikande röster. Fältet framför mig som jag stod på var lerigt och brunt. Men också rött. Mitt hjärta bankade så hårt att det gjorde ont i bröstet och svetten sipprade ner för pannan. Jag darrade i hela kroppen men förmådde inte att röra på mig. Runt om mig hördes slag och rop, skott. Kulorna ven genom luften. De var av metall och trängde igenom allt i sin väg. Himlen var tjock av avgaser, rök och rädsla, den tycktes hänga ner och nästan snudda mig vid huvudet.

 

Människor skrek. Ett barn grät, ett annat ropade efter sin mamma. Några flickor med mörk hy, flätor i håret och stora bruna ögon satt tätt intill varandra och jag såg hur den äldre tröstade de små. Jag ville också göra det. En man blev just skjuten i benet, han stapplade, skrek och föll sedan ihop till en kvidande hög. Jag kunde inte göra något. Skulle vilja det, men det gick inte. Jag var fast. Benen satt fast i marken, de gick inte få bort. Jag var stel av rädsla och skräck. Aldrig hade min kropp känt sig så hjälplös tidigare. Jag ville gå, skrika, springa och gråta. Men jag kände mig helt förlamad. Hjärtat bankade ännu hårdare. Nu var gråten i halsen. En stridsvagn dundrade förbi bara några meter från mig. Ingen tycktes se mig. De andra, de onda var upptagna med att döda. Vi var i krig.

 

Jag hade tappat all tidsuppfattning. Hur länge jag hade stått så visste jag inte, kanske tio sekunder, kanske tio minuter eller en halvtimme. Det jag såg skulle för evigt vara inpräntat i mitt huvud. Jag ville blunda, men kunde inte. Om jag lyckades stänga ögonlocken för en hundradels sekund, såg jag bara samma bilder som i verkligheten, sedan öppnades de upp igen och jag såg allt. Min blick fastnade nu på en liten gestalt långt bort. Jag såg direkt vem det var. Det bruna, yviga håret och hans smala konturer. Mikey. Han var på det farligaste stället, mitt i hjärtat av det onda. Där de flesta blev skjutna, där militärerna och soldaterna var. Jag stod i utkanten, omringade av de saknade eller de vettskrämda. Vad gjorde han där borta?! En jättelik vagn med rullband istället för hjul och mönster som smälte in i omgivningen var bredvid honom. Vad skulle jag göra? Jag hade just tänkt tanken då jag upptäckte att mina ben fungerade. Jag sprang. Jag sprang för mitt liv. Så mycket hade jag aldrig sprungit, det kände jag. Benen flög över kroppar. Jag grät nästan. Det hängde på mig om han skulle överleva. Mikey var närmare nu, jag såg hans blågröna ögon spärras upp och de var fyllda av skräck. Jag hade nästan nått honom, då jag såg mörkrött, klart blod sippra fram från hans tröja.

 

Jag knep ihop ögonen och kände tårarna komma. Min själ kändes vilsen. Splittrad. Det var som att mitt liv gick i kras, det var ett under att jag fortfarande stod upp. Jag var vid medvetande. Fast mitt sinne kändes omtöcknat och dimmigt såg jag allting mycket skarpt. Jag var tvungen att fly och lämna Mikeys livlösa kropp här. Tanken var hårdare än pistolskulan av silver som träffat honom. Jag kunde knappt tänka, men mina muskler fungerade och det var tur. Jag srang åt höger, och när jag försvann bakom knuten till en stor, ljusgrå byggnad hörde jag någon ropa mitt namn. ”Evi!” Jag vågade inte vända mig om. ”Eeeviiii….!” Mitt huvud gjorde en snabb knyck bakåt så mitt långa,ljust bruna hår flaxade i ansiktet. Och jag såg ..ingen. Rasande fortsatte jag framåt då jag hörde rösten igen. Den var ganska ljus, en kvinnas. ”Evi..” Då kände jag en puff på kinden. I nästa sekund låg n jag utslagen på asfalten.

 

Plötsligt var jag inte på en lerig väg. Inte vid ett enormt, dödande fordon. Men det insåg jag först efter. Jag spärrade upp ögonen och blinkade förvånat. Hjärtat bankade hårt. Jag var i mitt rum. De ljuslila väggarna, teckningarna, hyllan över sängen, datorn på skrivbordet.. Allt var som vanligt. Kunde inte förstå det. Hur kom jag hit? Minnena kom. Mikey… Plötsligt började jag storgråta. Han var död..Och borta för evigt. De små barnen.. De är också döda! Fler tårar forsade ner för mina svettiga kinder. Jag fick syn på mamma i dörröppningen. Hon hade redan jeans och en stickad kofta på sig. Och ett mycket förvånat ansiktsuttryck.

”Men Evi, lilla gumman. Gråter du?”

”Ja”, snyftade jag och tyckte mig i hennes varma famn. ”Mamma..! Du lever…”

”Lilla vännen, var inte ledsen. Det är klart jag lever.” Hon skrattade till. ”Hade du en mardröm? Såja, såja..” Hon strök mig ver huvudet. Det kände jag inte egentligen. Jag försökte få ordning på mina tankar. Då kom mitt förstånd flygande in i min hjärna. Mina fuktiga läppar sprack plötsligt upp i ett jätteleende. Det var en dröm! Såklart att det var en dröm… Mamma tittade oförstående på mig. ”Hur mår du egentligen, lilla gumman? Feber?”

”Nej, mamma, jag mår jättebra nu. Det var bara en…hemsk dröm. Så verklig. Mikey dog. Jag undrar om det verkligen är en dröm eller verklighet.”

 

Mamma skakade leende på huvudet och verkade inte fatta vad jag pratade om. ”Jag går och börjar med frukosten. Sedan måste jag till jobbet.” Hon gick ut hur mitt rum.

Jag började ta fram kläder ut garderoben. ”Tröja..”mumlade jag. ”Strumpor.” Jag tog de leopardmönstrade. Jag insåg att jag var hemma och allt var som vanligt. Mikey var inte död. Han levde. Jag lovade mig själv att ge honom en kram när jag såg honom. Men någonstans i mitt medvetande fanns tanken på drömmen.

När jag sedan gick på trottoaren på väg till skolan var det som att jag såg saker jag aldrig tidigare lagt märke till. Några små barn grät. En gammal man med krycka stapplade och var nära att falla. En kvinna med en liten flicka i famnen blev nästan påkörd av en bil. Alla de här intrycken associerades till drömmen. Det var verkligt. Snällare, fast verkligt. Och i det landet i drömmen…Var det värre.

Då fastnade min blick på en man med mörk hud och fårat ansikte. Han var kanske fyrtiofem, men såg ut att vara mycket äldre. Han satt ihopkrupen under en björk med tjock stam och hade en hatt med strån på huvudet som dolde ögonen. En tiggare. Jag ville ge något. Jag grävde i fickan och handen nuddade en tjugokronorssedel. Jag tog upp den och närmade mig mannen. Han såg ut att sova. Kunde omöjligt vara en skurk som ville lura folk. Men när jag böjde mig fram och lade ner sedeln i den lilla träskål han hade framför sig höjde han huvudet och under den sekunden hans ögon mötte mina blev jag varm i hjärtat. Jag hade gjort något bra. Men samtidigt, i den djupa, varma blicken fanns en ton av ändlös sorg.

Jag vände mig om och kände att jag ville göra mer. Där, där fanns det någon som behövde hjälp. Och där! Den flickan snyftar. Den hunden är lös. Jag var nära att springa åt alla håll samtidigt, men mitt i steget stannade jag, såg upp mot björkens eldgula, flammande blad och tänkte. Jag kan inte göra allt. Måste ta en sak i taget. Jag stirrade på ett gult löv som avtecknade sig mot en klarblå himmel och det gick upp för mig att världen inte alltid är perfekt och att en sak var säker. Drömmen i natt hade förändrat mig. Jag var densamma, men det var som att jag hade vaknat upp och öppnat ögonen för verkligheten.

 

Skriven av Nina Kavian

 

Ja, där var den. Hoppas att läsningen var bra.

 

Kommentera gärna och förmedla dina åsikter!

Trevlig dag!

Kram Nina